Monadologi och sociologi 1

Jag funderar ibland på hur man skulle kunna konkretisera det resonemang om "monader" i relation till sociologi som Latour et al. presenterar i artikeln ‘The whole is always smaller than its parts’ – a digital test of Gabriel Tardes’ monads från 2012, en artikel som jag har skrivit om tidigare här på bloggen.

I denna post tänkte jag börja fundera på ett problem som inte tas upp i just den artikeln, men som är temat för Latours An Inquiry into Modes of Existence, nämligen frågan om det finns kvalitativa skillnader mellan olika typer av monader/aktörsnätverk, exempelvis mellan vetenskapliga, religiösa, juridiska eller teknologiska nätverk. Men först till definitionen av en monad ur artikeln från 2012:

Such a radical conclusion is made at least plausible by the new
datasets that allow entities to be individualized by the never ending list of particulars that make them up. Such is what is meant by a monad, a point of view, or, more exactly, a type of navigation that composes an entity through other entities and, by doing so, particularizes all of them successively – ‘all of
them’ being an open ended list the size and precision of which always depend on more inquiries and never from the sudden irruption of a superior level accessible through a brutal shift in methods. (Latour et al. 2012: 600)

Den teoretiska konsekvensen av detta är följande: en entitet individualiseras genom en kollektivitet, alltså, en entitet definieras och får sin karaktär av alla specifika entiteter som den är sammankopplad med. Jag är "Christopher" på grund av mina miljoner bakterier i magen, mina vänner, mina skolbetyg och skorna jag har på mig (plus tusen andra saker). Jag är, eller rättare sagt erfarenheten av att vara jag är den "utsiktspunkt" som skapas av alla dessa kopplingar och associationer. Mina magbakterier kan hamna i obalans och jag får ont i magen, mina vänner kan överge mig och mina betyg kan rasa. Termen "utsiktspunkt" är dock lite missvisande. Jag ser knappast mina magbakterier, men de är ändå helt essentiella för min fortsatta existens.

För att inte få informationsöverflöd behöver jag sällan tänka på bakterierna i min mage, skorna jag bär eller om mina vänner tycker om mig eller inte. Min hjärna har (som tur är) ett begränsat "arbetsminne" och glömmer snabbt saker som är onödiga att tänka på. Men det gör inte nödvändigtvis de system som har till uppgift att ordna mitt liv. Facebook håller reda på vilka vänner jag gillar ("likear") med sekundprecision och någonstans i en databas finns mina betyg sparade oavsett om jag försöker glömma dem eller inte. Detta är vad sociologer ibland kallar "systemvärlden" som inte är helt och hållet tillgänglig för min begränsade perception och minne.

Nog om detta. Poängen är bara att monaderna är nästan oändliga eftersom vi kan fylla på en längre och längre lista av entiteter som är kopplade till mig, mina skor, mina magbakterier eller vad det nu är frågan om. Denna kvalitativa metod har så att säga ingen kvantitativ gräns, men inte heller något "stoppord" för att sluta addera relationer.

En sak fattas: Denna inledande approach gör ingen essentiell skillnad mellan ett par skor, en bakterie eller en vän. Vid en första anblick är det inget problem så länge vi bara använder oss av den övergripande principen om att mångfalden definierar det enskilda. Det är ju ändå så som en monad fungerar.

Men för att demonstrera var någonstans en distinkt skillnad blir nödvändig tänkte jag tillverka några halvrealistiska exempel, kraftigt förenklade för översiktens skull.

All kod som använts finns idenna Python3/Jupyter-notebook.

Låt säga att vi har följande empirisk data om "Bob" och "Lisa", här i det enkla dataformatet json:

{.EnlighterJSRAW data-enlighter-language="json"} { "Bob": [ "Alice", "MIT", "Lenovo" ], "Lisa": [ "Alice", "Harvard", "Macbook" ] }

Bob känner Alice, han går på MIT och han har en Lenovodator. Lisa känner också Alice men går på Harvard och har en Macbook. Vi kan säga att vi har två monader, dvs. två utsiktspunkter och två listor med entiteter som på olika sätt är kopplade till Bob och Lisa. Istället för datastrukturen ovan kan man rita ett nätverk.

