Pianots politiska ekonomi

Rasmus Fleischers avhandling Musikens politiska ekonomi har äntligen fått sin plats i notstället. Med sina 630 sidor och 1368 fotnoter kommer det dröja ett tag innan jag har läst den, men tack vare det genomarbetade indexet hittar jag snabbt ämnet för min fundering: pianot.

Bilden ovan visar även mitt nästan hundra år gamla, och nästan fyrahundra kilo tunga piano, som enligt serienumret tillverkades cirka 1920 av A. G. Rålin, Åmål. Med stor sannolikhet har det sammanfogats av dessa män (fotot taget 1926):

Rålin Piano & Organ Factory -
1926{width="500" height="354"}

Mitt mycket specifika sökande i Rasmus avhandling leder mig till sidorna 90-91:

Pianot kom i borgerliga hem att bli en mycket viktig symbol för bildning och rikedom. Genom industriell massproduktion sjönk pianopriserna gradvis och i takt med att fler fick tillgång till pianon ökade även efterfrågan på trycka pianonoter. Från och med 1870-talet började notutgivningen i Sverige att skjuta i höjden, för att nå en historisk kulmen omkring sekelskiftet 1900.

Nuförtiden kan vi, åtminstone för sekelskiftespianon, dra bort rikedomsfaktorn. Vill man ha ett piano får man det i princip gratis, de skänks bort på internet mot upphämtning. Detta gratis står dock i förhållande till två utgifter: flytt och stämning. Den förra utförs av diverse flyttfirmor och är en tjänst som ofta inordnas under allmänna färdigheter, medan den senare utförs endast av en liten specialiserad bransch av pianostämmare. Mina sammanlagda utgifter för detta fantastiska instrument stannade således på 1400 kronor för flytt genom Göteborg och 2000 kr för att bli stämt.

Däremot består (eventuellt) den borgerliga bildningsfaktorn. Låt oss läsa Bourdieu:

This is French mélodie, Duparc, the later Fauré, Debussy, everything that in another age would have been called pure music, the intimism of the piano, the maternal instrument, and the intimacy of the bourgeois salon.

Ett piano äger rum, i mitt fall halva vardagsrummet ungefär. Men dess klang ger även upphov till en mycket speciell dekadent salongskultur, vilket barockens cembalo troligtvis aldrig gjorde. Pianot introducerar två soniska variabler, ljudstyrka (amplitud) och sustenato (sustain) som man kan manipulera till den borgerliga uppfinningen "känsla". Sedan artonhundratalet har pianot i princip inte ändrats. Dess mekanik är förvisso förbättrad, men inga nya klangmässiga egenskaper har introducerats.

Kort och gott: pianot är en artefakt.

Uppdatering: Via twitter nåddes jag av nyheten att Rasmus avhandling nu är försvarad. Grattis!