Tännsjö, Heidegger och Nazismen

[caption id="" align="aligncenter" width="315" caption="Heidegger i uniform"]{width="315" height="289"}[/caption]

Det är inte varje dag som Heidegger figurerar i medierna, men Torbjörn Tännsjö för i dagens SvDett resonemang om hans förhållande till nazismen, kanske som en bisats i ett resonemang om "avståndstagande", men kanske som en huvudsats i en filosofisk positionering. Citat:

Jag förväntar mig till exempel att den som försvär sig till Heideggers filosofi klargör hur hon förhåller sig till nazismen. Det är ju viktigt att förstå sambandet i ett fall som detta, då Heidegger själv var nazist. Om Heidegger tänkte fel, med utgångspunkt från sina egna premisser, då han blev nazist, är det intressant att förstå vad slags tankefel han gjorde sig skyldig till.

Nu är jag inte någon som "försvär" mig till filosofer. Det är uttryck för en märklig form av positionism, som vi inte minst finner inom politiska ställningstaganden. Men om jag nu ändå skulle få för mig att göra det, kanske med orden "jag utgår från Heidegger" eller dylikt, då är det enligt Tännsjö min plikt att klargöra hur jag förhåller mig till nazismen.

Då Tännsjö är filosof tillåter jag mig att spekulera i hur långt själva resonemanget skulle gå att dra. Om jag skulle gilla rymdfärder, betyder det då att jag behöver förklara mitt förhållande till nazismen eftersom Wernher von Braun även var medlem i nationalsocialistiska partiet? Guglielmo Marconi var en rejäl italiensk fascist, men han gjorde stora upptäckter inom radioteknologi. Man skulle visserligen kunna argumentera att teknik och filosofi är olika saker, det gjorde ju Heidegger mycket tydligt, och därmed säga att teknik är "neutralt" i meningen att subjektiva ideologier tvättas bort till förmån för ett bruksvärde. Filosofi, alltså tänkandet, bär däremot med sig ett spår av subjektiva positioneringar, som inte går att tvätta rena från smutsiga livsval.

Det som Tännsjö efterlyser i slutet av sin mening, alltså huruvida Heidegger "tänkte fel" när han gick och blev nazist, har varit under utredning inte minst i Frankrike sedan kriget slutade. Den kanske mest inflytelserika boken på temat är Victor Farias Heidegger and Nazism. Heidegger själv gjorde inte så mycket väsen ifrån sig, förutom i en förvirrande och ljum ursäkt postumt publicerad i der Spiegel.

Frågan skulle även vara lika relevant när det gäller Wittgensteins krigshets, Carl Schmitt var en riktig ärkenazist, och Foucault råkade stödja interimregeringen i Iran på sjuttiotalet. Listan över skandalakademiker går att göra väldigt lång, och idéhistoriker gör ett gott arbete i att gräva djupt i manuskripten.

Tännsjö kräver att judar, socialister, utilititarister och filosofer ska ta avstånd från övergrepp som sker i deras namn. Det kan man väl göra. Avståndstagandets och anammandets politik tycker jag dock är ganska trist och improduktivt. Att bekänna sig till abstrakta grupper och traditioner, för att sedan hålla dem klara och fria från felaktigheter känns lite som att man försöker återupprätta ett tryggt system som man kan falla tillbaka på. Tro på. För mig känns det som en sådan form av tro begränsar tänkandet, snarare än befruktar det.