No Music Day: Rapport

{.alignnone .size-medium .wp-image-351 width="300" height="225"}{.alignnone .size-medium .wp-image-352 width="300" height="225"}

Min första No Music Day blev en intressant upplevelse. Tre grundobservationer kommer att strukturera min analys av denna händelse:

  1. Musikens sociala effekter (dess juxtassemblage)
  2. Ljudparanoia
  3. Musikens begär
**1.**
Som de två bilderna visar fick jag tacka nej till två rendezvous på stan en fredagkväll. Krogarna Klara och Café Publik innehåller båda en bakgrundsvägg av musik. Jag hade möjligtvis kunnat styra om kvällen till Restaurang Krakow som inte spelar någon musik alls, men jag ville inte låta dagens experiment bli ett tvång för andra än mig själv. Musik, sprit och semi-offentliga miljöer är grundkomponenter i juxtassemblaget vi kallar "att gå på krogen", och om man tar bort musikkomponenten ändrar sig händelsen i sin natur.

2.

Kan man utveckla en patologisk inställning till ljud? Musik smittar ju ungefär som virus, och uttrycket att ha en låt "i huvudet" (var skulle den annars vara?) är ett tillstånd som man på No Music Day måste undvika.

När jag vaknade på morgonen väcktes jag av en kakafoni av borrmaskiner, vinkelslipar och hammare. Normalt sett hade jag letat efter min ljudinspelande mikrofon och betraktat det hela som en musikalisk situation. Eftersom byggarbetarna som just nu renoverar min fasad börjar jobba klockan sju på morgonen har detta dock effekten att jag blev mest irriterad. Men sen kom paranoian. Jag stänger av alla högtalare till min data och ser till att min mobiltelefon är satt på ljudlöst.

På vägen till mitt kontor på Humanisten kommer det första hotet. En samling vägarbetare har grävt ett hål i marken för att laga en kabel och givetvis har de en radio på plats. Jag hör den endast fragmentariskt, men tvingas styra om min promenad ett par kvarter. Väl framme på universitetet är jag trygg. Humanisten är en i det närmsta musikbefriad miljö. Men i min stilla ro drabbas jag av ett förödande bakslag. Min kollega "Drejan" går förbi i korridoren och visslar på en vacker melodi. Jag konfronterar genast och utropar "Scchhh... det är no music day!".

En paranoid inställning till musik leder alltså inte bara till att man väljer bort vissa sociala sammanhang -man blir även socialt jobbig. Resten av dagen fortlöper ganska lugnt. Jag låser in mig på mitt kontor, som är ovanligt tyst. Eftersom jag delar det med en kollega så brukar jag jobba med hörlurar på, men nu blir tangentbordssmattret hela tiden rytmiskt och jag får hindra min hjärna från att fylla i melodier. På väg hem går jag förbi kiosken. Eftersom fredagen blir nykter köper jag läsk och schampoo (?). Väl framme vid kassan inser jag att dagen är på väg att havereras. En TV står påslagen som visar Idol. I rutan syns den där vidriga juryn som fäller omdömen över deltagarnas prestation. Ett flyktbeteende drabbar mig fysiskt. Men det är för sent! Kvinnan bakom kassaapparaten har redan slagit in beloppet och jag kan inte avvika. Jag slår snabbt in pinkoden. Pratet har inte övergått i musik än. Jag halvspringer ut och precis när jag passerar dörren kan jag höra hur en trumma börjar arbeta upp en rytm. Jag tror att jag klarade mig.

Väl hemma inser jag att jag inte kan se på youtube, använda mitt nyinköpta firewireljudkort eller spela musik. Lägenheten är helt tyst. Men jag känner mig trygg i att ha full kontroll över musiksmittorna där ute. När jag väl lägger mig i sängen kommer dödsstöten. Grannen har förfest. Dova basljud fortplantar sig genom betongen och jag tvingas tänka på andra saker för att inte fastna i rytmen.

Jag somnar och vaknar. Det första jag gör på morgonen är att väcka grannarna till tonerna av DJ JW. Hämnden är ljuv.

3.

Musik är ett mycket brett begrepp för mig. Jag får ofta musikaliska tankar av kopieringsmaskiner (!), vinkelslipar och vardagliga konversationer. Dessutom gillar jag att tjyva ljud av andra som en kärlekshandling, vilket låten "Stolen sounds" handlar om på skivan Anti-IPRED.

No Music Day innebär att dessa begär till att sammanfoga slumpartade ljudsekvenser till rytmer och melodier måste kortslutas. Det kräver i sin tur att man driver in en mängd medveten energi i sitt förhållande till den omgivande ljudbilden, något som Rasmus visar vara mer komplicerat än man först kan tro.

No Music Day har varit ett intressant experiment. En slags mappning över vardagens ljudbild. Tills nästa, och därmed sista, No Muisic Day infaller, ramlar jag nu tillbaks i musikens malström.