Denna lite tyngre text är en replik till Mikela och Jakob som har bett mig komplettera mina färdigheter inom disciplinerna subalterna studier och flödesontologisk etnologi. Men förhoppningsvis finns även ett allmänintresse. Låt oss se!

***

Sammanfattning. Om vi utgår från Spivaks tes om den dubbla marginaliseringen av den subalterna och sedan ger den momentum genom att sätta in den i en deleuzeoguattariansk flödesontologi i Imperiekontext får vi en del intressanta tankar om hur en materialistisk utgångspunkt för subjektet kan teckna sig mot den globala kaptialismen. Men innan vi tar allt för många steg samtidigt måste vi först och främst lägga ut delarna för beskådan så att vi sedan kan baka samman dem till en mångtydig protes.

Den subalternas dubbla marginalisering.

Spivak argumenterar att den subalternas marginalisering består av en dubbelt tystnad som både följer av en avsaknad av institutionell representation, så som vi förstår politiken och parlamentariska demokratier, och genom re-presentation av subjektet i form av symboler inom exempelvis konst eller filosofi (Spivak s.83). Denna marginalisering har mycket djupare konsekvenser än traditionella (marxistiska) begrepp, så som ideologi, hegemoni, eller diskurs för den delen. Kombinationen av att inte vara representerad av institutionella mekanismer eller diskursiva representationer leder till en ontologisk tystnad som ger den subalterna en identitet av olikhet, och kvar "finns inget representabelt subjekt som kan veta och tala själv” (Spivak s. 102).

Spivak har rätt på ett sätt och fel på ett annat: det är givetvis både moraliskt och empiriskt korrekt att visa på den tystnad som det postkoloniala tillståndet har skapat. Men Spivak går fel när hon antar en brist på agency. Istället för att tänka marginalisering i brist och saknad, tror jag att man kan förstå förtryckets mekanismer bättre om man ser den subalternas agency som en verkan och ett flöde. För att ro hem detta projekt krävs dock att vi för in ett annat begrepp: multitude.

Multitude (med den besläktade fobin multitudeskräck) är ett begrepp som både Machiavelli och Spinoza använde för att beskriva folkets potentiella motstånd mot en Statsapparat. Men här vänder vi oss till Hardt & Negri's tappning i Empire (pdf) istället. Dags för ett långt och problematiskt citat:

"Producing and reproducing autonomously mean constructing a new
ontological reality. In effect, by working, the multitude produces
itself as singularity. It is a singularity that establishes a new place in
the non-place of Empire /.../ One might object at this point, with good reason, that all this is still not enough to establish the multitude as a properly political subject, nor even less as a subject with the potential to control its own destiny. This objection, however, does not present an
insuperable obstacle, because the revolutionary past, and the con-
temporary cooperative productive capacities through which the
anthropological characteristics of the multitude are continually tran-
scribed and reformulated, [ta paus innan sista meningen] cannot help revealing a telos, a material affirmation of liberation." (p. 395)

Låt oss lägga ut texten innan vi sätter in den i de utlovade flödena. Multituden är alltså en positiv (läs empirisk) producerande kraft som genom sin verksamhet, som till stor del består av arbete, konstant producerar sig själv (immanent, inte som verkan av en orsak) i heterogena singulariteter. Detta tycker jag låter bra, och är ungefär samma figur som jag tänkte mig i en tidigare text. Vi materialiserar subjektet kring objektet, och därmed får vi dess verkan - kraften, eller avsaknaden av kraft, att skapa politisk handing. Detta argument finner vi även hos Jakob Wenzer i avhandlingen Resonanser:

"En kraft, slutligen, är namnet på det som flödar. En kraft är vad som helst som påverkar något annat. Den har sin ursprungshistoria, har framkommit vid en viss tidpunkt och ur vissa evolverade villkor och dess blivande bestäms av egenskaperna hos de kroppar av vilket systemet utgörs." (fanns inga sidnumreringar i pdf-filen, bokstavsbruset ej i original utan tillagt av min dator)

Nu har vi två bud. Wenzer vs. Hardt & Negri. Men skiljer de verkligen sig åt så mycket? Hardt & Negri ser potentialen i att de materiella inskriptioner som multitude skapar har en avgörande effekt i världshistorien. Genom i huvudsak arbete, som är ett flöde av materiella och abstrakta transaktioner (min dator är tillverkad i Kina. Låglönearbetarnas kraft verkar på mig genom den och på Dow Jones index samtidigt. Immanens.), så har multitude redan en politisk verkan från första början. Frågan är inte om den subalterna kan tala, utan hur multitudens flöden fångas in, omdirigeras och inkorporeras i den samtida teknokapitalismens monetära och tekniska system. (arbetaren är abstrakt fjättrad vid en maskin, medan löneflödet kanaliseras mot konsumtion). Men Hardt & Negri går ännu längre. De vill genom den positiva kraft som är inneboende i multituden tro på ett telos i form av en materiell affirmation av frigörelse. Vad är nu detta? Hjälp mig! Vad är det som skiljer detta telos från essentialism? Wenzer har en strikt metodregel som vi måste falla tillbaka på: "I stället för att försökautröna vad något är intresserar flödesteoretikern sig för vad något gör". Och om vi även lyder det första citatet ovan så slipper vi allt vad teleologi heter genom att egenskaper tillskrivs av "de kroppar av vilket systemet utgörs".

Jag är inte säker på vad den här texten får för konsekvenser. Men vi har iallafall fört förnuftet över dessa ontologiska frågor:

Subjektet som representation vs. subjektet som materiellt flöde.

Teleologisk vs. systemisk historieskrivning.

Mer läsning: Kategori "subaltern agency" på Resistance Studies.,

Skriven av admin den 25 augusti 2007