Transaktioner om Gud och vetenskap

Jag blir hemskt glad av att läsa bloggen Tankspritt som har gjort en insats att bemöta de göteborgska "neomaterialisterna", som denna gång representeras av mig, Kalle och Jakob. Oerhört bra! Först något om varför det ser ut som om Humanisterna "retar gallfeber" på oss. Åtminstone för min del beror detta på deras populistiska tonläge som gärna tar striden med spådamer och religiösa sekter, men undviker en seriös intellektuell debatt. Men egentligen spelar detta mindre roll, jag bryr mig inte så mycket om föreningar och klubbar. Däremot är det kul med bloggar som vill diskutera!

Till argumenten. Tankspritt skriver:

Att lita till vetenskapen är alltså inte någon tro, det är en tillit till mänskligt förnuft, och till erfarenheten att man gör bäst i att grunda sina förutsägelser på sådant som är beprövat.

Den vetenskapliga metoden är en medfödd egenskap hos människan, den religiösa tron är resultat av indoktrinering.

och...

För mig synes emellertid sådana terapier [de religiöst grundade] som bräckliga, då de ändå bygger på uppenbart fabricerade världsbilder. Dessutom leder de i extrema fall till allvarliga följder, såsom Knutbyhändelserna, krigsmotiv och gruppsjälvmord. Själv har jag inga psykologiska problem med att inte begripa världen och behöver inga låtsassanningar.

I grund och botten är min lösning är mycket enklare, även om jag ofta uttrycker mig dunkelt. Jag ser inget behov av att skilja mellan "tro" och "tillit", mellan "fabricerad" och "sann". Dessa är ju mänskliga fakulteter och förmågor, och det vore synd att begränsa diskussionen om vetenskaperna till dessa varelser. Jag bygger istället med en radikal empirism, som ibland kallas neomaterialism, som tänker sig att tänkandets sanningssystem alltid är sekundärt till vad man praktiskt gör. Vi måste vara ödmjuka och inse att det mänskliga tänkandet tyvärr inte sitter på en gyllene stol och blickar ned över världen, utan snarare formeras i vårt görande och byggande med den.

Ta ett laboratorium som exempel. För att upptäcka dubbelhelixstrukturen hos DNA behöver vi fixa or ordna en massa saker. Exempelvis behöver vi låna röntgenmikroskop från fysiken, VAX-datorer från datavetarna och sen måste vi övertygaRockefeller Foundation att pumpa in massor av pengar i projektet. "Den vetenskapliga metoden" behövs inte... snarare är den nog mest i vägen. Varför? Tja, detta är bland annat Poppersk och positivistisk korrespondensteoris stora dilemma. Som Tankspritt skriver "är kriteriet för acceptans är det enklast möjliga: att förutsägelser skall överensstämma med observationer". Detta är ett alldeles för svagt kriterium enligt mig. Låt mig ge ett ännu bättre exempel på varför en sådan korrespondensteori förminskar vetenskapernas världsförändrande potential:

{.aligncenter .size-medium .wp-image-481 width="300" height="139"}

Bilden visar resultaten av Eddingtons första experiment som skulle bevisa Einsteins relativitetsteori. Problemet är att resultaten, med strikta kriterier för statistiska samband, inte håller. De korresponderar ej mot fakta, och vore vi falsifikationister skulle vi avfärda teorin. Ändå fortsatte man experimenten, och senare visade det sig att Einstein hade rätt. Vad som fick det globala samfundet av fysiker och forskare att ändå tro på Einstein och Eddington beror på en socio-materiell överdeterminering. Världen hade en förhoppning om att fysikens vågade framsteg inte bara skulle leda till en rad innovationer och förbättringar, utan till och med ena ett splittrat och krigshärjat Europa*. Några decennier senare hade vi atombomber och GPS-satelliter (som har blackboxat Einstein), och oavsett vad vi håller för sant så är Einstein-maskinen verksam vare sig vi vill eller inte.

Vad har detta med tro och vetande att göra? Tja, min poäng är att vi inte behöver göra en demarkation dem emellan, eftersom ljuspartiklarna från solen som kröker sig av månens gravitation är ganska ointresserade om vi kallar dem Gud eller Natur. Vad som dock är helt avgörande är dels att vi lyckas fotografera dem, och dels att vi inte har ett på förhand givet kriterium för sann kunskap. Vi måste fånga dem på fotografilplåtarna och ständigt förhandla med dem, månen och jordens rotation. Att bedriva vetenskap är en byggande praktik, snarare än ett tänkande. Och om vi ska ha ett demarkationskriterium bör vi låta detta vila på detta görande, snarare än vad som händer i våra huvuden.

Gällande knutbysekter, kreationister, religöst motiverade krig och förbud mot stamcellsforskning så har dessa endast en sekundär relation till laboratoriernas praktiker. Men givetvis har de en inverkan på forskningen på en policy-nivå, då de kan bestämma inriktningen och undervisningen av vetenskaperna.

Att ideologisera vetenskaperna och göra förnuftet till en hel livsestetik och ett förhållningssätt som ska genomsyra alla aspekter av samhället ser jag ingen större mening med. Visst, det kanske vore bra att finna en begreppslig domän som kan fungera som ett tankens metaspråk och som kan ge oss fasta kriterier för våra föreställningar. Men är det inte just det som religiösa dogmer gör lika bra?

Jag tror att det bästa sättet att få saker gjorda är att smutsa ned händerna och ge sig an världen. Om man sen kallar det för observationer, hacking eller friläggande av Guds existens och eviga ordning... well... det är ändå resultatet som räknas. Pragmatisk empirism kanske man skulle kunna kalla det.

För den som är intresserad håller jag en föreläsning om detta för naturvetare på måndag kl 13, lilla hörsalen, humanistiska fakulteten (huvudbyggnaden bakom Götaplatsen). Det är ganska många studenter på denna kurs och det tenderar att bli lite enkelriktat, men som tur är finns ju kommentarsfält på bloggar!

Superintressant av Tankspritt att väcka denna intressanta diskussion!

* Hela historien kan man läsa i Collins & Pinchs bok Golem i kapitlet "Two experiments that proved the theory of relativity".