Prästen, skulden och lidandet

wolf_in_sheeps_clothing{.aligncenter .size-medium .wp-image-1302 width="246" height="273"}

Det moderna subjektet lider och vrider sig i smärta, inte så mycket för att något faktiskt orsakar den, utan för att lidandet är en internaliserad process, som ofta hänger samman med att man vill ha en ledare i sitt liv/samhället. Ledaren kan vara allt från prästen, statsministern, psykoanalytikern eller populärkulturella idoler, och frigörandet från dessa är av yttersta vikt för att lidandet skall kunna överkommas.

Vi börjar i Nietzsche, som parafraserar prästen i den kristna tron:

"Rätt så mitt stackars får! Någon måste vara skuld till lidandet. Men denne någon är du själv, du själv är ensam skuld till ditt lidande  - du själv är ensam skuld till dig själv." (204)

Nietzsche argumenterar att prästens funktion är att strö salt i redan uppskurna sår under den falska täckmanteln att han botar smärtan. Denna roll av "läkare" skapar ett beroendeförhållande mellan prästen och den som bekänner, och genom en slags metateori om Gud och synd kan prästen överföra själva lidandet på den som lider själv. Internaliseringen av lidande och smärta är helt beroende av ett asymmetriskt maktförhållande som sakta vänder sig inåt. Centripetalt lidande utgör en grundläggande subjektiveringsprocess som resulterar inte bara i att lidandet fungerar automatiskt, utan även att subjektet ser sig som ett Jag i förhållande till de metafysiska storheterna.

Men prästens funktion som internalisende lidande har i högmoderniteten ersatts av psykoanalytikern, eller den som åter säger Sanningen™ om ditt undermedvetna. Det kan alltså röra sig om vem som helst som utgör en auktoritet och tolkar subjektets lidande. Deleuze & Guattari:

The priest cast the triple curse on desire: the negative law, the extrinsic rule, and the transcendent ideal. Facing north, the priest said, Desire is lack (how could it not lack what it desires?). The priest carried out the first sacrifice, named castration, and all the men and women of the north lined up behind him, crying in cadence, "Lack, lack, it's the common law."

/../

The most recent figure of the priest is the psychoanalyst, with his or her three principles: Pleasure, Death, and Reality. Doubtless, psychoanalysis demonstrated that desire is not subordinated to procreation, or even to genitality. That was its modernism.

Figuren är den samma för prästen såväl som för psykoanalytikern: "Jag lider, varför är det så?" - "Det är för Du har syndat!" ersätts med "Jag lider, varför är det så?" - "Det är för att Du begär det du inte har".

Resultatet är i båda fallen det samma: Den rekursiva produktionen av subjektet som atomärt och den priviligerade lösningen i tolkningen™, som i sin tur ofta länkas till cash.

Den pyramidala organiseringen av lidandet är snarare det som skapar den reaktiva och internaliserade smärtan i längden.