Om Lulz och Serious business

Rasmus skriver en serie om troll som är mycket intressant. Senaste inlägget handlar om lulz, och just detta fenomen drar givetvis den filosofiska tanken till sig.
Genom lulz-begreppet skär nämligen en mycket viktigt poäng för hur politik kan bedrivas. Motsatsen till lulz är nämligen i detta sammanhang serious business.

Serious business innebär att man har fördefinierade regler och ideal om hur något ska vara, exempelvis ekonomin, internet eller tänkandet som sådant. Aktivism som har ideala föreställningar om integritet, rättigheter eller principer riskerar alltid att förvandlas till sad politis när den misslyckas.
Lulz som begrepp föddes på internet, både i sin etymologi (från LOL) och i sitt format. En särskild variant av lulz är att trolla for the lulz.
Att genomföra en politisk manifestation, det vill säga att manifestera sin egen existens som politisk kraft, kan göras for the lulz. Många skulle invända att det är oseriöst att svara ”I did it for the lulz” på frågan ”why do you do it?”. En sådan slutsats gör man endast om man är serious business.
Att göra det för lulz behöver inte innebära att det är mindre seriöst. Man kan till exempel aktivera sig mot FRA for the lulz just för att det är en mycket viktigt fråga.

Det finns två fördelar med att lulza. För det första kan man inte misslyckas. Varje motangrepp ”adds moar lulz”. Exempelvis är det ju ännu mera lulz att gräva av en FRA-kabel än att käfta med Sten Tolgfors (att han jobbar anti-lulz är uppenbart då hans blogg inte ens har kommentarsfält).

För det andra är lulz så snabbt att det kan slå till direkt. Karl-Erik Rignells videoserie om nätattackerna mot IFPI visar på den omedelbara kraften. Lulz kan arbeta helt och hållet med betalösningar på politiska problem.

Ett annat exempel är WeRebuilds öppenhetsutredning och de ändlösa kommunikéerna på Interfaxen. Trots att nätneutralitet, telekompaketet och EU är very serious business, kan man still do it for the lulz. Politik behöver inte vara sorgsen och klagande. En motgång eller ett misslyckande behöver inte innebära slutet. Ser man det istället som att det lägger till mer lulz blir steget till nästa aktion kortare.
Det finns även en känslomässig aspekt av lulz. När FRA och telekompaketet allt mer liknar stora misslyckanden är det lätt att bli antingen besviken eller att man skärmar sig och går in i eskapistiska tunnlar.
Man kan till och med dra det till en slags livsestetisk nivå. Varför gjorde jag bort mig på fyllan på den där festen? Varför sade jag helt fel grejer till den där personen? Varför ser min lägenhet ut som ett bombnedslag när jag har gäster på besök? Varför lyckades jag ställa till en konflikt där folk grälar med varandra? Varför hånglade jag på dansgolvet?

Do not worry, you are doing it for the lulz!

Att leva kan omöjligt vara ett projekt där man försöker uppnå vissa ideal eller transcendenta mål. Att leva är ju att existera, och ihärdiga i sin existens. Att koppla sig till andra människor och ting och affektera dem. Att hela tiden bli något annat och uppgå i sammanhang där man inte längre tänker så mycket på sig själv som separerad från andra. Det finns ingen Aufhebung, ingen ande eller checklista för vad som är rätt eller fel. Tänk inte ens om dig själv som ett själv, tänk bara vad du kan göra med världen. Gör dig själv omöjlig att skilja från det du hela tiden är insnärjd i. Trassla in dig själv och bli anonym från stund till stund (FRA kan ändå inte se allt).
Allt som finns är sammansättningar av handlingar och passioner. Att betrakta livet som serious business är att konstant stanna till, konstant tänka efter. Att maximera lulz är att maximera glädjen i varje relation. Att göra det för serious business, eller än värre - sanningen, utgör den artificiella skapelsen av sorg.
Michel Foucault did it for the lulz. Han identifierade nämligen denna dimension efter  -68. Två citat ur förordet till Anti-Oedipus:

The political ascetics, the sad militants, the terrorists of theory, those who would preserve the pure order of politics and political discourse. Bureaucrats of the revolution and civil servants of Truth .

Det första citatet talar alltså om de som betraktar politiken som serious business. Sanningens tjänstemän och revolutionens byråkrater skapar i huvudsak politik baserad på anti-lulz. Men hur ska man då gå till väga enligt Foucault?

Do not think that one has to be sad in order to be militant, ev en though the thing one is fighting is abominable. It is the connection of desire to reality (and not its retreat into the forms of representation) that possesses revolutionary force.

Det är som lulzet kommer in i bilden. Serious business producerar många vackra ideal när det utövas av diskurspoliser och renhetsfetischister. Detta är inte bara realiserad textism och handlingsförlamning, utan även sorgset.
Att istället ihärdiga sin politiska existens med lulz, och observera att det inte behöver betyda att det är mindre seriöst för det (den som trots detta skriver så i kommentarerna är ett troll, och det kommer i så fall att adda till lulzet för denna bloggpost) är inte bara möjligt, utan till och med önskvärt.
Det är nämligen inte genom en reträtt till representationernas former, det som skall beteckna idealet. Det som ska utgöra the prime Signifier - Fadern, Modern, Barnet - Oedipus; dialektikens dialektik, det Sanna klassmedvetandet, den räta Lagen etc.
Istället ligger lulzet och jobbar precis i mellanrummet mellan begäret och verkligheten. Man skulle kunna säga att det manifesterar sig, snarare än att det säger sanningen om något.