Objektens existens; Heidegger och donsammanhangen

{.aligncenter width="240" height="360"}För att ytterligare lägga till ett fyrdon till brasan i ontologidebatten, kan det vara på sin plats att skruva tillbaka tiden till cirka 1920 och Martin Heideggers Sein und Zeit. Min exegetiska bloggserie om detta verk har avstannat temporärt på §11, men kanske får den ny energi av att kopplas samman med vår samtida diskussion om objekten, kvasiobjekten, autonomi och koppladhet. Som vanligt när det gäller Heidegger så sugs man lätt in i ett sätt att tänka och skriva som är svårt att ta sig ur, men kanske är det så, att detta just är ett gott tecken.

Anledningarna till min asketiska hållning till denne skandalakademiker är flera; för det första är Heidegger kanske den förste att bryta ny väg bortom idealism och nykantiansk positivism. För det andra ekar i princip all fransk filosofi av Heideggers begreppsapparat. I denna bloggpost är tanken att spåra teoretiserandet av "donsammanhanget" till sin fundering, vilket inte minst är relevant då vi gärna slänger oss med det Foucaultianska "dispositif" eller det Deleuzeoguattarianska "assemblage", som om dessa vore oss för handen. I själva verket ligger de nog oss lite för mycket tillhands, när de i själva verket är intimt besläktade med Heideggers tidiga filosofi, som ibland är problematisk, ibland mycket insiktsfull.

Sven-Olov Wallenstein skriver en fantastisk essä om Heidegger och teknik i Glänta 4.09, som tyvärr ej verkar finnas online, så jag får citera friskt istället. Denna essä tar upp flera spår och möjliga tolkningar av Heideggers teknikfilosofi, men just här känns det mest relevant att uppehålla sig vid just Sein und Zeit. Vi citerar Wallenstein:

I §18-24 utvecklar Heidegger vad han kallar "världens världslighet" (Weltlichkeit der Welt), och en stor del av texten är en polemisk diskussion av det "avvärldsligande" (Entweltlichung) som är resultatet av en uppdelning av världen i en inre psykisk och en yttre utsträckt del. Istället, hävdar Heidegger, måste vi starta från ett begrepp om "omvärlden" (Umwelt); först då visar sig det sig att det vi ursprungligen möter inte är ting som föremål för teoretisk kontemplation elller varseblivning – det vill säga är "förhanden" (vorhanden) i ett objektivity "yttre" – utan ting som finns "tillhands" (zuhanden) som don (Zeuge), det vill säga hör till ett komplex av vardagliga referenser och hänvisningar i vilka tillvaron alltid är inbegripen. För att ett enskilt don ska kunna framträda i sitt "för-att" (Um-zu) måste helheten vara upplåten, och följaktligen kan det inte heller finnas något sådant som i ett strikt mening enskilt don, utan bara vad Heidegger kallar en "donhelhet" (Zeugganzheit). (18)

Denna passage sammanfattar flera saker. För det första menade Heidegger att ontologiskt kommer exististensen alltid före den vetenskapliga partikulära frågan, och att sammanhanget och helheten alltid måste föregå försöken att destillera och avgränsa. Från paragraf fyra i Sein und Zeit läser vi:

Vetenskaplig forskning är inte den enda möjliga varaarten för detta varande, och är inte heller den möjliga varaart som ligger närmast till för detsamma. Tillvaron själv intar dessutom en särställning framför det övriga varande. (30)

Att tala om ett objekt är för Heidegger aldrig en ursprunglig erfarenhet, utan epistemologiskt sker varje frågande utifrån ett speciellt sammanhang. Detta skulle man kunna jämföra med Latours begrepp technoscience där utgångspunkten är just att sammanhanget av människor och maskiner skapar teknovetenskapliga innovationer och kunskaper. Ett sammanhang måste alltid komponeras, eller disponeras så att saker i sin tur kan bli vetbara (vad Foucault kallade dispositiv).

I de högteknologiska sammanhang som vi är inbegripna i, är vår tillvaro således ställd av donhelheter som varken är subjekt eller objekt primärt, utan endast sekundärt. Jag skriver just nu i Wordpress på ett tangentbord och i mitt skrivande måste jag bortse från detaljerna i processorns klockcykler, paketswitchningen som kommunicerar med min server, och DNS-systemets pekning av christopherkullenberg.se till en maskin i södra Sverige. Jag skriver dessa ord varken på mitt tangentbord, på min dator eller på internet – skrivandet är upplåtet som allt detta samtidigt, och i tillvaron finns varken distinktionerna mellan donen (teknologierna) eller mellan mina inre psykiska processer. Blivandet bloggfilosofi sker före subjekt och objekt ens kan tänkas. Tillhandenheten (zuhanden) föregår förhandenheten (vorhanden).

