Då har till och med några moderater väntsig mot regeringen. Jag ser ingen annan utväg än att lagen dras tillbaka nu, vilket kommer att betyda en prestigeförlust som heter duga. Men för varje dag som Reinfeldt tiger och inte gör något så närmar sig regeringen det svarta hålet. Kommer de passera händelsehorisonten eller inte? Pakter, piskor och agreements är ganska ofarliga på liten skala, men när det gäller landets allmänna angelägenheter måste regeringen öppna sig förr eller senare och både lyssna och svara. Det kallas dialog. Men man skickade ju fram Björklund i och för sig, med resultatet att han nu förlöjligas.

Uppdatering: Ulf Bjereld säger ungefär samma sak i Expressen.

Uppdatering 2: Tolgfors kommer inte riva upp någon lag. Tja, händelsehorisonten är nära så länge fast hand håller i rodret. Till slut finns ingen återvändo, inte ens ljus kan passera ut ur ett svart hål.

För övrigt ligger Sydkorea i spetsen för internetkontroll. Förslaget gäller att man ska reglera spridingen av "desinformation" och "felaktiga uppgifter". Undrar hur man ska bestämma det? Argumentet är att man vill stävja social oro. Det är ju farligt om människor demonstrerar... Men EU har ett liknande förslag om att registrera bloggare. Tänk vad hemskt om någon ocertifierad dissident skulle påverka våra val. Jag kallar det för en fri debatt, men vissa regeringar kallar det social oro.

Hursomhelst. Jag skrev lite igår om Ekman och Pellnäs konstigaartikel i Svd. Jag skrev en replik men redaktionen hade tjockt. Tur att Internets inte är grundräfflat av tryckpressens begränsningar. Här kommer texten:

Vi begriper visst, Ekman och Pellnäs

Det kanske mest arroganta sättet att underkänna en offentlig debatt på är att hävda att deltagarna inte har förstått vad sakfrågan handlar om. Ekman och Pellnäs gör detta genom att hävda att FRA-lagen är något mycket komplicerat och att bristen på förtroende ligger i ett kunskapsglapp mellan experter och lekmän. Att vi behöver spioneri och underrättelseverksamhet verkar vara ett naturens tillstånd och alla som skulle hävda motsatsen är naiva. Jag blir evinnerligt trött på denna typ av resonemang, som bottnar i en teknokratisk modell över offentligheten, som tyvärr inte ligger i samklang med hur åsikter formeras och debatter lyfts in i en, än så länge, fri offentlighet.

Det är faktiskt inte så svårt att greppa FRA ur ett medborgarrättsligt perspektiv, ett perspektiv som Ekman och Pellnäs helt bortser ifrån. En statlig myndighet skall kopiera all trafik på Internet, och kommer att registrera religiös tillhörighet, sexualliv och politiska åsikter. Ni har väl läst SOU 2003:34 som handlar just om hur FRA ska få behandla personuppgifter och sedan förmedla dem vidare? Det medborgarjournalistiska fältet har det.

Sen kan man fråga sig vilken typ av respekt vi ska bemöta FRA med. Kanske med skräck, som när Ingvar Åkesson anmäler bloggare till JK? Eller med paranoia över att vi kan, och kommer vara, övervakade när vi skriver vår respektfyllda kritik på våra datorer? Respekt är något man förtjänar och beter man sig som en traditionell kallakrigetmyndighet så får man nog stå ut med att människor protesterar i affekt.

Dock påpekar Ekman och Pellnäs något viktigt när det gäller för vem som vår underrättelsetjänst är till för. Vanliga människor fruktar inte terrorister, utan snarare är det så att det är statsapparater som riskerar att destabiliseras genom ett enskilt attentat.

Men missnöje, brist på förtroende för myndigheter och paranoia är lika destabiliserande som ett bombbälte. Det är därför som FRA är en mycket större fara de ”främmande” makterna. Massövervakningen skapar detta tillstånd av misstro, och därmed verkar det samhällsnedrivande. Geopolitisk spekulation, terroristskräck och hårdare tag är inte basen för ett öppet samhälle. Ingen PR-kampanj eller politisk retorik kan skölja över massövervakningens realiteter. Så länge myndigheten på Lovön härjar fritt i våra kablar går det inta att fejka förtroende, varken från den tysta regeringens sida eller vår debattglada radioanstalt.

Skriven av admin den 04 augusti 2008