Transaktioner om civilsociologin II; Tarde vs. Durkheim

På onsdag ska jag presentera en tredje del av min avhandling på seminariet för politisk teori(13-15, sal A107) om epistemiska maskiner. Det är dags att plocka fram min passion och kärnkompetens - vetenskapsteorin. Det är ju ett lätt obskyrt ämne i den bemärkelse att ingen riktigt vet vad det är man sysslar med, men låt mig ge ett smakprov (och kom gärna på seminariet!).

Jag kommer lägga fram en skiss på vad jag ska prata om (ladda ned här) samt en kort bakgrundstext* till hur bland annat positivismen och vetenskapssociologin har hanterat sociala fakta inom sociologin tidigare. Men mitt huvudsakliga fokus kommer att bestå av att arbeta fram en hypotes om varför Tarde föll i glömska medan nittonhundratalet blev Durkheimianskt.

Först något om Foucault och epistem (Läs gärna min sammanfattning av boken Order of Things):

{.alignnone .size-medium .wp-image-293 width="603" height="346"}

Innan vi börjar tala om Durkheim och Tarde måste vi förstå det moderna sättet att veta i sin grundstruktur. Artonhundratalet, och speciellt övergången till nittonhundratalet, är det moderna epistemets höjdpunkt. Det är mot denna vetenskapshistoriska bakgrund om Tarde och Durkheim drabbar samman. Som bilden ovan försöker visa (den är baserad på sista kapitlet i Order of Things), existerar human- och samhällsvetenskaperna i ett tredimensionellt rum. Den ena axeln betecknar de epistemiska kvasi-transcendentalerna liv, arbete och språk. Dessa är av sent datum och får sin placering under slutet av sjuttonhundratalet.

Liv definierades då som en organisk process av den moderna biologin (Cuvier, Darwin) och kunde få en utvecklingshistoria (evolution). Arbete blev en annan domän för vetandet genom Adam Smith och senare Marx. Denna motor av människokroppar som slet i fabrikerna producerade värde, något som tidigare hade relaterats till cirkulationen av välstånd. Språket uppfanns som föränderlig process med den moderna filologin (och senare lingvistiken), och helt plötsligt kunde man se kopplingar mellan det talade språkets förändringar och dess genealogier (ex. hur svenska och tyska båda är indo-europeiska till sitt ursprung). Den andra axeln innehåller matematik, fysik och deduktion. Dessa blir mycket viktiga för Durkheim och Tarde, eftersom det som länkar samman denna axel med den tidigare är tvärpilen "tankens formalisering" som tillåter att man mäter, beräknar och kalkylerar de empiriska kvasitranscendentalerna liv, arbete och språk. Först genom denna manöver kan vi få sociologi som en vetenskap. Den tredje och diagonala axeln är den filosofiska reflektionen, som finns i alla human- och samhällsvetenskaper. Den tillåter att vi skapar så kallade "regionalontologier". Alltså kan vi dela in verkligheten i olika "containrar" som gör att vi kan skilja "det sociala" från "det biologiska" och det "materiella" från det "ideala"... och så vidare. Vi kan med andra ord stratifiera världen så att den ter sig som små boxar inom vilka olika lagar råder.

Okej... grov sammanfattning av Foucault (läs helst hela boken, den är sjukt intressant). Nu till Tarde och Durkheim, som drabbade samman 1903 i en debatt som kan ses som det ordentliga startskottet för en empirisk sociologi.

Gabriel Tarde var vid slutet av artonhundratalet en av de främsta sociologerna i Frankrike. Han hade bland annat publicerat boken Laws of Imitation och Social Laws. (läs även Kalles tankar och sammanfattningar.). Eftersom Durkheim är allmängods för alla som läst bara en gnutta social theory skippar jag att förklara hans sociologi (men en sammanfattning finns i texten jag lägger fram på onsdag). Låt oss istället dyka ned i Tardes Social Laws, som finns som DRM-skadad pdf.

