Om manliga liberala datanördars makt?

Kamferdroppar-Charlotte bemöter Per Wirténs mindre lyckade idéom att alla som är intresserade av typ Ipred och FRA är unga män i 25-årsåldern. Det är inte bara fel rent empiriskt (vilket visar på att Wirtén måste har något fel på sitt bredband, det är ju bara att läsa bloggarna), utan det är, som Charlotte påpekar, även ett oskick i osynliggörande av de seriösa debattörer som tar sig an dessa frågor.

Sen när blev integritet, kultur, kommunikation en manlig, ung och liberal fråga? Jag förstår att det är svårt för journalister att "greppa större sammanhang", men man kan faktiskt anstränga sig lite. Wirtén skriver:

Läget är låst. Å ena sidan en konsumentrörelse, nästan bara unga män, som vill ha allt gratis. Å andra sidan en profithungrig kulturindustri, nästan bara farbröder, som vill maximera sin kontroll. De som verkligen producerar kulturen hamnar i kläm.

Det är ungefär som att säga att alla som är intresserade av en facklig kamp är manliga metallarbetare, att alla som är intresserade av finanspolitik är gråa gubbar, eller att alla som är intresserade av fotboll är testosteronstinna huliganer.

Det finns ytterligare en grov förenkling som blir tydligare i nästa citat:

Under senare år har patent, copyright, upphovsrätt och andra former av privat kontroll ökat dramatiskt. Processen drivs av kvartalskapitalistisk girighet. Den måste vändas. Politiken i alla länder har lyssnat för mycket på kulturindustrin. Nu gäller att i stället värna allmänningen.

Inte heller "kulturindustrin" (tack Adorno för detta fina men intetsägande begrepp) bör klumpas ihop under en speciell logik som nödvändigtvis lyder under "kvartalskapitalismen". Läkemedelsindustrin har ofta långa och sega processer för att patentera läkemedel, vissa kulturformer får bidrag från staten, osv.

De offentligheter som är emot FRA, Ipred, och alla andra dåraktiga passagepunkter mot ett sjukt kontrollsamhälle, är heterogena sammansättningar som varken går att könsbestämma eller ens dela in i höger-vänster. Att placera sina motståndare i ett fack är ju en smart retorisk strategi, men precis som i fallet Beatrice Ask, slutar det ofta i en återvändsgränd. Ungefär som när Bo Rothstein försöker sig på att beskriva "bloggar".