Närkontakt med den så kallade piratpolitiken

Efter ett intensivt deltagande på den första spectrialveckan är det dags för en slags reflektion. Åtminstone jag är ganska oförmögen att tänka efter när jag befinner mig mitt i något, och vad kan då passa bättre än att skriva på ett tåg tillbaka till Göteborg. Senast jag gjorde en postpiratpolitisk reflektion ledde det till en produktiv ångest som nu har lagt sig, men som troligtvis påverkar den intriktning som Intensifier numera jobbar med.

Det första som slår mig är den fanstastiska mångfald av människor som deltar! Den som tänker "unga, manliga datanördar" tänker, som Johanna påpekar, allt för smalt. Ingångarna till spectrial är så många att det skulle vara felaktigt att ens säga att det är "fildelare" som engagerar sig. Snarare samlas människor med tekniska, konstnärliga, teoretiska, aktivistiska, partipolitiska, etc. intressen. Och när dessa träffas i exempelvis en buss, på en fest eller i korridorerna till tingsrätten produceras helt knasigt många idéer, och det vore svårt att fånga dessa i en gemensam ideologi eller politik (det överstiger iallafall mina förmågor). Däremot har Isobel har skrivit en fantastiskt artikel i Expressen, som utan att totalisera och postulera ändå lyckas fånga de problemställningar och frågor som blir allt mer pressande viktiga.

Isobel tar upp ett intressant spår som jag tror går att utforska mera:

Den digitala revolution som pågått och pågår får 1968 att framstå som ett bridgeparty. Kanske är det just därför som någon som Jan Guillou viftar undan nätet och påstår att den enda sanningen är möjlig i det han kallar riktiga medier. Nu är han del i den makt som hotas och därför försöker han låtsas som om ingenting förändras.

Detta tror jag stämmer fullt ut. Tanken om att redaktionellt organiserade medier skulle vara mera sanna än de användargenererade stämmer bara på en metodologisk nivå. Alltså, journalistikens konventioner till att granska fakta, dubbelkolla källor etc. är långsamma men hyfsat bra verktyg för att get some facts right. Men det är ju en sak att leverera ett smalt urval av uppgifter - men för journalistiken att bryta mot sina konventioner och faktiskt skapa något kontroversiellt och provocerande är svårt. Detta skrev jag om i Sydsvenskan i FRA-debatten. Bra tidningar kommer inte rädda oss, "eyeball the media" bör vara grundinställningen.

Men de postredaktionella medierna, såsom bloggar, mikrobloggar, forum, flygblad, fanzines etc. har förvandlats till de snabbaste och bredaste kommunikationsmedierna hittills skådade. De är så snabba att till och med de åtalade kan twittra live från rättegången och kommunicera med tusentals åskådare deltagare i varje replikväxling.

Dock är jag mindre vänligt inställd till kulturkrocksargumentet, som har bevingats med några talande ord från Peter.

–Alltså vi använder inte uttrycket IRL, replikerar Sunde blixtsnabbt.

–Vi tycker att internet är på riktigt. Vi säger AFK, “away from keyboard”.

Peter har rätt, men frågan är om det hela kan tolkas i så stora termer som att en "hel generation" eller en helt ny "kultur" är på väg att växa fram. Detta argument ges både av Reinfeldt och många nätpolitiska bloggare. Min instinktiva civilsociologiska reaktion är att det å ena sidan borde vara en empirisk fråga, och att det brukar bli mycket fel att använda dessa former av helhetsbegrepp för att tala om människors beteende på makronivå. Snarare tror jag att man får en bättre bild om man tänker sig det "vi" som Peter hänvisar till som ganska skiftande och brokigt, fyllt med människor som kopplar in och ut sig ur piratpolitiska konstellationer.

Jag fick ett mindre uttbrott när jag läste Svenssons kommentar om de åtalade. Sorry om jag var lite påstridig, men jag har mycket svårt för några saker: För det första ser jag inte det politiska i att man har åsikter som är höger, vänster, liberala, etc. Jag jobbar inte så av flera anledningar, men främst för att det är ganska ointressant ur ett större perspektiv. För att jobba marxistisk terminologi skulle man kunna säga att det är vad som görs i basen som spelar roll, inte i överbyggnaden (det är 1968 som går att skylla på att skiftet flyttades). Om nu några är vänster och andra höger - well, det visar ju sig vara totalt irrelevant för de 20+ miljoner peers som förändrar samhället as we speak.

För det andra ger jag inte fem öre för psykologiserande hypoteser, som i slutändan inte visar sig vara annat än en slags nationalstatskramande samhällssyn med vissa undertoner av att "man ska vara en skötsam människa". För det tredje tycker jag det är direkt omoraliskt att sitta och moralisera sig över vad tre personer har för sig. Detta är en rättegång som handlar om internets framtid och om TPB: Inte en tävling i att vara duktiga svennar med källsortering och villa i en förort!

Efter gårdagens fest känner jag en viss kramp i kroppen efter timmar på dansgolvet. Fantastisk musik, kärleksfull stämning, och framför allt sjukt många bra idéer om projekt som kommer att skapa den nätframtid som vi vill leva i. Tack alla som arrangerade, och samtliga som deltog och gjorde stämningen topp!