Wikileaks, Netopia och det ansvar som talas om men aldrig tas

Förra veckan gjorde jag långa intervjuer med SvD och Dagens Arena om två skilda saker; Wikileaks och operatörsansvar. De hänger båda ihop, fast på ett lite långsökt sätt.

Vi börjar med Dagens Arena, som är en del i en längre artikelserie som tar avstamp i #cablegate-materialet som släpptes av Wikileaks. Del ett finns här.

Bakgrunden är telegram 09STOCKHOLM141 som berättar för oss hur vi står inför stundande påtryckningar mot internetoperatörerna om så kallad "ISP liability", eller operatörsansvar.

Till skillnad från Piratpartiet bryr jag mig inte om formen utan om innehållet. Om man tycker att det är en skandal att Sverige låter sig påverkas av andra stater får man gärna göra det, men för att hitta den mycket aktuella striden under 2011 måste man se det som ett strategiskt dokument.

#09STOCKHOLM141 måste tolkas som en karta över planerade påtryckningar, som en slags handlingsplan. Den tydligaste operationella enheten för att utföra planen om att förändra internets infrastruktur är Netopia.

Det hela hakar i en större trend i Europa om att upphovsrättslobbyn blandar sig i våra nät. I Frankrike manifesteras det som en statlig myndighet med namnet HADOPI. I Storbritannien outsourcar man istället till internetoperatörerna att filtrera nätet (vilket alltid innebär att man först övervakar det). I Tyskland har IPRED-lagen blivit en egen industri där till exempel filmen Antichrist drar in mer pengar i böter än på biobesök och DVD-försäljning tillsammans.

Mitt i allt detta måste internetoperatörerna arbeta gratis åt contentindustrin och göra det de hatar att göra: övervaka användarna.

Vad är då Netopias plan för att övertyga politikerna snabbt och säkert. Johan Axhamn:

– Om vi har en utveckling där allt mer av våra liv sker på internet, där allt fler företag förväntas agera på nätet enligt lagar och regler – då tycker jag att det är ganska osunt om den som drabbats av en överträdelse inte på något sätt kan utkräva ansvar eller få rättelse.

– Det bör också vara möjligt att efter beslut av domstol kunna kräva att en operatör filtrerar sitt nät eller blockerar visst material, som en hemsida med olagligt innehåll, säger han.

Ansvar är argumentet. Ansvar, ansvar, ANSVAR! Argumentet är vid närmare gransking ett fluffigt ickeargument. En annan Netopiaskribent (yes, guilt by association, skriver man tar man ansvar), Andreas Ekström, gillar också ansvar. Cecilia Malmström tycker vi ska ta ansvar för cyberbrotten som kostar over 9000 miljarder. Eller nåt. Bara vi tar ansvar, till varje pris. En närmare granskning av Amelia Andersdotter visar att Malmström inte alls tar ansvar.

Netopia tvekar inte en sekund att samarbeta med den Malmströmska näthetsen. Om det går att snabbt associera det tveksamma argumentet "vi ska ha betalt for fuck's sake" med barnporr eller terrorism så blir det där A-ordet mycket tyngre.

Axhamn får alltid till det mycket snyggt. Från SvD:

Med oönskat material avses till exempel integritetskränkningar, barnpornografi, information som uppmuntrar till människohandel, terrorism, otillbörlig marknadsföring, olaglig spelverksamhet eller upphovsrättsintrång.

Nice. Låt oss alla stämma upp i kör: "Vi tar ansvar". Men när ska vi se igenom denna tomma retorik egentligen? Varken barnporrlobbyn eller upphovsrättslobbyn tar ju ansvar. När Juliagruppen tillsammans med AKZensur granskade nätfiltret, och kunde visa att man kan ta bort barnpornografiskt material på 30 minuter istället för att lättjefullt och inneffektivt blockera hördes ingenting. Filterlistorna är inte så långa. Om Malmström verkligen vill ta bort materialet är det inte så svårt. Det är bara att ringa ett par samtal.

Till sist ett ord om Wikileaks. Utan läcksajter, eller åtminstone läckor i allmänhet, skulle det inte vara möjligt att se igenom dessa tomma argument från näthatarna. Telegrammen måste läcka, barnporrlistorna måste läcka, ACTA-avtalet måste läcka. När det läcker spricker kommuniképolitiken och det postparlamentariska tillståndet. Vi befinner oss i en tidpunkt där nätläckorna kommer att mångfaldigas, vilket i allmänhet är till det bättre. Ibland får jag mejl av människor som tror att jag är emot läckor på grund av att jag kritiserar exempelvis Wikileaks eller Tradeleaks. Så är givetvis inte fallet, utan snarare är det av passion för läckorna som jag kritiserar hur man läcker. För det är viktigt.

Det är dags för en annan typ av ansvar bortom flosklerna. Europas skarpaste politiker, Amelia Andersdotter, formulerar det hela mycket bra:

/.../ internets effekter på demokratisk spridning och gemenskap världen över är positiv, att hennes [Cecilia Malmström] och Viviane Redings jobb blir överflödiga i en värld där aktivister tar saker i sina egna händer. Kanske för att demokratin i denna bemärkelse är fristående från henne och hennes geografiska verkningsområde.

Ansvaret tas inte av departement, politiker eller lobbygruppernas självgoda argument. Det tas av oss alla här och nu.