Några svar till Thomas Svensson

Thomas Svensson på bloggen Tankspritt ställer några viktiga frågor till mig i Intensifiers kommentarer. Här är ett försök att besvara dem:

Poppers demarkationskriterium är för svagt, säger du. Du har rätt i avseendet att det inte klarar av att bida någon demarkationslinje inom sociologin, då den helt enkelt blir dömd som ovetenskaplig med Poppers kriterium. Det är alltså inte användbart inom sociologin, och det må väl vara hänt, men påstår Popper egentligen något sådant?

I texten The Logic of the Social Sciences* skriver Popper:

The method of the social sciences, like that of the natural sciences, consists in trying out tentative solutions to certain problems. /.../Solutions are proposed and criticized. If a proposed solution is not open to pertinent criticism, then it is excluded as unscientific, although perhaps only temporarily. (6th thesis)

och

A so called scientific subject is merely a conglomerate of problems and attempted solutions, demarcated in an artificial way. What really exists are problems and solutions, and scientific traditions. (9th thesis)

och sist:

Objectice understanding consists in realizing that the action was objectively appropriate to the situation /.../ The man [sic] with certain wishes there fore becomes a man whose situation may be characterized by the fact that he pursues certain objective aims.

För det första vill jag inte ha någon demarkationslinje inom sociologin. Den mår bäst av att inte sätta upp gränser mot biologin, geografin, psykologin eller ekonomin. Det är ju precis när dessa gränser rivs ned som det blir intressant! För det andra är Popper svag i det att han för det första förlägger problemformuleringar i huvudet på människor och begränsar sig till den tredje domänen, alltså det Kantska förnuftet som hänvisas till explicit. Människor som formulerar och löser problem tar oss inte långt. Människor måste tappa in sig på sociala, ekonomiska, psykologiska och biologiska flödena för att något ska göras. I Poppers värld avgörs objektivitet i det kritiska samtalet, men kritiska samtal har inte tagit oss långt. Denna insikt grundar jag i Bruno Latours tankar om sociologin som jag har skrivit om i denna text.

Nästa fråga:

Jag håller nog egentligen helt med er göteposthumanister i grunden, men jag ser er huvudlinje som en ren tillämpning av Poppers sociologiska ansatser. Det ni kallar att ”bygga” är inget annat än Poppers sociala ingenjörskonst, steg för steg. Det är den metod som måste användas i det samhälle som inte kan behärskas vetenskapligt, men som varsamt kan undersökas och förändras genom handling.

Nu talar jag bara för mig själv. Men Poppers steg-för-steg, alltså hans sociala ingenjörskonst, förutsätter att det finns lösbara problem i ett samhälle som kan brytas ned och falsifieras. Att överhuvudtaget avpolitisera samhällsplanerandet på detta sätt kan man förstå ur Poppers perspektiv eftersom han hade sett de totalitära ideologiernas snabba samhällsomvälvningar. Men att göra samhället till ett fält fyllt av små lösbara problem där det mest rationella (vad nu detta är) kriteriet avgör, leder till att man inte kan ställa stora samhällsförändrande frågor. Exempelvis - "Ska vi ha nationalstater eller inte?", "Finns växthuseffekten?" (det är svårt att falsifiera emergenta och komplexa system) eller "Vad är ett gott liv för en samhällsmedborgare?" ("gott" går ej att falsifiera, det är metafysik.)

Jag tror att Popper skadar vetenskapens ställning i samhället, eftersom den förutsätter att icke-forskare helt enkelt litar på att allt går förnuftigt till i den Kantska tredje domänen av verkligheten. En bättre väg är att göra vetenskapliga fakta till samhällsfrågor (public) issues, så att vi kan använda den tillsammans för det för tillfället och platsen bästa syftet. Demokratisera vetenskapen istället för att försvara dess metod mot myter, religioner och vardagskunskaper!

* Popper, Karl R. 1961 ‘The Logic of the Social Sciences’, in The Positivist Dispute in German Sociology 1975. London: Heinemann.