Kontrollsamhällestesen. Årets upptäckt enligt Science Magazine är att man nu kan få reda på sjukdomar i förväg genom att analysera DNA-strukturen och analysera den genetiska koden hos individer. Med denna kunskap kan man sedan räkna ut sannolikheten för att man ska drabbas av ärftliga sjukdomar, exempelvis cancer, reumatism eller diabetes.

Låt oss nu praktisera lite enkla vetenskaps- och teknikstudier och därmed sätta in detta moderna molekylära paradigm i sitt historiska sammanhang. På det sena artonhundratalet startade den berömde statistikern Francis Galton sitt eugeniska forskningsprogram i Storbritannien, och följdes av sin lärjunge Karl Pearson. Eugenikernas tes, som ofta diskuterades i tidskriften Biometrika, gick ut på att om man kunde finna fysiologiska drag som var mätbara så kunde man finna korrelationer mellan dessa och sociala problem, exempelvis fattigdom och alkoholism. Detta krävde den tidens främsta statistiska metoder och verktyg. Men den politiska agendan bestod givetvis inte bara i att studera dessa samband, utan även att intervenerai samhällsplaneringen. Med vetenskapen som metod skulle man kunna skapa en friskare population. Efter 1945 blev dock denna idé politiskt ohållbar av ganska förutsägbara skäl (inte i Sverige dock, vi hade ju steriliseringsprogram ända in på 70-talet). Eugenik är ett tacksamt exempel om man, som jag, studerar hur politik och vetenskap samproduceras. Men vad hände därefter med biologin och dess hjälpvetenskaper?

Istället för statistiken som hjälpmedel, vände sig biologin till fysiken och (bio)kemin, och med hjälp av bland annat Rockefeller foundation startades långsamt den molekylära revolutionen, och snart skulle livets centrala komponenter bestå av dubbelhelixar, DNA och RNA. Men hjälp av teknologier lånade från de hårdare vetenskaperna, exempelvis röntgenkameror, så banade man vägen för ett ordentligt paradigmskifte. Nu fanns det visserligen kvar spår av eugeniska tankar även i denna guldskimrande forskningsfront, men den molekylära revolutionen innebar nya möjligheter.

Låt oss ta Deleuze's tes om kontrollsamhället på allvar, och se om vi kan applicera dess sociala ontologi även på hur naturuvetenskaperna är delaktiga att koncentrera och fördela samhällelig makt. Den eugeniska populationskontrollen arbetade med paret massa-individ. Genom att statistiskt bearbeta nationens befolkning kunde man skapa kriterier, definitioner, klassifikationer och mönster i en massa, som man sedan kunde använda för intervenera på individens nivå. Hade man en platt skalle eller judiskt påbrå ansågs man dålig för den stora massan, och därmed borde man inte reproducera sig. För allas bästa. Detta är även en bärande tanke, om man tar bort det rasistiska exemplet, i den sociala ingenjörskonsten. För att en växande population ska kunna genomgå urbaniseringen måste vi bygga bostäder...

Men vad händer då med en mera avancerad biologi? Genom att människans genetiska struktur kan moduleras
bli paret massa-individ obsolet och trubbigt. Istället kan vi använda oss av en mycket mera exakt analysnivå; dividuell-bank. När vi "hittar genen" för cancer är detta drag överindividuellt, samtidigt som det bara är en del av en individ. Detta drag skapar sedan en (ångestladdad) vågform för det nya subjektet, som enligt viss probabilitet kommer att drabbas av en hemsk sjukdom. Men vetenskapen har inte bara dividuellen som analysenhet, utan även banken. Den trubbiga rasbiologin har ersatts med avancerade haplotypkartor som visar hur sjukdomar breder ut sig genom ärftlighetslagren, och av DNA-genealogiska undersökningar som visar historiska folkvandringar. Det finns inte längre raser, utan istället Haplogrupper, och därmed är man inte längre klassificerad efter de gamla trista kategorierna som totalitära nationalstater använde i sin populationskontroll, utan nu finns det istället något molekylärt som visar ungefär samma sak, men där klassificeringarna inte längre följer nationalstaternas eller kontinenternas politiska gränser.

Allt väl, eller hur? Den moderna molekylärbiologin gjorde att vi nu vet bättre. Som vetenskapsteoretiker bör man varken hylla vetenskaperna i rosor eller bli vetenskapsfientlig, utan med kallt sinne se till de möjliga processer där vetande och politik skär in i varandra (om man lyckas med detta eller inte är upp till en rationell diskussion). Nåväl. Den modulerade dividuellen har sina användningsområden i den moderna sjukvården. Tänk vilka möjligheter det finns att minska lidande om man kan skapa effektivare behandlingar mot diabetes. Men vad händer om försäkringsbolag börjar med samma metoder? Tänk vad kostsamt det måste vara med en livförsäkring om man har en viss felaktig gen. Denna fråga är kanske inte lika alarmerande i Sverige som i USA där försäkringsbolag har en mera central roll i människors hälsa och välfärd. Eller vad händer med den modulerade dividuellen på arbetsplatsen eller som konsument? Människor med anlag för att utveckla beroenden är bra för tobaksbolag eftersom de är goda kundgrupper i fria marknader, men dåliga för företags anställningsplanering och sjukskrivningsstatistik. Den polisiära makten har redan goda kriminaltekniska metoder tack vara det molekylära paradigmet, men vad händer om man anser sig ha hittat "brottsgenen"? Då borde polisen på ett genomrationellt sätt kunna veta var någonstans potentiella brottslingar finns i förväg. Med rätt kombination av dåliga genetiska anlag kanske man till och med i förväg skulle...

Detta var en grovt förenklad beskrivning av de biologiska vetenskaperna, men det är ju så en blog funkar. Dock borde det finnas mycket intressanta saker att finna för framtida studier av de mellanrum som skapas i kölvattnet av molekylärbiologi, privat sektor och underrättelseverksamhet.

Om vi inte hörs innan bokslut, så Gott nytt!

Blogged with Flock

Skriven av admin den 27 december 2007