Några 80-talsversioner av Natur/Kultur-rhizomatismen

Copyriot återuppväcker diskussionen om kvasiradikalismen, en debatt jag gärna återknyter till 1980-talet, ungefär i samma tid som ovanstående (fantastiskt vackra) Koyaanisqatsi-video representerar motsatsen - ekoseparatismen - alltså att natur är väsensskilt från kultur/teknologi/samhällen.

För övrigt har Telecomix Crypto Munitions Bureau remixat just detta klipp tillsammans med en propagandafilm av IBM i ett försöka att visa hur nya världar kan skapas i cipherspace, ett projekt som i allra högsta grad anknyter till diskussionen eftersom dess utgångspunkt är noder, nätverk och associationer snarare än (sociala) rättigheter eller (naturliga) reduktioner.

En kritisk punkt som diskuteras i tråden är frågan om "objekt" och möjligheten till deras existens utanför något som stabiliserar dem. Filosofiskt är debatten mycket gammal, men den får en välbehövlig vitamininjektion på just 80-talet som även tar upp de  relevanta frågorna om möjligheten till objekt, och varför man överhuvudtaget skulle behöva objekt "där ute" (ett argument eventuellt leder till extern realism). Det väcker även frågan om huruvida vi överhuvudtaget behöver ontologi, eller huruvida denna fråga egentligen är blott en bieffekt av det moderna epistemet. Låt oss först och främst historicera frågan via Foucault (mot slutet av Order of Things):

We know, in any case, that all efforts to think afresh are in fact directed at that obstacle: whether it is a matter of crossing the anthropological field, tearing ourselves free from it with the help of what it expresses, and rediscovering a purified ontology or a radical thought of being; or whether, rejecting not only psychologism and historicism, but all concrete forms of the anthropological prejudice, we attempt to question afresh the limits of thought, and to renew contact in this way with the project for a general critique of reason.

Separationen av objekten från subjekten, eller delningen mellan empirism och rationalism, sker inte över en natt, inte heller som en teori. Snarare är den moderna konstitutionen ett resultat av den generaliserade tröskel som passeras någon gång i slutet av sjuttonhundratalet som ställer upp det problem som jagat oss sedan dess - det tänkta objektet vars fulla detaljrikedom är ouppnåeligt för erfarenheten, men som måste existera. Kant kallade detta för transcendens, och ur Kritiken av det Rena Förnuftet (sv. s. 382) läser vi:

Därmed är den objektiva användningen av de rena förnuftsbegreppen alltid transcendent, medan de rena förståndsbegreppens objektiva användning till sin natur alltid måste vara immanent, eftersom den inskränker sig blott och bart till möjlig erfarenhet.

Utan att utmåla Kant som boven i dramat är det ändå den tydligaste artikulationen av problemet. Det transcendenta har i sin renhet fått ett objektivt och syntetiskt övertag över det immanenta och empiriska. Separationen är fulländad; objekten finns i förnuftet, men kräver att den ouppnåeliga immanensen ändå finns där ute.

Tvåhundra år senare, i Paris, utmanar Michel Callon Kant med den mycket viktiga texten "Some elements of a sociology of translation: domestication o the scallops and the fishermen of St Brieuc Bay". På ett plan löser han frågan som macdeleuzian ställer i kommentarerna hos Copyriot:

Där finns följande knackiga förklaring till den korrelationsim jag avser: “idén att det aldrig går att föreställa sig en objektivt existerande verklighet, eftersom varje försök att föreställa sig den innebär att en subjektiv relation upprättas till den.”

Med Harmans ord: “If I try to think know an object outside of its relation to me, I’m putting it into relation with me, so we can never escape the circle.”

Callon (tillsammans med Latour) vänder på frågan helt och hållet. Istället för att fråga om något är möjligt utan relationer, och på så sätt uppnå en viss ontologisk status, förvandlas frågan snarare till vilka relationer gör det möjligt för ett objekt att uppstå?

I Callons studie finns en rad kvasiobjekt som även är kvasi-aktörer. Marinbiologer i St Brieuc har intresserat sig för hur man kan domesticera musslor utanför Frankrikes kust, musslor har intresserat sig för hur de kan äta, konsumenter har intresserat sig för att handla musslor till julfirandet och fiskare har intresserat sig för att tjäna pengar på att odla musslor eftersom de håller på att ta slut på havsbotten. Ur marinbiologernas perspektiv uppstår ett vetenskapligt problem, ur musslornas perspektiv en fråga om föda och reproduktion, etc. Poängen är att en rad krafter sätts i spel, krafter som inte är fakulteter av objekt, utan snarare ligger emellan; inter-essement.