{.alignnone .size-full .wp-image-3833 width="360" height="360"}

Bob och Lisa känner inte varandra men de har en gemensam bekant, Alice, som i någon mening kan mediera en social relation, exempelvis genom skvaller eller småprat. Bob och Lisa har hundratals andra sociala relationer som kan hjälpa till att definiera (individuera) dem mera precist. De har föräldrar, släkt, partners, kolleger osv. som i sin tur kan förnimma ett litet "utsnitt" av Lisa och Bob.

Så mycket för antropomorfism. Hade Bob och Lisa läst vid samma universitet hade istället den gemensamma nämnaren varit organisationen (ORG) universitetet. Hade de haft samma preferenser gällande datorhårdvara hade de delat en teknoorganisatorisk
(TEC/ORG) gemensam nämnare. Konventionell sociologi hade underkänt både universitetet och datortillverkaren som sociala relationer eftersom "kontakten" (i meningen "sladd") upphör att vara en "mellanmänsklig" relation. Detta är en intressant paradox eftersom den konventionella sociologin ändå gör anspråk på att kunna tala om "MIT-studenter" eller "Apple-användare" som populationer. Men det är ju precis denna abstraktion som är så bedräglig! Det finns inga människor som är predisponerade att studera vid MIT eller att använda Appledatorer, sådana "identiteter" kan man bara få genom att bli en monad. Aggregatnivån förklarar inte den kvalitativa relationer, utan endast kvantitativa korrelationer (kanske finns det en korrelation mellan MIT-studenter och Appledatorer vid en population på N=1000, men en sådan korrelation kan bara försöka förklara på denna nivå, men den säger inte så mycket om varken Bob eller Lisa.

Så enkel är relationen mellan ontologi och "kategori". Alltså, även om det finns en statistiskt möjlig population av Harvardstudenter och Lenovoanvändare, så förklarar bara ett sådant aggregat utkomsten av en mängd sammanslagna associationskedjor, vilket leder till att detaljrikedomen försvinner.

Så hur går man då vidare in denna kvalitativa grafteori? Min poäng och min fråga i denna bloggpost är att det beror på vilket modus man väljer. Det första exemplet baseras på att man går från "Bob" till "Lenovo". Alltså, man går från en människa till hens teknologiska protes (TEC).

Teknologisk mediering (som bara är ett av flera sätt att mediera något) har en fantastiskt komplexitetsreducerande förmåga, och det moderna samhället - ja, egentligen vilket samhälle som helst - måste ha denna förmåga att omvandla arbetskrävande och omsorgsfullt arbete till enkla val, kommandon och interaktioner.

När Bob interagerar med sin billigt inköpta "dator" från kinesiska Lenovo skulle man kunna nöja sig med att säga att han "använder sin dator". Det är förvisso sant, men det är bara delvis sant eftersom en människa inte vanligtvis interagerar direkt med sin hemmadator. Istället sker det i flera steg. Vi tar ett utsnitt av nätverket ovan och förstorar det i riktning mot Bobs teknologiska association:

{.alignnone .size-full .wp-image-3834 width="360" height="360"}

Låt oss börja med vad man brukar kalla för "normalt användande": Bob kan inte på ett direkt sätt interagera med "totaliteten" av sin Lenovodator. Han kan inte ha relationer med alla miljoner transistorer och hundratals kondensatorer och litiumjoner samtidigt. Interaktionen mellan Bob och hans dator går i huvudsak via tangentbord, mus och skärm (och högtalare och webkameror...).

Dessa medierar i sin tur olika typer av signaler till datorns RAM-minne, hårddisk och processor, tolkat av ett operativsystem (ja, jag hoppar över ett tiotal steg i denna förekenkling). Varje översättning kan addera ytterligare noder i nätverket, och även om antalet teknologiska komponenter är ändligt, är det ändå i princip oöverskådligt
för en enda enskild ingenjör ju djupare ned i datorns arkitektur man kommer.

