Om Wikileaks och beskiffringen av världen

Idag skrev jag en artikel på SVT debatt om Wikileaks som ett proof of concept för hur man kan ta journalistiken till next level med hjälp av kryptografi. Det knyter direkt an till mitt brev till journalistkåren. Tyvärr verkar kommentarsfältet endast diskutera Assange, så jag antar att jag misslyckades i min grundläggande kritik av personifieringen.

Här hade det kunnat vara på sin plats att överge hoppet på tänkandet, att inse att människors enfaldiga upptagenhet vid det mänskliga och personliga är en konstant i jag-moderniteten, och sakta men säkert se massorna begära sin ledare inför undergången samtidigt som ingen verkar bry sig om datalagringsdirektivets stilla införande.

Men så tänker bara bittra gubbar från förra sekelskiftet. Istället gör man som Isak Gerson och löser problemet. Lite datatrix och brandväggen, oavsett om den befinner sig i Uppsala Stadsbibliotek eller i Xinjiangprovinsen, är kringskuren.

För många ter sig en sådan approach som brutal och teknokratisk, på gränsen till utomparlamentariskt odemokratisk. Vissa tycker till och med att man ska lyda genom att inte kryptera sin trafik.

Detta är ett gravt missförstånd. Tvärtom är världens starkaste yttrandefrihet lagligen formulerad av bland annat hackers. Facit finns på Island. Det är bara att ladda ned och kompilera.

Meanwhile får övervakarna tugga på mina over 9000 krypterade anslutningar som passerar min bunkerlägenhet.