Spinozistiskt intermezzo: God-intoxicated Albert Einstein

Som i alla bloggserier behöver man göra avstickare. Förra gången detta skedde, under den fromma Spinozismens filosofiska salladsblad, handlade det om förhållandet mellan medborgare och staten. Det är nu dags att gå över till förhållandet mellan Gud och natur, eller rättare sagt, då dessa två är samma sak för Spinoza, mellan Gud/Natur/Substans och fysik. (Frågan om tro och vetenskap lämnar vi till Sturmark och Liberati).

Albert Einsten var en mycket hängiven läsare av framför allt Etiken. I Max Jammer's bok Einstein and Religion beskrivs Einsteins relation till religion, vetenskap och framförallt Spinoza. Denna dikt, med titelnZu Spinozas Ethik, tillhör kanske inte Einsteins mera lyckade verk, men den rimmar åtminstone (jag gör ett försök att behålla rimmen i översättning):

Wie lieb ich diesen edlen Mann,
Mehr als ich mit Worten sagen kann.
Doch fuercht’ ich, dass er bleibt allein
Mit seinem strahlenden Heiligenschein.

Som jag älskar denna ädla man,

Mer än jag med ord säga kan.

Dock fruktar jag hans ensamhet,

I sin strålande helighet.

Men Einsteins fascination gick längre än till att bara beundra en (troligtvis) ganska idealiserad bild av filosofen. Om vi tänker oss tillbaka till det tidiga 1900-talet när det ju då, som idag, var smått tabubelagt att befläcka vetenskapen med religion. Einstein var dock ganska straightforward. Ur en dialog hemma hos greve Kessler, som återfinns i Jammers bok:

“It isn’t possible! I must ask him right away. Professor! I hear that you are supposed to be deeply religious?”

Calmly and with great dignity, Einstein replied,

“Yes, you can call it that. Try and penetrate with our limited means the secrets of nature and you will find that, behind all the discernible concatenations, there remains something subtle, intangible and inexplicable. Veneration for this force beyond anything that we can comprehend is my religion. To that extent I am, in point of fact, religious.” (46)

Bekännelser är ju dock mest av kuriosavärde, men det intressanta med Jammers bok är att den går in för att se hur Etiken influerade den generella relavitivitetsteorin. Einstein vägrade att skriva något filosofiskt om Spinoza eftersom han ansåg sig vara otillräckligt filosofiskt skolad, trots att bland annat Freud, Bergson och Zweig var inbjudna till samma samma skriftserie.

Som vi vet talar ju Spinoza om en absolut och nödvändig determinism i universum. Gud/Naturen är fullkomligt orsakad av sig själv, och är på så sätt evig. Kanske var Einstein influerade av denna paragraf i Etiken:

PROP. XXVIII. Every individual thing, or everything which is finite and has a conditioned existence, cannot exist or be conditioned to act, unless it be conditioned for existence and action by a cause other than itself, which also is finite, and has a conditioned existence; and likewise this cause cannot in its turn exist, or be conditioned to act, unless it be conditioned for existence and action by another cause, which also is finite, and has a conditioned existence, and so on to infinity.

Proof.-Whatsoever is conditioned to exist and act, has been
thus conditioned by God.

Enligt denna logik finns det inte plats för slump eller heterogenitet, i dess strikta bemärkelse. Allt som finns är orsakat av den underliggande Gud/Naturen. Vilket leder fram till Jammers slutsats:

For Einstein’s religious conviction, following Spinoza, was based on the assumption of an unrestricted determinism, according to which, not only the motions of massive gravitating bodies, such as the stars, but also atomic processes are ruled by strict deterministic laws. Hence, Einstein’s persistent objection to the new quantum mechanics, on the grounds that “God does not play at dice,” was, at least to some extent, religiously motivated.

Nu i efterhand vet vi ju att Einsteins determinism inte riktigt funkar när det gäller kvantmekaniken, som ju i viss mån motsäger den lika fullt fungerande generella relativitetsteorin. Visserligen vore det kanske i Spinozistisk "anda" att hitta en unified theory som löste denna motsättning. Oavsett vilket, är det intressant att se hur filosofi från sextonhundratalet kan hjälpa fysiker att tänka, och hur debatten mellan att tro eller veta mest ser ut som trängsel till bankomaten i jämförelse.