Streamingmyten i svensk lag

Riksdagen har beslutat att innehav av barnpornografi inte är en tillräckligt effektiv lag, därför har man gjort det straffbart att "titta" på barnpornografiska bilder. Så här lyder argumentet:

Bakgrunden är att det finns sidor på internet där pedofiler kan betala för att få se bilder med barnporr eller titta på dem gratis. Eftersom det går att titta på bilderna utan att ladda ner dem blir det möjligt att kringgå förbudet mot innehav av bilder.

Detta är alltså "spotify-argumentet", alltså att streaming går att separera från nedladdning och kan öppna upp för "legala tjänster" i fallet med musikfiler, vilket då verkar leda till att man måste utvidga lagen för de "streamande pedofilerna". Motsvarigheten för spotify skulle alltså göra att det blev förbjudet att lyssna på viss musik.

Tyvärr är ju myten om streaming bara en myt, som har avfärdats ungefär lika länge som begreppet uppkom. För att se en bild eller lyssna på en musikfil måste den kopieras och laddas ned, även om den sedan genast raderas.

Nästa fråga blir hur man tänker sig att denna lag ska kunna beivras. Här är några förslag:

  1. Kameraövervakning av lägenheter - Att fånga "titt-ögonblicket" skulle här kunna leda till stark bevisning. Dock är det osannolikt att denna metod kommer att användas. Det är jobbigt och folk blir provocerade.
  2. Övervakning av innehållsdata (payload). Ett visst IP-nummer kontaktar ett annat IP-nummer och laddar ned en bildfil som sedan raderas från hårddisken. Eftersom filen inte finns kvar på hårddisken, om nu inte användaren har tagit en skärmdump (ungefär som man lagrar filer från Spotify). I jämförelse med kameraövervakning är det dock svårt att bevisa att ett IP-nummer kan kopplas till en person, så denna metod bör kräva kompletterande spaning. Detta underlättas med vissa implementeringar av datalagringsdirektivet, även om grundmotiveringen för detta direktiv var terrorism.
  3. Att "innehållsleverantören" raidas. De som tillhandahåller betalsajter för streamad... förlåt, temporära nedladdningar, bör ha kreditskortsinformation, IP-loggar och detaljerad information om tider, ungefär som Facebook. Detta är nog det mest troliga, och denna form av övervakning sysslar exempelvis Spotify med i syfte att rikta reklam till geografiska stadsdelar och konsumentskikt.
  4. Installation av spionmjukvara på användares datorer, även kallade Bundestrojander (som förklarades strida mot författningen i Tyskland) eller Green Dam Youth Escort (det funkade lite bättre i Kina). Problemet med dessa mjukvaror är, förutom att de brukar strida mot de flesta grundlagar, att de är ganska ineffektiva eftersom de för det mesta bara utvecklas för Windows, och att användare lätt kan kringgå dem med en ominstallation. I förlängningen kräver de att varje kodsträng som körs på en dator kontrolleras så att spionmjukvaran inte har manipulerats, vilket i sin tur gör att den generella datorn måste överges som plattform till förmån för chip som bara kan köra en viss typ av godkänd kod.

Cecilia Malmströms förslag om att blockera sajter med barnpornografiskt material går dock i motsatt riktning, eftersom det i många fall omöjliggör övervakningen. Om man blockerar en sajt förlorar man trafikdatan som man behöver för att bevisa att tittande har skett. Även den utvidgade varianten av Censilia-paketet, att hela internetleverantörer stängs av från RIPE, gör det i princip omöjligt att komma åt loggfilerna.

Övervakning eller blockering är alltså två metoder som ibland står som varandras motsatser. I Australien försöker man även täppa till det analoga hålet i form av sneakernets genom att söka igenom laptops och mobiltelefoner på flygplatser, samtidigt som man har planer på långtgående blockeringsfilter.

Alla dessa åtgärder förutsätter att de olagliga bilderna existerar i vaniljinternet.