Men det som är så speciellt och så effektivt med denna specifikt teknologiska form av mediering är dess förmåga till "blackboxing", eller komplexitetsreducering. Utan att veta/bry sig om det interagerar mer eller mindre alla människor med teknologiska artefakter på detta sätt. Varje sekund anropas en Linuxkärna miljarder gånger när människor trycker på sina Androidlurars skärmar och världens totala RAM-minne fylls på så snabbt att det utskrivet på papper skulle ta oss till månen om man travade papprena ovanpå varandra (obs - detta är en gissning). Inte ens en ekologkisk tvål eller biodynamiskt
odlat havre tar oss närmare naturen eller bort från "tekniken". Om vi studerar de vad som gör de ekologiska bananernas existens möjlig på konsum finner vi bara teknik, från kniven i handen som skär bananklasen från trädet till jumbojeten som bränner flygfotogen över stilla havet.

Men låt säga att Bob är en duktig programmerare. I så fall är han inte utelämnad till att göra som användargränssnittet bestämmer. Han kan, med tillräckliga kunskaper, ta en "genväg" och ändra på den drivrutin som bestämmer hur signalerna från tangentbordet ska omvandlas till tecken på skärmen. Även om den vardagliga teknologiska medieringen gör livet möjligt att leva utan att behöva begripa alla artefakter omkring oss, från strumporna vi tar på oss på morgonen till den djupa oljefärgen
vi målar en naturromantisk tavla med, kan den alltid kringskäras givet att vi vet hur man syr en strumpa eller blandar en färgkulör.

{.alignnone .size-full width="702" height="351"}

Teknologi i all sin ära. Det finns andra typer av monader som är minst lika omvälvande för den mänskliga existensen. En ännu mera intressant relation är den vetenskapliga. Låt säga att Lisa vill utforska hur ljus påverkas av timrummets krökning nära en stor massa. Hon behöver då mer än ett tangentbord, en mus och en skärm!

Här blir det lite lurigt eftersom teknovetenskaperna måste blanda in andra aktörer än de "rent vetenskapliga" (vad det nu skulle vara) för att få något gjort överhuvudtaget. Det som ibland kallas för "vetenskapssociologi" missar ofta hela poängen eftersom den konventionella sociologin bara letar efter människor. Men med människor får man väldigt lite gjort. Lisa måste istället dra nytta dels av teknologisk mediering (TEC, som Bob och hans dator) samtidigt som hon måste utsträcka sina tankar till olika tankeexperiment (REF + FIC), i det här fallet den generella relativitetsteorin, för att kunna förklara sina data, samtidigt som hon måste försvara sina observationer inför sina kolleger, samtidigt som hon måste övertyga den institution (ORG) som hon  arbetar inom att finansiera de kostsamma experimenten. När alla dessa faktorer, plus några till, faller på plats kan Lisa skapa referens (REF). En förenklad figur kan ritas som:

{.alignnone .size-full .wp-image-3835 width="720" height="720"}

Skillnaden mellan Bobs och Lisas nätverk är att Bob kan, givet tillräckliga kunskaper, ta en genväg från sitt tangentbord till de maskininstruktioner som skickas mellan signalerna från tangentbordstryckningarna och vad som visas på skärmen. Teknologier är komplicerade, men de är inte omöjligt komplicerade när de väl har blivit uppfunna och tillverkade. Men för Lisa är situationen en annan, åtminstone om vi låtsas att vi har skruvat bak tiden till ca. 1920 (jo, jag vet, då hade inte Bob haft någon dator heller). Eftersom Lisa försöker hämta hem en observation av ljusets krökning, alltså något som händer oberoende av henne och hennes instrument, är situationen helt annorlunda. Lisa kan inte ta några  omvägar eller genvägar, ljusets krökning går inte att "bygga om" eller konstrueras på ett annat sätt ("socialkonstruktivism" har alltid haft en mycket begränsad förklaringskraft).

