När man reser är medieteknologierna centrala. Vissa kan inte åka tåg utan en iPod, vissa jobbar med laptops och den traditionella FM-radion är fortfarande en stark kandidat. För att inte tala om mobiltelefoner som ofta konvergerar flera av dessa. I debatten om fildelning, anonymitet och darknets så talas det ofta om hur IP-nummer kan användas för säkerställa vem som har gjort något vid ett visst tillfälle på internets.

Det intressanta är då var man kan hitta uppkopplingar som är mer eller mindre anonyma. Copyriot skrev för ett tag sedan intressant om detta. På caféer som erbjuder internet så finns det olika modeller. Ibland är det helt öppet och ibland måste man registrera sig. I Burma blir man ibland fotograferad dessutom. Säfflebussen, som jag sitter på nu och skriver på väg till Oslo, kör helt öppet i 110km/h på motorvägen. Jag gillar det så mycket att jag kostar på mig en länk. Men det finns en hake... givetvis. Med lite trixande går det att se vem som befann sig på bussen vid ett visst tillfälle genom att jag bokade på internet. Dessutom bör de ha min MAC-adress från när jag gjorde köpet, och har på så sett full koll över min dator. Men kanske... om jag hade köpt biljetten kontant? Men då måste jag även ha köpt datorn kontant... och undvikit övervakningskamerorna på stationen i Göteborg.

Poängen är att det blir svårare och svårare att gömma sig i den nya teknologiska miljön som vi så gärna vill ha. Eller rättare sagt - det blir allt svårare att undvika den potentiella synligheten eftersom denna nya situation är passiv i sitt ursprungsläge men aktiv när det krävs. På bussen, i hemmet och i joggingspåret så sker datainsamling. Men den ligger bara och väntar i ett register och producerar primärt inte ett maktflöde, utan koncentrerar det sekundärt istället. Detta kallade Manuel Delanda för "Panspektron", alltså en massiv insamling av data i banker utan att någon vet om att detta sker. (Nu vet ju kanske många att man inte ska fildela för då kan man riskera att åka fast. Men då är Foucaults panopticon ett bättre begrepp.) Panopticismen, å andra sidan, krävde disciplinära samhälleliga institutioner. Det är inte Säfflebussen. Istället ser vi hur privata reseföretag, ISPer, dator och mjukvaruföretag, butiker med kameror och så vidare, får en allt större del av den informationsteknologiska kakan. Dessa postdisciplinära institutioner arbetar bara sekundärt med juridisk makt och våldsmakt. Men de samlar data. Massor av data. Som i sin tur kan komma att användas av en myndighet eller regim i nästa led. Karl skrev och pratade om detta på ett seminarium som vi arrangerade i höstas. Nu är det dags att återuppta detta arbete med just panspektron i sikte, och med moduleringen som kritisk empirisk analyspunkt. Håll utkik efter panspectrocism.org. Snart kommer vi att ha mer att säga där.

Någonstans utanför Lysekil försvann dock sändningen från bussen och i ett par minuter loggades endast information om fordonet i chaufförens färddator... och registreringsplåtarna av vägkamerorna... och positionen via GPS-navigatorn... och... och.... och...

Gardemoen airport. Ytterligare ett räfflat rum som på ytan ser ut som ett slätt. Incheckning med IR-ljus över den utskrivna E-biljetten. Positionering i tid och rum. Registrering i databas. Mitt virrande fram och tillbaka där jag frågar växelvis på engelska och svenska (en väldigt nomadisk rörelse) har blivit fixerad. Väskan lämnar inte mitt synfält. Nej, då har man ju hört att skäggiga män från mellanöstern lägger bomber i dem. Flygtåget positionerade mig i 20 minuter. Betalade med kreditkortet. Mellan flygtåget och incheckningsautomaten är det tvåhundra meter. Ett mellanrum för nomadiska rörelser? Knappast... rulltrapporna, hissarna och grindarna räfflar rummet. För att lätta upp stämningen är väntehallen tio meter hög och klatschigt skandinaviskt designad. Man sitter som i en gigantisk Tor Heyerdalbåt redo för en världsomsegling. "En espresso och en sodavatten". 53 NOK. Kreditkortet igen... vem växlar pengar nuförtiden? Väskan står där. Snart ska den in i bag-drop. Då befinner jag mig åter i ett mellanrum. Fortfarande inga människor synliga. Maskinerna ser mig inte, men jag är modulerad i deras spektrum. Panspektrum. Fingeravtrycksläsarna väntar vid sec-checken. De har inte tagits i drift än, men de är påslagna. Enblack boxsom fortfarande är lite grå. Biometri är kanske den mest intressanta applikationen av den vita biologin, statistik och databehandling. Digitalisera mina kurvor på fingertopparna, mitt DNA och min iris. Ansiktsformer är ännu bättre. Dessa kan man bygga in i kamerorna i taket, och på så sätt överkoda faciality-abstrakta-maskinen med ett teknologiskt assemblage. Men inte heller dessa ser; de lagrar och bearbetar, skickar endast signaler då det behövs. Som när fel person tar min väska, eller någon börjar röra sig konstigt och nervöst i rummet.

Till skillnad från panopticismens individ-massa arbetar panspektrocismen i huvudsak med territorialiteter; dividuell-bank. Den jobbar så. Flygplatser innehåller heterogena banker; flöden av människor som talar hundratals språk och som inte vet riktigt var de ska. Därför behövs linjer och anvisningar som är så pass universella att man inte behöver tänka. Visst, vissa kompetenser gör flygplatstransitvistelsen mera friktionsfri. Människor som stönar över att de måste ta av sig bältet när de ska gå igenom metalldetektorerna är irritationsmoment. De kanske känner sig kränkta, men no matter what så måste de lyda. Flygplatsen är ett territorium utan förhandling. "Vi förhandlar ej med terrorister, och inte heller med passagerare som vill bli speciellt behandlade".

Hur ska vi då förklara denna grundräffling? Den första metodregeln lyder "Gör ingen a-priori distinktion av en aktants identitet, utan se endast till vad den gör". Den andra metodregeln lyder "Följ aktören tillbaks i dess nätverk av intressen och relationer". Kameran i taket - en Sony, WiFi-nätverket - Cisco, kreditkortet - Visa. Dessa är entry-pointsen till det assemblage som håller det räfflade rummet, det är här moduleringen sker. Men som metodregeln förbjuder oss att tolka situationen kan vi inte reducera denna process till "privata företag som vill tjäna pengar på ett visst samhälle." Cisco funkar lika friktionsfritt för att bygga routers i Norge som att bygga censurerande brandväggar i Kina. Vi måste abstrahera mera. Airport securityhar en komplex historia och måste förstås i sammanhang av militärindustriella innovationer, global räckvidd, börskapitalism, nationell stolthet över att ha ett flygbolag (Radisson SAS utgör en central komponent i Oslos skyline) och skapandet av nya relationer och konflikter. Samt den fysiska sårbarhet som en kärra i luften utgör mot byggnader och för att skapa ett fängelse för gisslan. Kombinationen av gränskontroll för nationalstater och passunioner av typen Schengen, med sårbarheten av att köra en hundratons flygande bomb fylld av högoktanigt bränsle i luften gör att flygplatser intensifierar panspektrocismien. Den är här så överaffirmerad att den blir synlig.

Från Säfflebussen till en Airbus. Ständiga reterritorialiseringar.

Skriven av admin den 19 april 2008