Ett iskallt och nyktert inlägg levereras idag på Brännpunktangående FRA-lagen av Anne Ramberg, generalsekreterare för advokatsamfundet. Hennes poäng är att tragiska händelser, som när partipiskorna viner så att konstitutionella rättigheter förvandlas till luft, kan förebyggas om vi får ordentliga domstolar i Sverige. Vi måste ha den här spärrfunktionen, annars kan alliansens krigsmaskin härja helt fritt. Vad händer om Sverigedemokraterna stödjer nästa förslag om två år? Hur kommer hanteringen av PUK-registret se ut? Folket måste skyddas från politiker och myndigheter som löper amok över våra fri- och rättigheter. FRA-kuppen får inte upprepas, och den skall reverseras. Jag tänker åtminstone inte lämna tunnelseendet förrän den är borta!

Rambergs artikel var en replik till Ingvar Åkessons första utspel. Jag skickade även in en artikel själv till SvD, men det var mycket bättre att Ramberg fick repliken eftersom den har ett mycket bättre tryck och inte snöar in i filosofi som jag inte kan hålla mig borta ifrån. Men som tur är kan man ju lika gärna posta den här:

Here we go. Läs noga ni som följer min blogg från FRAs kontor:

FRA kan visst!

FRA kan visst spana på folket, annars vore ju den dator som vi har betalt med skattemedel verkningslös. Men enligt lagförslaget får man inte göra det. Men att man kan är den brännande punkten och anledningen till att människor protesterar i tusental och att bloggarna kokar över på Internet.

Vi ”debattglada lekmän”, som Ingvar Åkesson kallar oss, har inte alls blandat ihop korten på denna punkt. Det är själva möjligheten att vem som helst potentiellt kan övervakas som skapar det så kallade FRA-samhället, inte huruvida FRA får göra det ena eller det andra. Befogenheter, direktiv och principer, ja till och med granskande och utvärderande funktioner, är bara krusningar på ytan av den ström av samhällsförändringar som en långtgående övervakning får.

Vi lekmän, eller ska man kanske hellre ge oss beteckningen ”det demokratiska samtalet”, har å andra sidan gjort vår samhällsteoretiska läxa ordentligt. Michel Foucault kallade de samhällsinstitutioner som potentiellt kunde övervaka medborgarna för panoptiska apparater. Med detta menades att blotta närvaron av att någon har möjlighet att övervaka individen skapar en viss typ av medvetenhet, utifrån vilken hon sedan anpassar sitt beteende. Att FRA kan, även om man inte får, räcker för att skapa en sådan närvaro i Internetanvändarnas medvetanden. Det är detta som alliansen inte har greppat, men som har fått de debattglada lekmännen att se rött. Det är inte bara respektlöst att avfärda kritiken som lekmannamässig, det vittnar dessutom om en teknokratisk inställning till myndighetsutövande och en övertro på att principer kommer att garantera rättssäkerhet.

Det finns därmed inga kompromisser på denna punkt. Det spelar ingen roll om sökbegrepp och procedurer granskas i efterhand, eller att myndigheten utvärderas varje vecka. Att koppla in sig på all trafik som passerar landets gränser är en föregripande åtgärd och den bryter mot fundamentala rättsäkerhetsprinciper. Motsatsen till detta är att man vid misstanke i ett enskilt fall går till en domstol och ber om lov innan man börjar spana. Detta är en modell som har en inbyggd spärrfunktion på minst tre sätt. För det första slipper Internetanvändarna befinna sig i en Kafkaliknande situation där de inte vet vart de ska vända sig om de upplever att lagen missbrukas. För det andra så begränsas informationsläckor eftersom varje enskilt fall är begränsat och väl definierat. För det tredje får FRA äntligen en arbetsuppgift som de praktiskt kan lösa, eftersom att spana effektivt i den ström av krypterad data som passerar våra gränser är en omöjlighet.

Debatten är redan saklig. Det finns däremot en rad frågor som allianspolitikerna inte kan svara på och FRA inte verkar vilja diskutera. Vilka är de utländska hoten? Anders Wik säger ju i DN (28/6) att det inte är talibanerna i Afghanistan. Vilka är sökkriterierna? Hade ett enskilt fall domstolsprövats hade vi fått reda på detta, men så som det är nu förblir detta en hemlighet. Hemligheter är inte rättssäkra, men detta kräver användarna eftersom det handlar om våra kablar, vår data och vår Internetbaserade vardag.

Den kanske viktigaste frågan för framtiden är dock vem som kommer att stänga av datorn den dagen, om den inte redan är här, som vi får en regering som inte längre lyssnar på folket. Var finns nödbromsen den dag vårt samhälle börjar skena iväg i en riktning där människors integritet lätt kan offras på grund av att de yttre hoten anses så hemska att vi måste instifta repressiva åtgärder. Kalla mig gärna alarmist, men jag är ganska säker på att många vill ha ett svar på denna punkt. Om ingen kan svara, är kanske tiden inte mogen för att släta över lagförslaget med kosmetiska kontrollstationer och löften om att inget kommer att missbrukas.

Christopher Kullenberg
Doktorand i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet.

Skriven av admin den 02 juli 2008