Tarde faller verkligen utanför det moderna epistemet (så som Foucault beskriver det):

There is no science of the individual as such; all science is general; that is, it considers the individual as repeated, or as capable of indefinite repetition. (8)

Aight. Tarde köper för det första inte det moderna epistemets regionalontologier. All vetenskap är enligt Tarde generell, det finns inga speciella lagar och logiker för vissa avgränsade delar av verkligheten. Ekonomin, 'det sociala', biologin, atomer och till och med astronomiska fenomen, befinner sig i konstanta repetitioner. Ni som undrar varifrån Gilles Deleuze fick tanken om Difference and Repetition, kolla sidan 25-25 i boken med samma titel. "Individen" (den där) kan vi inte veta något om i fall att vi drar en regionalontologisk cirkel kring den. Den är istället en repetition som är kapabel till obegränsade vidare repetitioner. "Jag" är alltså en mängd kopior av ord, begrepp, emotioner, tankar, DNA-kedjor, celler och synapser. Dessa är i sin tur kapabla att repetera. Varje gång man talar så repeterar man det redan sagda genom språket, varje gång jag köper en läsk repeterar jag ett beteende som kopierar sig själv miljontals gånger varje sekund på jorden. Vi är alla kopieringsmaskiner, natural born kopimists.

Science is the co-ordination of phenomena regarded from the side of their repetitions. But this does not mean that differentiation is not an essential mode of procedure for the scientific mind.
It is the duty of science to differentiate, as well as to assimilate; but only to the extent that the object differentiated is a type in nature yielding a certain number of copies, and capable of indefinite reproduction. (8)

Vetenskapens uppgift är inte nödvändigtvis komplexitetsreducering och "sanning". Det är definitivt inte heller deduktion som i det moderna epistemet. Istället skall vetenskapens metodregel vara att koordinera dessa repetitioner vi hela tiden ser omkring oss. Vi kan differentiera dem för att kunna navigera, och vi bör assimilera kedjor av repetitioner för att förstå större fenomen. Men viktigt i detta citat är att vi inte får stoppa det i en container som gör att vi begränsar fenomenet från att kopiera sig. Om vi kringskär exempelivs "det sociala", och ställer upp egna lagar för denna regionalontologiska domän, hamnar vi fel.

Nor is this, in my opinion, all, though I shall only whisper it, lest I incur the serious charge of becoming a metaphysician. I believe that none of the above-mentioned differences, including
even the mere variety of arrangement and random distribution of matter throughout space, can be explained on the theory of exactly similar atomic elements—an hypothesis so dear to chemists, who are in this respect the real metaphysicians;(15)

Givetvis blev Tarde påhoppad för dessa idéer. Han blev till och med anklagad för M-ordet - Metafysik. M-ordet har en fascinerande historia tillbaks till Aristotoles, men det var först inom det moderna epistemet som det blev ett skällsord (läs gärna vad jag skrivit omAyer och 'Elimineringen av metafysiken'). Metafysik innebär i detta fall att man talar om något som befinner sig utanför den verifierbara kunskapens domäner, alltså man snackar om något som inte går att mäta, deducera eller kvantifiera. Detta är nyckeln till min hypotes som jag ställer upp längre ned. (ni som fortfarande läser, håll ut!). Låt oss först jobba lite kring hur vetenskaperna hänger samman:

And biology, the synthesis of zoology and botany, was born when the cell theory demonstrated that in both animals and plants the constantly repeated element is the cell—in the first place, the germ cell and then the others that proceed from it—when it showed that the fundamental phenomenon of life is an indefinite repetition by each cell of the functions of nutrition and activity, growth and fertilization, whose mould or cast each cell inherits and transmits in turn to its own posterity.

År 1899 är detta citat hemskt radikalt, åtminstone på ett sätt. Nu i efterhand vet vi att Tarde i abstrakt mening hade rätt, åtminstone i molekylärbiologiskt hänseende. Men denna typ av mikroförklaringar, stöter sig aningen med mainstreambiologin eftersom repetition är den centrala logiken snarare än kvasi-transcendentalen "liv". Men denna typ av förklaringar ansågs inom sociologin att vara ren och skär metafysik. Detta uppmärksammades redan på sjuttiotalet av Deleuze & Guattari:

/.../ his [Tarde’s] long forgotten work has assumed new relevance with the influence of American sociology**, in particular microsociology. It had been quashed by Durkheim and his school /.../ Durkheim’s preferred objects of study were the great collective representations, which are generally binary, resonant and overcoded. Tarde countered that collective representations presuppose excactly what needs explaining, namely, “the similarity of millions of people”. (Deleuze and Guattari 2004: 240).

