Sara Ahmed, löftet om lycka, olycka, och falskt medvetande

Under sommaren passade jag på att läsa Sara Ahmeds The Promise of Happiness[ref]Ahmed, S. (2010) The Promise of Happiness, Durham and London: Duke University Press.[/ref]. Sedan var jag tvungen att läsa om den en gång till. Denna bok utgör på många sätt en viktig kritik av ”the happiness turn”, dvs. den ”lyckovändning” som tycks ha drabbat human- och samhällsvetenskaperna, för att sedan spilla över i makropolitik, självhjälpsböcker och populärkultur.

Det lite ironiska i sammanhanget är Ahmeds performativitet. Det är nämligen delvis hon som myntar begreppet ”the happiness turn” i en artikel från 2007[ref]Ahmed, S. (2007) “The Happiness Turn”, New Formations, No. 63, Winter 2007-2008, 7-14.[/ref], som ingår i en specialvolym i tidskriften New Formations. Kritiken av lyckoforskningen i synnerhet, och lyckan som etik i allmänhet, tycks bidra till ännu mera prat om lycka.

Men det där är ju bara form. Till innehållet.

Det finns många ingångar till denna bok. Jag har främst fastnat för introduktionskapitlet, kapitel 2 som heter "happy objects" samt den konklusion som dyker upp i sista kapitlet. Mitt emellan dessa två ändar av boken befinner sig de tillämpade (om man nu kan säga så) delarna där Ahmed applicerar sin begreppsapparat på ett antal läsningar av litteratur och film som visar på vilket sätt lycka skapar en trång, vit och heteronormativ mittfåra som blir nästintill omöjlig att kritisera eller undvika utan att bli avfärdad som en "killjoy". Lycka, och lyckobegreppet, menar Ahmed, är inte neutralt formulerat. Det är istället tätt sammanvävt med heteronormativitet; lycklig blir man om man anpassar sig till en viss medelklasslivsstil med konventionella familjerelationer. Lycka blir en härksarteknik. Men, Ahmed visar även hur framförallt det utilitaristiska lyckobegreppet är samproducerat med kolonialismens historia och dess legitimering (p. 123-133). När britterna koloniserade världsdelarna kunde denna process delvis legitimeras med att man skapade möjlighet för de koloniserade att "söka sin lycka", eftersom man tog med sig den europeiska civilisationen och gav den i "present". Genom kolonisering "maximerade man lycka", utifrån en (pseudo)utilitaristisk ståndpunkt. På andra kroppars bekostnad.

Jag gillar verkligen angreppssättet i Ahmeds mittenkapitel. Men, samtidigt blir jag lite frustrerad av den aningen daterade metodologin som finns inbyggd Cultural-studiesperspektivet som är utgångspunkten. Läsningar av populärkultur blandat med litteraturkritik måste göra långa hopp för att nå till den lyckofilosofi som Ahmed vill diskutera. Att gå från filmen "Bend it like Beckham" till Jeremy Bentham kräver en mycket vid hermeneutisk tolkningshorisont. Att enbart följa "the word happiness" skapar en mycket allvarlig metodologisk brist[ref]Ahmed formulerar sin metod med följande: "In order to consider how happiness makes things good, I track the word happiness, asking what histories are evoked by the mobility of this word. I follow the word happiness around. I notice what it is up to, where it goes, who or what it gets associated with. If I am following the word happiness, then I go where it goes. I thus do not go where the word happiness does not go. The risk of using this method is that I could give the word happiness too much power in order to challenge the power happiness can give. My method does have this limitation: if my aim is to describe what kind of world takes shape when happiness provides a horizon, then I will not be exploring worlds that take shape under different horizons." (p. 14). Det är givetvis problematiskt att inte gå till de ställen som saknar användningen av ett visst ord, men samtidigt är det ju transparent att Ahmed är så explicit med denna gräns.[/ref]. Det finns många exempel på lyckoforskning som inte använder sig av begreppet "happiness". Det finns en hel tradition av som snarare uttrycker sig i (mera vetenskapligt precisa) termer. exempelvis "subjective well-being", "life satisfaction" eller "positive affect".

Mycket närmare är det mellan lyckoforskning och lyckofilosofi, än mellan lyckofilosofi och populärkultur. Som vetenskapsteoretiker talar jag givetvis i eget intresse när jag då påstår att vetenskaplig forskning är mera relevant som studieobjekt än populärkultur. Men, med det vill jag egentligen inte säga mer än att det ena ju inte utesluter det andra, och att Ahmeds ramverk är applicerbart långt utanför hennes i många stycken briljanta bok.

