Om fraktalpolitik

Nätpolitiken berikas hela tiden med nya begreppsapparater. Dr Rignell leder forskningsfronten i dessa frågor och har intervjuat Ingvar Kullberg i följande video:

Diskussionen kring fraktaler satte fart under sjuttiotalet, i och med att Beniot Mandelbrot myntade begreppet och lade fram en matematisk teori. Enligt Kullberg finns det bland fraktalforskare en "fraktalpolitisk" dimension. Detta handlar om vilka typer av avvägningar man gör när man visualiserar fraktalerna. Vissa är för att man använder olika filter, medan en annan skola verkar vara inne på en mera naturalistisk hållning till fraktaler.

Men... Jag hade tänkt att förflytta fraktalpolitikbegreppet till ett annat område. Kan man tänka sig att fraktalpolitiken som en politisk strategi? Låt oss experimentera med begrepp!

En fraktal har nämligen några av följande egenskaper:

Dags att lämna matematiken och konkretisera. Först zoomar vi in i en Mandelbrotmängd:


När vi zoomar in mot oändligheten ser vi dels att fraktalen ändrar sig för varje iteration, men vissa former repeterar sig. Ju mer vi går in i mängden, desto mer ser vi.

Så här kan man även tänka om det sociala och det politiska, något Gabriel de Tarde var den förste att göra på sociologins område. Deleuze & Guattari kopplar ihop fraktaler med territorialiteter. De menar att fraktaler kan tänkas som ett slätt rum:

Is it possible to give a very general mathematical definition of smooth spaces? Benoit Mandelbrot's "fractals" seem to be on that path. Fractals are aggregates whose number of dimensions is fractional rather than whole, or else whole but with continuous variation in direction. An example would be a line segment whose central third is replaced by the angle of an equilateral triangle; the operation is repeated for the four resulting segments, and so on ad infinitum, following a relation of similarity—such a segment would constitute an infinite line or curve with a dimension greater than one, but less than a surface (= 2).

Tarde var ju intresserad av repetitioner och smittor. En repetition är oändlig, åtminstone har den potentialen till att vara det. Det Tarde kallar för "imitative radiation", de imitativa strålarna, färdas i kontinuerlig variation i alla riktningar. De kan stoppas, men de kan även mutera och helt ändra natur. De kan även ge upphov till aggregerade fenomen (exempelvis språk, beteenden). Varje iteration är för Deleuze och Guattari en tillblivelse:

to have the same power, in the anexact yet rigorous form of the numbering or nonwhole number (occupy without counting); (6) a smooth, amorphous space of this kind is constituted by an accumulation of proximities, and each accumulation defines a zone of indiscernibility proper to "becoming"

Sociala fenomen som "ockuperar utan att räkna" är intressanta. Motsatsen till detta är exempelvis politiska partier, fackföreningar och nationalstater, som historiskt sett har varit besatta av att räkna sina enheter. Dessa är inneslutande och uteslutande, och definierar sig genom stabiliserande identiteter. Ett ddoskluster däremot, uppstår utan organisationsplan och använder sig endast av protokollnivåsamordning, och får sin kraft genom multipliceringar. De ockuperar så att säga utan att räkna (även om mängden datorer i ett botnät har betydelse).

Man skulle även kunna tänka fraktaliskt kring The Pirate Bay. Följande gatufest i Moskva utspelade sig för inte så länge sedan:

Trots det geografiska avståndet känner vi igen piratflaggorna,den "alternativa" snarare än "progressiva" musiken, och den enorma komplexiteten. (det går inte att förutsäga att denna gatufest skulle inträffa när den första servern slås på i Mexico kring 2004). Vi kan alltså inte förstå den med hjälp av kausal linjaritet, knappast heller utifrån aggregerad sociologisk normteori (det är svårt att finna normkällor, sanktioner och sociala fakta). Snarare leder oss smittontologin och fraktalpolitiken till en mera intressant analys.

The Pirate Bay ger upphov till en multiplicitet av affektiva och imitativa strålar. 1) Den destruktiva, i fallet ddoskluster, 2) Den molära, i fallet Piratpartiet, 3) Den spontana och tillfälliga, som i Moskvafallet, 4) Den reaktionärt hatande, som i Guillou/Marklund, 5) Den paranoida, som i fallen med människor som inte längre vågar dela, 6) Den totaliserande överkodningen, som i fallet Telekompaketet och HADOPI... etc.

Varje enskild affektiv stråle repeteras hela tiden. Vissa expanderar, vissa dör ut och vissa imploderar i kaos och förvirring. Den traditionella sociologin och psykologin har länge haft abstraktionerna "individen", "gruppen" eller "samhället" som analysenheter. Men tanken med den affektiva vändningen inom samhällsvetenskap och humaniora är att komma bort från dessa begrepp, eftersom de är just abstraktioner på ett molärt plan, och inte säger något om de intensiteter som sätter igång processer och får dem att veckla ut sig.

Fraktalpolitiken existerar således bara som en av flera iterationer i människors medvetanden. Ett botnät eller 30k medlemmar i ett parti är inte reducerbart till en individs dispositioner, men det är ej heller deducerbart utifrån en helhet.

Trots heterogeniteten i alla dessa imitativa strålar skapas ändå en slags sammankoppling. När FRA kallar ddosaktivisterna för terrorister skapas ny legitimitet för övervakning, när Moskvapiraterna dansar blir till och med poliserna i videon affekterade och flaggar om, när Marklund associerar till att kinesisk övervakning skulle vara ett tänkbart motmedel mot fildelning reagerar många därute med frustration.

Trots att syrsorna i Gobiöknen är i brownsk rörelse, existerar koncentrerade punkter där kraft möter kraft.