History/nomadology. Forum för levande historia går idag ut i SvD och talar om att kommunismens övergrepp på mänskligheten ska dokumenteras. Därefter kommer frågan: Ska en myndighet skriva historia eller ska vi låta det oberoende forskarsamhället sköta saken? Eskil Franck argumenterar för att en myndighet bör göra detta, men att "Det är oerhört viktigt att uppdraget – liksom hela vår verksamhet – grundar sig på sådant vi genom forskningen faktiskt vet. Samarbetet med forskarvärlden är därför avgörande". När vi ska skriva "den Kungliga Historia" är det nämligen viktigt att we get the facts right.

Visst, det är väl bra. Men vad som är aningen knepigt är den nästföljande tanken om att folket behöver bildas i denna historieskrivning, eftersom de i grund och botten antas vara en massa som när som helst kan börja älska fascism eller kommunism. Det är i grund och botten en skräck som liknar multitudeskräcken. Vad händer om massorna där ute glömmer bort alla folkmord? Då kanske de röstar på Sverigedemokraterna eller gå med i AFA på grund av att de inte vet bättre. Igår satt jag och drack ett glas aleoch talade om just detta med min kollega Matte. Temat om att massorna måste bildas är ett typiskt modernt nationalstatsprojekt, som genomsyrar en rad institutioner och samhällsfilosofier. 1800-talets museer ville fostra människor att tro på land och folk, och Adorno & Horkheimer ville i Upplysningens Dialektik varna oss för vad som händer i de tekniskt rationella samhällena när animismen utrotas och vi inte längre är bildade. Då, ve och fasa, kan de obildade massorna där ute, som vältrar sig i sin egen förnedring utan att veta om det, helt plötsligt bli uppskruvade till att älska fascism!

Något säger mig att denna misstankens hermeneutik inte håller, och kanske bör man fundera på om det verkligen är en god idé att genom en central myndighet (som gör dig myndig, civil) visa människor hur det egentligen ligger till.


Skriven av admin den 02 september 2007