För det som gör Ahmeds angreppssätt så kraftfullt är hennes dubbelartikulerade positionering i förhållande till lycka som förgivettaget och stelnat moraliskt och politiskt imperativ.

Ahmed inleder, för det första, med att visa hur lycka har konstruerats som ett mål över alla andra mål, ett egenvärde som alla människor strävar efter, och som inte kan utmanas av några andra aktiviteter. Hon inleder med att visa på spännvidden av detta argument. Från det att samtida ekonomer har börjat se ekonomin som ett medel för att nå det högre värdet lycka, till Aristoteles berömda etik där lyckan (eudaimonia) är det enda som vi väljer helt utan andra motiv. Lycka, har genom årtusenden konstruerats som ett egenvärde, av filosofer, forskare och i populärkulturen.

Detta ifrågasätter Ahmed:

If happiness is already understood to be what you want to have, then to be asked how happy you are is not to be asked a neutral question. It is not just that people are being asked to evaluate their life situations but that they are being asked to evaluate their life situations through categories that are value laden. (p. 5)

Lycka, så som det formulerats och kanoniserats i den västerländska kulturen, är inte ett neutralt sinnestillstånd av fridsam förnöjsamhet och tillfredsställelse. Det är, menar Ahmed, ett komplex av normerande kulturella konstruktioner som (i likhet med alla andra normer) är formulerade utifrån vissa dominerande ideal om vad som är ett gott liv.

Men det som gör Ahmeds position intressant är, för det andra, att hon bryter med en figur som är cementerad i ett kulturellt fundament sedan Aristoteles:

This book proceeds by suspending belief that happiness is a good thing. In this mode of suspension, we can consider not only what makes happiness good but how happiness participates in making things good. I have taken it as given that happiness involves good feeling, even though I would challenge some of the models of good feeling offered in the science of happiness. This is not to reduce happiness to good feeling. The association between happiness with good feeling is a modern one, as Darrin M. McMahon (2006) shows us in his monumental history of happiness. We have inherited this association such that it is hard to think about happiness without thinking about feeling. My task is to think about how feelings make some things and not others good. (s. 13)

Ahmed vill visa att det är möjligt att till och med inta en "unhappy" position, för att kunna utforska hur ett lyckofokus har som bieffekt att det ofta skyler över maktrelationer. Ahmed tar på denna punkt avstånd från Braidotti (se p. 87), som via Deleuze förespråkar en etik baserad på "joy" eller glädje. Detta, menar Ahmed, är en "turn to happiness" som leder i fel riktning (ett tema för en ny bloggpost). Istället vill Ahmed mana fram en 'olycklig' kritik av lyckan:

To revitalize the critique of happiness is to be willing to be proximate to unhappiness. I have suggested that feminist consciousness involves consciousness of unhappiness that might even increase our unhappiness, or at least create this impression. Happiness can work to cover over unhappiness, in part by covering over its causes, such that to refuse to take cover can allow unhappiness to emerge. This process of consciousness raising involves not simply becoming conscious of unhappiness but also achieving (with others) better ways of understanding unhappiness.

/../

There can even be joy in killing joy. And kill joy, we must and we do. (p. 87)

Ahmed menar alltså, om jag förstår henne rätt, att vi måste vara i närheten av en olycklig position, eller snarare, i närheten av olycka, dels för att kunna förstå lyckan som sådan, men framförallt för att visa hur olyckan faktiskt har ett värde. Att vara en "feminist killjoy" som "skapar dålig stämning" är i många fall mera värdefullt än att vara blind för sexism men sprida mycket lycka omkring sig. Men, det finns en liten hake i argumentet ovan. Ahmed menar att kontrasten mellan lycka/olycka är en fråga om "sant" eller "falskt medvetande" (se sid 53, 83, och speciellt 165). Jag sympatiserar eventuellt med denna manöver eftersom Ahmed är så övertygande i sin argumentation om hur "the happiness turn" har i det närmsta förblindat oss i sökandet efter lycka. Men, samtidigt måste jag reservera mig, eftersom iden om ett falskt medvetande ofta hamnar i en trängd position. (Vem är det då så har rätten att formulera det sanna medvetandet, osv.)

Det finns många anledningar till att återkomma till denna bok.