Samhället som helhet, del V

I förrförra inlägget gick vi in i en närläsning av Latours Irreductions, och därefter gjorde jag en liten utflykt till de småländska skogarna för att rensa huvudet och tveka lite på die Uneigentlichkeit och få lite utsikt över gläntorna (Lichtung) i de djupa skogarna (Wald). Det är skillnad att köra en Renault genom massif central och att åka intercity från Värnamo.

Latours Irreductions är i sin rena form en rakt igenom processorienterad ontologi. Om man köper den rakt av stiger man ned i en flod, vars flöden aldrig kan stanna, och inte heller kan reduceras till något. Man står, eller snarare flyter med, i ett universum av positiviteter, ett universum helt utan brist (lacks nothing).

Graham Harman är en av de få som verkligen tar Latour på allvar här. I Prince of Networks läser han Latour mycket noga, nästan bokstavligen, för att sedan använda honom som en av flera språngbrädor (en annan som kommer att avhandlas här är Heidegger) mot att utveckla sin objektorienterade ontologi.

Prince of Networks är oerhört pedagogiskt skriven, och ett stort värde utgörs av de rikliga jämförelserna med andra utgångspunkter i den lätt obskyra genren "metafysik". Innan vi går in på den objektorienterade ontologin, är det på sin plats att ta ut de viktigaste momenten i Harmans Latourläsning.

For Latour, an object is neither a substance nor an essence, but an actor trying to adjust or inflict its forces, not unlike Nietzsche’s cosmic vision of the will to power. (15)

In other words, Latour is proudly guilty of what Roy Bhaskar and Manuel DeLanda both call ‘actualism’. For Latour the world is a field of objects or actants locked in trials of strength—some growing stronger through increased associations, others becoming weaker and lonelier as they are cut off from others. (16)

På ett aningen mera lättbegripligt sätt börjar Harman med att ta upp den kanske viktigaste delen hos Latour, den helt och hållet relationsbaserade aktualismen. Allt är för Latour in actu, och inget är in situ. Allt är performativt, inget är ostensivt. På detta sätt kan det inte heller finnas något negativt, ingen intethet (nothingness). Inte heller kan aktanterna sakna något eller lida brist. Subjekten lider inte av någon oförlöst brist som måste projiceras på något annat, inga objekt kan vara sublima, och i det moment som något slutar att associera sig med något annat så finns det inte längre. Harman sammanfattar det som "Nothing exists but actants, and all of them are utterly concrete." (16) och själva aktualismen som "For Latour an actant is always an event, and events are always completely specific: ‘everything happens only once, and at once place’." (17)

Detta leder som tidigare nämnt till att även tiden är relaterad till aktanterna, och dess karaktär av händelser. I kontrast till Kants vulgära tidsuppfattning, alltså att den är ett sekventiellt flöde som passerar, så är tiden alltid partikulärt relaterad till aktanternas tillfälliga relationer. Harman:

For Latour there is no stream of ‘becoming’ compared to which momentary states are a mere abstraction: becoming is produced by actors, not presupposed by them. Nor do I contain my future states in potentia in the manner of Leibniz, since my present existence does not contain or ‘point toward’ anything outside itself. That would be cheating, since in Latour’s philosophy nothing is allowed to contain anything else. This basic principle of Irreductions is never abandoned in his later career—an actor is an instant, since there is no time outside actors for Latour. 144-145

Detta går även i strid inte bara med Kant, utan även med exempelvis Deleuze. För Deleuze finns tid även på en nivå över haecceiteterna. Ett assemblage producerar "fuzzy aggregates" av haecceiteter och singularitetspunkter, som må ha olika tidsmässiga utgångspunkter, men som ändå produceras av en abstrakt genmensam nämnare. Till exempel skapar (i linje med Paul Virilio) sammansättningen människa-hoplitsköld-spjut speciella hastigheter på slagfältet, som överstiger det slaget där (slaget vid Marathon 490 BC). Hastigheter skapar historiska platåer. Den hellenistiska kartografin, hela imperier, är komponerade av dessa hastigheter. Något sådan kan strikt taget inte förklaras så hos Latour. Istället måste man tänka konstant aktualitet, alltså, när sköldarna, spjuten och de lemlästade köttkropparna har lämnat Marathon, så upphör just den tiden där. Den kan inte lagras i "potentialitet" eller i det "virtuella". Spjutet upphör att vara ett spjut när det läggs tillbaka in i skjulet i Sparta och byts ut mot spadar för att gräva ner liken. Summan av Latours aktualism och hans relationella tid sammanfattar Harman som ontologisk "relationism", vilket inte duger för Harman.