Flera objekt befinner alltså sig i en metastabil tillvaro, en forskare som inte lyckas med experiment kan inte bli forskare, fiskare som inte fiskar är ingen fiskare, en mussla som inte reproducerar sig är ingen mussla etc. I en viss given process finns inga objekt, bara kvasiobjekt. Det är inte relevant att fråga om vad som är (ontologi) utan vad som blir.

Callon ställer upp en metodregel för hur detta ska gå till (långt citat men förklaring kommer):

The third principle concerns free association. The observer must abandon all apriori distinctions between natural and social events. He [sic!] must reject the hypothesis of a definite boundary which separates the two. These divisions are considered to be conflictual for they are the result of analysis rather than its point of departure. Further, the observer must consider that the reportoire of categories which he uses, the entities which are mobilized, and the relationships between these are all topics for actors' discussions. Instead of imposing a pre-established grid of analysis upon these the observers follows the actors in order to identify the manner in which these define and associate the different elements by which they build and explain their world, whether it be social or natural. (201)

Alltså, objekten finns aldrig utanför associationerna. De har ingen ontologisk status som vara, endast som blivande, och därför finns inte den aprioriska distinktion som Kant så väl formulerade mellan natur och det sociala, det rationella och det empiriska. Det finns ingen skillnad mellan forskarnas potentiellt "transcendenta hypoteser" om musslor och musslornas förment "immanenta" empiriska vara. Innan musslan kan uppstå som objekt och tillskrivas egenskaper måste musslor associeras med en mångfald av andra aktörer. Ju mer de associeras desto mera objekt blir de, och får till slut den ontologiska statusen av vara. Men det är ju fortfarande en fråga om associationer snarare än existenser.

I Callons fall associerade sig aldrig musslorna med de nät som var utlagda så att de skulle fortplanta sig. Desperation hos fiskarna (fishermen) ledde till att de en stormig dag innan julafton gav sig ut och fiskade upp musslorna och forskarnas experiment gick i stöpet. Den "odlade musslan" skulle inte uppstå som objekt förrän senare.

Men hur ska vi då tänka dessa kvasiobjekt och associationer som föregår objekten? Finns det ett sätt att ta sig runt dem helt och hållet? Behöver vi objektens hårdhet? Nej. Som Callon visar finns det nu inget som är mera mänskligt än just objekten! Objekt är ju inget annat än kodningar av kvasiobjekt, som i vissa konfigurationer uppnår den stabilitet som krävs för att vi ska kalla dem objekt och ge dem ett vara. Men, hur förstår vi då det som inte tillåter sig att överkodas, alla de associationer som ständigt händer utan att vi för den sakens skull har med objekt att göra? Deleuze & Guattari:

The point is that a rhizome or multiplicity never allows itself to be overcoded, never has available a supplementary dimension over and above its number of lines, that is, over and above the multiplicity of numbers attached to those lines. All multiplicities are flat, in the sense that they fill or occupy all of their dimensions: we will therefore speak of a plane of consistency of multiplicities, even though the dimensions of this "plane" increase with the number of connections that are made on it.

Poängen med objekt är ju att de är slutna, och därmed svaga ur ontologisk mening men starka epistemologiskt (de kan mätas, beskrivas, etc. men så fort de ändrar på sig försvinner de ur  kunskapsregimen och förvandlas åter till monster). Konstistensplan och kopplingar (associationer) däremot undflyr överkodningar eftersom de hela tiden är i förändring. Den associativa förmågan är i konsistensplanet multiplicerande (fraktalisk). Musslorna på havets botten ingår ständigt i associationer med sand, vatten, plankton, andra musslor och formerar konstanta processer med vilka de så fort de antar en stabil identitet flyr undan och ingår i en ny sammansättning. De flyr under forskarna och vägrar bli odlade och tama konsumtionsobjekt på Parisiska middagsbord, även om detta existerar som en möjlig koppling. Musslan kan till och med ingå i en relation med ett pärlhalsband på en bal i Versailles, och på så sätt bli en liten del i det plan som tillverkar det borgerliga subjektet. Variationerna som kvasiobjekt går på så sätt mot oändligheten.