D&G säger här att det går en ordentlig vattendelare mellan Durkheim och Tarde. Durkheims studieobjekt, alltså sociala fakta (läs mer om detta i min text ovan), är alltså begränsade i den bemärkelsen att de endast ser till de molära aggregat som redan har skapats as ready-made av de molekylära repetitioner som Tarde sätter i första hand. Dessa binära och molära aggregat (exempelvis, manligt/kvinnligt, proletär/kapitalist, civiliserad/barbar) sätter Durkheim som förklarande variabler, och detta är ju som sagt mainstream inom vår samtida sociologi. Men Tarde vägrar det, och säger att det är uppkomsten av dessa aggregat som måste förklaras. Mikropolitik och smittor kommer alltså före segmenteringar och sociala fakta. Nuförtiden blir man inte beskylld för att vara metafysiker om man skulle hålla med Tarde. Däremot kanske en och annan troende Marxist ropar "Liberal!" om man frångår den strikt molära indelningen av samhället i klasser som står i opposition med varandra. Men sådana vulgärtolkningar ska vi inte jobba med. Tarde underkänner allstå inte stratifieringar och segmenteringar. Homogenitet finns, men den måste skapas. Långt citat:

The only perfectly homogeneous thing (or apparently so) in nature is the space of geometry, which has not altered since Euclid***. Will it be maintained that some very minute germ of heterogeneity, introduced into a relatively homogeneous aggregate, like yeast in a
cake, is bound to bring about a growing differentiation? This I dispute; for in an orthodox land, where religious or political opinions all agree, a heresy or dissenting view that is introduced has
far more chance of being absorbed or expelled in short order than of growing at the expense of the dominant church or political party. I do not deny the law of differentiation in its organic or
social bearings; but it is sadly misunderstood if it prevents us from seeing the law of increasing unification that mingles with it and cooperates with it. (96)

Det skulle vara naivt att tro att en enskild "smitta" skulle kunna vara revolutionär. Om en individ helt plötsligt börjar avvika finns det givetvis en tröghet i det homogena aggregatet. Varje ny invention, kapabel att kopiera sig, hakar och interminglar med andra aggregat och i ett homogent samhälle som kanske gränsar till det ortodoxa, kommer en sådan smitta inte att kopiera sig i stor skala.

Nu till min vetenskapsteoretiska arbetshypotes. Skillnaden mellan Tarde och Durkheim är väldigt stor. Jag tänker argumentera att Durkheim vann på grund av att han kunde uppvisa ett sätt att kvantifiera sin sociologi, något som Tarde misslyckades med eftersom det inte fanns tillräckligt med data för att följa repetitioner, än mindre datorer för att beräkna deras associationer. Durkheims molära aggregat var dock enkla att mäta med vanlig statistik och survey och samplingsteknologier. Att mäta associationen mellan klas, kön, inkomst och värderingar är ganska enkelt och det har guidat samhällsvetenskaperna genom hela nittonhundratalet. Vi tänker Durkheimianskt. Våra vetenskapliga institutioner hakar i Statsapparaterna med Durkheims variabeltänkande som om det vore naturlagar.

Men så finns det en och annan avvikare. Kalles Tardeianska slemmappningar är en sådan. Än så länge resonerar dessa undersökningar inte särskilt mycket i våra vetenskapliga institutioner. Men... med hopp och skräck kommer de snart att göra det. Men denna förändring kommer nog inte från snälla akademiker, utan från strömlinjeformade megaföretag och signalspaning (från militärsociologin snarare än civilsociologin (observera att jag jobbar med binär molaritet, snäll/stygg)).

Den magnitud (pouvoir) som bland annat ligger i sociogram har vivarnat förpå DN Debatt när det gäller FRA, i ett försök för oss civilsociologer att strike back. Den dagen som den panspektriska övervakningen är överallt räcker det inte med att vi viftar med Durkheim. Det finns alltså en risk för en realiserad nihilism när den Tardeianska sociologin kommer tillbaka. Låt oss möta den och göra den till vår egen istället för att låta bizniz and warfare ha den för sig själva. Dessa organisationer är ofta hårt (över)kodade som antimarknader och våldsspiraler. Men de behöver inte vara det. Vi kan faktiskt välja ett snällt FRA som hittar terrorister med hjälp av mikrosociologi utan att bygga massövervakning.


Uppdatering: Kalle skriver ytterligare om Tarde och Rasmus om rekursiva rädslor. Knappast en slump, men heller inte något som skulle kunna förklaras med Durkheimianska variabler. Smittor däremot...

Uppdatering 2: Även Per skriver om repetitioner och motstånd.


* Denna text kommer att publiceras som ett bokkapitel i höst, men jag kan inte avslöja var eftersom det är en hemlis. Dock är den redan kurslitt. i kompendieformat på statskunskap avancerad nivå :)

** "Amerikansk sociologi" syftar här på symbolisk interaktionism, och inte strukturfunktionalism.

*** Well, Tarde hade nog aldrig hört talas om Riemann.