Sorgetrollens cancer

Med sorg läser jag när riktigt grova troll hopar sig och vräker ur sig hotfulla saker i kommentarsfältet hos Isobel. Mönstret upprepar sig från vad som verkar inträffa hos var och varannan kvinnlig bloggare - internet hate machine i sin värsta skrud.

Hur man ska hantera detta problem är en frustrerande fråga. Dels jag har själv aldrig mött det på ett personligt plan eftersom ingen sorgetrollar denna blogg. Men problemet handlar även om öppenheten på internet och hur man ska hantera det faktum att underbara nätet tillåter nästan vem som helst att kommunicera med vem som helst utan att någon står i mitten som ett filter.

Kanske är det dags för nya filter? Observera att detta är en fråga snarare än ett påstående. Men man skulle kunna tänka sig ett system där endast "godkända" kommentatorer tilläts kommentera, precis som exempelvis IRC fungerar med moderatorer som ser till att samtalet är on topic och enligt de konventioner som människor sinsemellan etablerar. Ett sådant system, eller rättare sagt mångfalden av sådana system, skulle kunna behålla anonymitet om man så ville, fast snarare knyta dem till ett nickname än till en viss person.

Att kommentera en blogg är ingen mänsklig rättighet, utan snarare en praktik som måste vårdas. Bloggsfärerna är dynamiska kroppar och vid cancer så drabbas de av sorg, något som till varje pris måste undvikas. Kanske måste ålen tillagas innan den äts för att undvika det anafylaktiska blodet.

Nättidningar och Newsmill har redan gett upp tron om att ett samtal behöver modereras. Därför förekommer inte heller något samtal där. De har bara hatväggar som kommentarsfält, plank där man kan kräkas ur sin galla i hopp om att någon bryr sig. Den enda funktionen är någon meningslös "anmäl"-knapp som går till en moderator som raderar överträdelser.

Att få till det där fantastiska diskussionsklimatet är något som många bloggare lägger mycket energi på. När jag lägger ut en tanke här som någon i kommentarsfältet tar tag i och bygger vidare på blir jag helt euforisk. Mina tankar blir genast anslutna till ett konsistensplan av riktingar, ett hav av intellektuella koordinater som då och då träffar singularitetspunkter av insikt. Min tanke upphör att vara min, mitt medvetande förvandlas till nätvarons karaktär av sifonofori. Trådar som formerar en distribuerad hjärna, kapabel till att gå mot oändligheten, precis som fraktalen i den fjärde parameterrymden.

Det är rädslan för att förlora allt detta som gör att jag skriver denna post. Kanske är det i bred bemärkelse även just det som denna blogg syftar till i det stora hela. Jag skulle ju kunna strunta i att blogga om sorgetrollen väller in, och skriva böcker istället (undrar hur man trollar en bok?). Men jag är övertygad om att det skulle bli dåliga böcker utan det samtal som bloggen plus IRC står för.

På IRC finns bara troll i några minuter, om de ens hittar dit. Bloggar är mera utsatta. Hur denna ekologi ska kunna växa och frodas är en svår nöt att knäcka. Låt inte trollen vinna!