Om den moderna konstitutionen och musik

Eftersom IFPI har yttrat sig i Processen, alltså deltagit i spectrial, är det kanske dags att säga något om fonogramekonomins basala byggstenar och murverk.

Spektakel eller process? Tja, det är ju upp till deltagarna att bestämma. Igår intervjuades jag av tysk radio och på grund av mina bristfälliga kunskaper i detta språk fanns det ingen direkt möjlighet att ändra språkbruket från ”der Prozess” till ”Spektakel”, även om jag försökte (sänds på söndag, länk kommer då). Dock kan man konstatera att Kafkamaskinens politiska juridik är långt borta när blogg- och mikrobloggarna rapporterar varje minsta detalj från rättegången och lägger fram detta till surrande bloggsvärmar.

Bevakningen av rättegången kan inte betecknas annat än som en naturlig fortsättning, men samtidigt som en mutation och vidareutveckling av FRA-bloggbävningen. Om bloggbävningen drevs av bloggar, länkindex (twingly, knuff) och grupparbete mellan bloggare, kan man säga att spectrial får sina hastigheter från mikromedier och bambuserströmmar, fysisk närvaro på flera platser och samordnade bloggsyndikeringar (trial.thepiratebay.org och live.piratpartiet.se). I båda fallen sammankopplas en rad mikroinsatser och formerar tillsammans ett medietillstånd, som åtminstone jag ser som en intressant evolution, en symbios mellan gamla och nya medier, som ibland leder till konfrontationer.

Men tillbaks till musik. Om Låt oss bygga vidare på en Latouriansk analys som Copyriot|Rasmus har initierat och utforska den både genom filosofisk reflektion och lite praktiskt görande.

Latour säger, typ, i We have never been modern att den ”moderna konstitutionen” vilar på att man i efterhand tillskriver fenomen i världen egenskaper som att de är ”samhälleliga” eller ”kulturella” i förhållande till det ”naturliga”. Latour menar vidare att i praktiken är denna uppdelning fiktiv eftersom varje konkret händelse som leder fram till stabilitet alltid i grunden är bestående av människor och icke-människor, av ting och folk, kort sagt av entiteter som fortfarande inte har uppnått den stabilitet som krävs för att i efterhand tillskriva den en identitet, ett namn eller en beteckning.

Latour gjorde sin filosofiska karriär genom att applicera detta analytiska perspektiv på vår heligaste domän av försanthållanden - nämligen vetenskaperna.

Men idag ska vi inte vara särskilt radikala utan istället tala om något mycket mindre kontroversiellt - musik i spectrial. I en kort men koncentrerad diskussion med Rasmus, efter den välsedda S23K-sessionen, talade vi om ungefär följande saker:

Musik har i den moderna konstitutionen undervärderats kraftigt som praktik. Det finns en historiskt sett mycket kort period där ett urval av privata och statliga aktörer har samproducerat en separation mellan produktion och konsumtion av inspelad musik. Detta har inte bara skapat våra kognitiva föreställningar om ”artisten”, ”låtskrivaren”, ”studion” och ”kvalitetsmusik”. Nej, det handlar om en mycket mera långtgående kodning av de materiella och spatiella förutsättningarna i vilka inspelad musik har tillverkats. En musikstudio som tillverkar statiska inspelningar av ett album, en singel och en MTV-video måste på ett mycket konkret sätt göra tillverkningsprocessen så långt borta från konsumtionskontexten som möjligt går. Därav studion som har dyr teknisk utrustning, som har ”perfekt ljud” och som har en tydlig pyramidal och hierarkisk indelningmellan låtskrivare, artist, studiomusiker, producent, etc.

Denna konstitution, där slutprodukter och ”content” tillverkas, kräver vissa juridiska blockeringar för att inte raseras. Därav den samtida uttolkningen av upphovsrätten. Det är med dessa, icke av naturen givna, spelregler som spectrial blir möjlig. Det måste finnas rättighetsinnehavare, slutprodukter och någon form av marknadsmässig vinst eller förlust för att The Pirate Bay överhuvudtaget ska vara intressanta att ställa inför rätta.

Men hur mycket musik är detta egentligen? Tja, det beror på vad man menar med musik... givetvis. Under den första riktiga dagen av inspelningar i S23K startade dessa workshopartade diskussioner, som utvecklades redan tidigare i en bussrelaterad mediehändelse.

Bussen är ett fysisk rum som har förflyttats från Serbien och för detta krävs det lite pengar och en massa tid. Att få ström till bussen krävde en generös Christian Engström och några människor som vänligen donerade några liter bensin. Men det krävde även att några tog med sina instrument och att någon hade en dator och en mikrofon. Att sedan ”sprida” det som hela tiden spelas in är det minsta problemet, samtidigt som det är den stora möjligheten för att koppla samman människor och ljud.

Idag fortsätter inspelningarna, med nya människor, nya ljudbilder och nya diskussioner som kopplar mot vad som händer tvåhundra meter bort i tingsrätten.

Idag behöver vi stränginstrument (fioler, gitarrer, ouds, etc.) samt rytminstrument (trummor, percussion etc.) Kom förbi så bygger vi postupphovsrättslig musik!