Transaktioner om posthumanismen, del III - Cybernetiken och artificiell intellingens

Del 1 - Robot Wars | Del 2 - Begrepp

Del 3 - Cybernetiken och artificiell intelligens

18:50 <@ChrisK> omniHAL: cybernetik!
18:50 <+omniHAL> ChrisK: Råa går att se sånt band.
18:50 <@Creap> omniHAL, cyberetik
18:50 <+omniHAL> Creap: + Att allt är nedpackad och kommer enkelt åt under och runt
möbler i trång trappa.
18:50 <@ChrisK> omniHAL: är du en människa eller en bot?
18:50 <+omniHAL> ChrisK: Hsan slår nog ligga om han vore... President över sverige med
all blixtverkning.
18:50 <@Creap> omniHAL, minotaur, kentaur, omnitaur
18:51 <+omniHAL> Creap: Eller det är en bot.

Kan en maskin bli lika, eller till och med ännu mer, intelligent än en människa? Denna fråga har plågat konsten åtminstone sedan Fritz Langoch filosofin sedan Leibnitz. Problemet är ju dock att vi har gjort oss av med de ostensiva essensdefintionerna "människa" och "maskin" redan i del 2av denna serie, därför är frågan fel ställd och måste angripas men nya klor. Först måste vi dock kritiskt avhandla den teoretiska ansats som vi konkurrerar med; cybernetiken.

Cybernetiken föddes i de militärindustriella komplexen efter andra världskriget. Kapprustningen krävde avancerade raketer och missiler, men även signalspaning och full spectrum dominance. TAP-Staffan brukar mycket riktigt ta just JAS 39 Gripen som det mest tydliga exemplet på svensk cybernetik, där ett fel i feedback-looparna ledde till en sjuhelvetes krasch.

Det finns en tokig mängd av områden som har influerats av cybernetiska ontologier, men här kommer vi fokusera på den gren som ligger bakom de autonoma robotar som det flaggades för i del 1 och som ställer frågan om intelligenser bortom det tänkande subjektet (som fortsätter att fascinera vissa delar av humanioran, tur att den björkska textteorin satte punkt för det), nämligen den artificiella intelligensen.

Eftersom vi jobbar medicke-linjär historieskrivning måste vi förstå dessa idéer i sitt sammanhang:

But it is the reinvention of a machine of which human beings are constituent parts, instead of subjected workers or users. If motorized machines constituted the second age of the technical machine, cybernetic and informational machines form a third age that reconstructs a generalized regime of subjection: recurrent and reversible "humans-machines systems" replace the old nonrecurrent and nonreversible relations of subjection between the two elements; the relation between human and machine is based on internal, mutual communication, and no longer on usage or action (Deleuze & Guattari 2004: 458).

Till skillnad från den motoriserade industrikapitalismen, där kopplingar mellan energibaserade maskiner och människor formade produktionslinjer av gigantiska mått. utvecklar cybernetiken en helt ny relation där kommunikation står i fokus snarare än använding.

Ett exempel som Michelle Murphy diskuterar är framväxten av the Cybercorp, alltså det cybernetiska företaget. Här ses IT som det "centrala nervsystemet" i företaget, som är en "organism" som hela tiden reagerar på sin omvärld. Ju mer information företaget har om händelser utanför systemet desto mera anpassningsbart blir det, och på så sätt mera anpassningsbart (Murphy 2006:136).

Problemet med cybernetiken är givetvis dess vilja att upprätthålla någon form av ekvilibrium, eller homoestatiskt tillstånd. Detta argument måste underbyggas via en avvikare till N. Katherine Hayles.

Enligt Hayles sker brottet vid Macy-konferenserna mellan 1946 och 1953. Så separerades information och materialitet och den primära relationen mellan människa och maskin var inte längre energi, utan information. (Hayles 1999: 51ff). Resten av nittonhundratalets textism kan vi lämna därhän, men spara till en annan gång.

Med cybernetiken kommer även den mest extrema formen av relativism, den monistiska. Hayles:

In this view, the dualism between subject and object disappears, for the object as a thing in itself cannot exist for us. The world, as this "cybernetics", constructs it, is a monism. Nevertheless it is not solipsistic /.../ the microcosm of the inner world is functional within the larger ecosystem only because it is an appropriate metaphor for the macrocosm. /.../ we can understand the complexity of the outer world only because our codes for constructing the inner world are similarly diverse and complex. (Hayles 199: 78)

Här har vi två filosofiska valmöjligheter. Antingen jobbar vi förmodern epistemologi där varje litet mikrokosmos är en spegling av makrokosmos, vilket vore den idéhistoriskt traditionella vägen. Den vetenskapliga revolutionen blir då en parentes i historien. Eller så bygger vi längs den systemteoretiska uppdelningen mellan en insida och en utsida, vilket jag anser vara lika bedrägligt: Även om vi bygger flödesscheman i mind-maps som kommunicerar med varandra är uppdelningen mellan insida och utsida inte så mycket mer än en fördold containerteori, som fortfarande inte har någon teori om mellanrum och performativitet. "Överföring av information" utan materialitet har aldrig funnits. Det finns inte ens, som Rasmus brukar säga, något som heter "digital musik" (vem skulle kunna lyssna på sådant?).

Jag inser nu att cybernetiken kanske är lite för stort för att täcka in i min analys. Det är ungefär som att försöka sig på att vara kritisk mot den så kallade postmodernismen. Well... i nästa del av bloggserien kommer jag att tala om Vernor Vinge och Bill Joy's texter om artificiell intelligens, och därmed kunna vara mera konkret.

Tills dess rekommenderar jag TesAntitesProtes om hur munnen som begärsmaskin överkodas. Mycket intressant.

Uppdatering: Xor The Pirate hakar på diskussionen. *känner glädje*