Men, vänner av ordning som vi då ändå är, så kan vi givetvis vända på steken. Låt säga att jag nu skulle intressera mig för ett partikulärt tekniskt fenomen, exempelvis exakt hur mitt skrivande delas upp i mindre paket för att sedan skickas över TCP/IP-protokollet. Kanske är det så att jag vill förbättra det eller anpassa det efter mina behov. Jag kan då lära mig massa saker om just denna teknologiska process, och fördjupa mina kunskaper. Jag skulle kunna nå en nivå där jag till och med kodar om protokollet så att det skickar större eller mindre paket, enligt vissa nya rutter och principer. Jag har med andra ord förändrat en teknologisk realitet och skapat något nytt – det Kullenbergska protokollet.

Exemplet behöver ingalunda vara fiktivt. I helgen utforskade jag och Monki på ett intensivt och djuplodande sätt hur kompasser, kameralinser, bakpulver och finsk sprit kunde kombineras med en overheadprojektor. Resultatet blev detta:

Likaså sker teknologisk grundforskning av "svartkast" hos Telecomix Crypto Munitions Bureau eller hos GHS, men exemplen kan likaväl hämtas från mindre avantgardistiska projekt, som när min dammsugare gick sönder häromveckan och jag försökte laga den.

I Heideggerianska termer skiftar då donen från att vara oss tillhanden till att vara förhanden, eller med Latours ord, vi öppnar den svarta lådan. Den svarta lådan har inget med graden av teknologisk komplexitet att göra, utan är istället en frågan om hur tillvaron är stämd, och hur vi blir ställda av teknologierna.

I de mest vardagliga fallen är vi ett med vårat donsammanhang. Vi slår på strömmen, vi surfar på nätet och vi brygger kaffe. På så sätt är vi i en viss mening utelämnade till vår materiella verklighet i bemärkelsen att vår agens följer sammanhangen, vi be-ställer och blir ställda av dem. För att åter citera Wallenstein:

Ting och rum är praktiska, de har bara mening i förhållande till tillvarons verksamhet, och tekniken kan därför i denna första fas i huvudska sägas ha en instrumentell roll, medan idén om ett ting, ett rum och en natur som föregår och överskrider tillvarons utkast och projekt förblir en obestämbar rest. (19)

Hur hänger detta då ihop med objekten? Konsekvensen skulle för det första vara att objekt endast sekundärt kan bestämmas, alltså inte som existentiella fenomen, utan som transcendenta och sekundära fenomen. Men frågan är om ens detta skulle vara möjligt på ett "rent" sätt. Eftersom varje förhandenhet på ett eller annat sätt även måste inbegripa och föregås av en existens så förflyttar sig hela frågan.

Ta vetenskaperna, de kanske mest koncentrerade försöken att bestämma objekt som avgränsningar, mätbarheter (vad Heidegger kallade "kategorialier") eller separerade utsträckningar. För Heidegger skulle detta utgöra en sekundär vetskap. Från Sein und Zeit §12:

Förhandenvaro >>i>> något förhandenvarande samt med-förandenvaro tillsammans med något av samma varaart, i betydelsen en bestämd ortsrelation, är ontologiska karaktärer som vi kallar kategoriala, alltså karaktärer som hör till sådant varande som är av icke tillvaromässig varaart. I-varon är däremot en tillvarons varaförfattning och därmed en existential. (79)

Här har vi kärnan i Heideggers tanke om var objekten kan befinna sig. De kan inte vara existentialer, då denna ontologiska domän alltid är inbegripen och upplåten i en existens där skillnaden mellan subjekt och objekt inte existerar. Som kategorialer kan de däremot bestämmas av vetenskaperna, i bred mening, men då alltid i ytterligare ett sammanhang – de kan alltså inte självständigt upprätthålla sina gränser, utan kräver alltid ett ontologiskt "stöd" av andra entiteter.

Finns servern som denna blogg skrivs på i södra Sverige? Ja, det gör den. Men den har ingen mening om den inte är inbegripen i relationerna med mitt tangentbord, mina fingrar, mina tankar, läsarnas kommentarer, hundratals besökare eller Wordpressmjukvaran. Den kan bestämmas kategorialt som en (hypotetiskt) "FreeBSD-server med en tvågigahertzprocessor på en hundramegabitslina", men en sådan bestämning saknar mening om vi inte relaterar den till vad den kan göra, exempelvis distribuera hemsidor och bloggar.

Det är just denna mening som Heidegger är ute efter att analysera, och mening är alltid ett donsammanhang. Objektens väsen kan således inte vara kategorialer, utan ligger alltid i deras existens.