Teser om digiten

Myror utväxlar digiter med varandra när de samarbetar kring att ha ihjäl en annan myra.

I en kommentar till en föregående bloggpost om analogisering och digitalisering framförde @ozonist-Marcus följande provokativa tes, som har hemsökt mig de senaste dagarna:

Det finns inget analogt. Det finns inget kontinuum. Allt är diskret (detta är poängen med kvantfysiken, gubevars). Allt är digitalt.

Analoga signaler och flöden är hur ett trubbigt sinne uppfattar diskreta fenomen på lägre nivåer. “Digitalisering” handlar då om att modulera en finkornig digital signal till en signal av diskreta digits på en (större) skala. som är optimerad för de entiteter som kommunicerar och de medier som registrerar, lagrar och återger.
/.../
Alltså: Vi borde kanske tala om det postanaloga istället för det postdigitala.

Eftersom sommaren är till för vågade utsvävningar, tänkte jag att jag skulle sammanställa några teser om digiten. Visserligen tentativa sådana, och visserligen har jag en inneboende skepsis till det jag tänker säga.

Först en mycket skissartad idéhistoria. På åttio- och nittiotalet härskade tanken om en slags ontologisk dualism där det digitala var en värld och köttet något annat. Denna historia är vida känd så den behöver inte upprepas här.

Ca. 2005 började det analoga hålet diskuteras, främst i förhållande till att den konsekvent digitaliseringsvurmande Hollywoodindustrins högsta dröm vara att täppa till alla analoga läckor. Det analoga ljudet och bilden har alltid varit svårt att tämja. Folk kan ju kopiera utan att vi vet om det! En svensk milstolpe i debatten: Copyriot. Samma år framförde Ibi K. Botani tesen om kopimi, och analogiserings- och digitaliseringsprocesserna fick en djupare filosofisk, estetisk och etisk innebörd.

Samtidigt hamnade diskreta entiteter i skymundan för en västkustlig "flödesontologi", som premierade magmatiska flöden, bifurkationer, emergens och hastigheter framför objekt. Dock, för att göra en återblick till skiftet 2008/2009, året då Boken framtiden lokaliserar en höjdpunkt i digitaliseringsoptimism, lanseras samtidigt smittontologin/civilsociologins forskningsprogram på ett typiskt 2009-manér. Dock kan inte detta program beskyllas för att vara digitaliseringsoptimistiskt. Tvärtom är panspektrontesen kritisk, och vore i det närmaste dystopiskt om det inte vore för kopimi fyra år tidigare.

När vi sedan träder in i den objektorienterade filosofin börjar dock vissa grundpremisser i digitaliserings- och analogiseringsprocesserna att skälva. Kanske är det så att dessa aldrig varit två separata domäner, utan snarare modulationer av de "digiter", som kan deriveras av en värld av objekt. Eftersom digiterna hittills endast har figurerat i kommentarsfält och i arkivlösa twitterflö.. twitterdigiter, är det kanske dags att sammanfatta. Ur @ozonists citat ovan kan vi härleda följande axiom (jag citerar, remixar och blandar fritt in med egna konklusioner från detta snart borttynande twitterflöde. Skam till twitter som inte har ett vettigt arkiv):

1. Axiom: Det finns inget analogt. Det finns inget kontinuum. Allt är diskret. Allt är digitalt.

2. Demonstration: Digitaliseringen av tonbandet är en modulering av tonbandets mer heterogena (och brusiga) digitspår till det mer[a] homogen[t]a.

3. Konklusion: Det finns inga analoga medier, eftersom de då inte kunno mediera. Allt som finns är modulationer av digiter, dessa kan bli fler eller färre (musiken ur en Commodore 64 har färre digiter kommo den ur en iPod, fast kan få fler än en .mp3-fil om det återdigitaliseras med än högre upplösning).

Digiter är således finita*. På en CD-skiva kan man räkna dem om man har ett mikroskop eller en lejserstråle som kopierar dem till ett arbetsminne. Men vi ska inte bedras av de gamla klassifikationerna. En CD-skiva som rymmer en timmes symfoniorkestermusik är inte mera digital än när symfoniorkestern spelade upp verket i en konserthall. CD-skivan är bara mer homogen i förhållande den singulära konserten. Men även konserten innehöll digiter, annars skulle ingen kunna höra den eller spela in den på varken tonband eller hårdskiva.

* Antites: Fraktaler är ju infinita och innehåller oändlig komplexitet.

** Syntes: Endast i teorin, endast i ett platonskt universum finns den typen av oändlighet. Även fraktaler måste kompileras på energibaserade maskiner i ma[rs]chfart mot entropidöden. /mvh Hegel.

Nu förhindrar detta givetvis inte oss människor för att kanske i högre grad uppskatta en konsert framför en CD-skiva. Det är trots allt rätt ovärdigt att lyssna på viss musik i en iPod. Heterogenitet är ett etiskt och estetiskt ideal som förtjänar sin rätt. (Första gången jag svepte en cutoff i "analog" subtraktiv syntes bleknade alla mjukvarusynthar till gult papper). Men vi ska inte förledas av sådan antropocentrism (även kallat "Hölderlin på Evenemangsstråket").

För att två eller tusen objekt ska kunna ingå i relationer mellan varandra krävs mediering. Och mediering kräver i sin tur diskretion. Digiterna är i sin tur kraftfulla hävstänger för emergens. Myror lyckas kommunicera och samarbeta genom feromoner. Feromonerna är digiter, på så sätt diskreta, annars vore kommunikationen helt meningslös, ett brus. (Ni har väl inte glömt Tardes utläggningar om myrors imitationsmönster).

Således, en tentativ slutsats: Objekt innehåller digiter som möjliggör mediering. Mediering är en förutsättning för emergens.