{.alignnone .size-full width="500" height="385"}

Lisa och hennes astronomikolleger tillbringar förvisso stora delar av sina forskningsprojekt med att bygga teleskop. Men skillnaden mellan att bygga en bro och ett instrument är att brobyggaren inte behöver testa sina teorier mot den yttre gränsen för vårt vetande. Brobyggaren kan räkna med Newtons ekvationer, trots att gravitationen inte är någon "kraft" och trots att de inte kan förutsäga ljusets bana nära en stjärna eller ett svart hål. Brobyggaren och Bob är båda konstruktivister, för deras uppfinningar är inte beroende av ny kunskap utanför de system som byggs och byggs om, lagas och optimeras. Så även om teknik och vetenskap står i en beroendeställning till varandra, fungerar de på olika sätt.

Men om vi tar en annan monad som kanske är lite mera vardaglig, till exempel en restaurang som vi kan kalla "The Gentleman Loser", ser vi lättare hur heterogena monaderna måste vara för att fungera.

{.alignnone .size-full .wp-image-3836 width="720" height="720"}

Å ena sidan kräver restaurangen en organisation (ORG) där olika roller definieras, ofta genom upprättandet av anställningskontrakt och ägandebevis (som i sin tur kan kräva juridiska regler). Å andra sidan är restaurangen samtidigt ett teknologiskt system, från kassaapparaten till
kökets spisar, redskap och frysboxar. Vid strömavbrott - ingen middag. Men restaurangen kräver även kalkyler, planer och investeringar, något som chefen oroar sig för om siffrorna går med minus. Detta är  restaurangens kunskapssystem, men det är inte fråga om en vetenskap (REF) eftersom den endast hänvisar till restaurangen och dess förhållande till andra värdesystem (så kallade "valuemeters"). Dagspriset på tonfisk baserar sig på en annan chefs kalkyler och hur mycket priset kan höjas
på en flaska vin beror på kundernas semesterbudgetar (även om dessa sällan görs i Excel).

{.alignnone .size-full width="320" height="200"}

Restaurangmonaden går inte att reducera till varken ett teknologiskt system, en organisationsform eller en ekonomisk kalkyl. Alla dessa tre aspekter är bara "delar" av restaurangen. Men det vore också fel att säga att restaurangen "som helhet" går att summera, ungefär som man räknar in får som varit ute på bete, eftersom restaurangen är helt beroende av en mängd exterioritetsrelationer. Flöden av gas och elektricitet, leveranser av kött, fisk, grönsaker, öl och vin, infrastrukturen av bussar som transporterar kunderna, den senaste mjukvaruupdateringen till Excel.. osv. Ingen av dessa livsuppehållande system tänker vi som "The  Gentleman Loser", ändå skulle det inte serveras en enda rätt utan dem.

Ibland sätter sig en statistiker på Statistiska centralbyrån ned och gör ett magiskt litet trick. Hen tar och adderar alla inrapporterade vinster och förluster, momssatser och ifyllda formulär från alla restauranger i nationen eller unionen. Därefter lägger han samman alla dessa siffror och får en siffra. "Restaurangnäringen omsatte 2017 3.45 miljarder kronor, en ökning med fyra procentenheter" (påhittad siffra).

Det är inget fel med aggregerade kalkyler och mått. Men det luriga är att de ibland får oss att tro att det finns en "ekonomi" som påverkas av lika generella naturlagar som de summor som statistikern på Statistiska centralbyrån räknat ut. Det finns givetvis korrelationer mellan lågkonjunkturer, finanskriser och inflationstillstånd och antalet restaurangbesök i en "nation", men dessa säger nästan ingenting om vad det innebär att vara en restaurang.

Existens är alltså inte ett epifenomen av olika korrelationer, utan ett sätt att vara i världen som ett gränssnitt mellan olika sätt att bli till.