Från relationism till objekt

Nu över till en liten brasklapp. När det gäller den objektorienterade ontologin har jag ännu inte läst allt, och innan saker och ting har sjunkit in, så är man (i alla fall jag) en skeptisk läsare. För det första är jag skeptisk till begreppet "objekt". Latour avfärdar det, Deleuze avfärdar det (på samma sätt som subjekt är en senkommen entitet i världen), och jag avfärdar det på instinktiv grund. Jag ska dock försöka att tämja mina reaktioner, ungefär på samma sätt som man kan vänja sig vid höjdrädsla genom att klättra på stegar. För det andra är jag en envis empirist, och har för vana att avfärda "spekulation" antingen som "armchair philosophy" när jag är lat, eller med empiriska argument. Hellre naiv induktivism á la Francis Bacon, än scientistiska spekulationer á la Karl Popper. Otto Neurath går före Ludwig Wittgenstein.

En av ingångarna till objektorienterad ontologi går via kapitlet Object Oriented Philosophy i Prince of Networks:

Whatever sense of the word ‘object’ we might consider, it always refers to something with a certain unity and autonomy. An object must be one, and it must also have a sort of independence from whatever it is not. An object stands apart—not just from its manifestation to humans, but possibly even from its own accidents, relations, qualities, moments, or pieces. Furthermore, insofar as an object is more than its relations it must stand apart from any supposed monism of the world-as-a-whole, since a homogeneous universe of this kind merely gives us the most radical form of relationism—with everything dissolving into everything else in a vast holistic stew. (152)

Objects exist as autonomous units, but they also exist in conjunction with their qualities, accidents, relations, and moments without being reducible to these. To show how these terms can convert into one another is the alchemical mission of the object-oriented thinker. (156)

Harman bygger alltså vidare på Latours "relationism" men infogar därefter objekten, som kan undandra sig från relationer och associationer, som inte är en nödvändig del av en monistisk helhet. På ett ytligt plan skulle Deleuze bli sur, eftersom allt måste ligga på ett immanensplan, även den mest heterogena pluralism måste infogas i monismen. Och till en början borde även Latour protestera, ingenting kan undandra sig och finnas till utan relationer.

Men de är bara yta. Harman är egentligen inte i polemik med Latour, utan snarare gör han som han gör med Heidegger (ett tema för en kommande bloggpost), han drar ut konsekvenserna ur Latour och menar att:

Bruno Latour is the closest figure I can think of to the ideal object-oriented hero. For in addition to the marvelous plurality of concrete objects found in his books, he is able to think two things at once in the manner that the polarized approach demands 156

Relationismen upphör att vara en strikt relationism när de undandragande objekten kommer in i bilden. Vad Harman däremot vänder sig starkt emot är vad han kallar för "korrelationism":

We have seen that Latour rejects the lump universe, the virtual universe of pre-individuals, and the reduced universe made solely of material particles. The next weaker version of relationism is correlationism, in which human and world are the sole realities and are mutually determined by their permanent rapport. Meillassoux agrees with me that Latour is not a correlationist, though we disagree as to whether this avoidance of the correlate counts as a vice or a virtue. But there is still a final stage of relational philosophy that Latour continues to uphold, and it can be given the generic name ‘relationism’. For Latour an actor is never anything more than what it ‘modifies, transforms, perturbs, or creates’. And it is clear that we must oppose even this weakest form of relationism. (185)

Korrelationismen är en obskyr form av socialkonstruktivism som är nära besläktad med solipsism och antropocentrisk textism. "Om ingen såg blixten blixtra i skogen så ~~fanns inte blixten~~ kan vi inget veta om blixten". Typ. Relationismen däremot behöver inget tänkande subjekt. Blixten blixtrar i skogen även om ingen kollar efter, eftersom blixten står i relation med magnetfält, elektroner, jordskorpan etc. Posthumanistisk relationism tillåter atomklyvning i solen trehundra miljoner år före Rutherford bevisade atomklyvning i ett laboratorium. Vad relationismen däremot inte tillåter däremot, är en heliumatom som ett objekt, undandragen från alla de (jävligt heta) relationer som den ingår i inuti solen. Harman förtydligar detta:

In Latour’s metaphysics, even if a candle is nothing but its set of relations with other things it is still a specific individual set of relations different from those that assemble to give us an apricot. For Latour there are no pre-individual or virtual apricots—only actual apricots, defined entirely by their relations with other actants. (161)

Inte heller kan helium, väte och de andra grundämnena i solen besitta några virtuella egenskaper. Deras atomvikt, energiinnehåll, snurrande elektronbanor och molära effekter när miljarder av dem klyvs samtidigt, är blott extensiva egenskaper. Dessa egenskaper kan strikt taget inte finnas utanför den heliumatomen just där. Inte konstigt att analytiska realistfilosofer blir rasande över Latour här :D.

Harmans lösning på allt detta är objektens undandragenhet. Men det begreppet kommer från Heidegger, och innan jag går in mera på det måste jag läsa ut boken Tool-being (Google/skynet-länk).