Luftdata och datamedborgarskap

sensordata

Nuförtiden forskar jag i huvudsak om medborgarforskning. Ett spännande projekt som jag har börjat engagera mig i är Luftdata.se, som jag tänkte skriva några rader om.

För ett par år sedan skrev jag artikeln Citizen Science as Resistance: Crossing the Boundary Between Reference and Representation där jag utforskade olika former av gräsrotsmedborgarforskning och vad det betyder för aktivism att skapa, analysera och publicera data med vetenskapliga metoder.

Inom mittfåran av humanistisk forskning är grundinställningen att (natur)vetenskapliga metoder utgör en form av Heideggeriansk "Machenschaft", alltså en teknologisk och vetenskaplig dominering av människans autentiska och själsliga väsen. Detta är naturligtvis naturromantiskt trams, men denna idé är seglivad och kommer antagligen att fortsätta framöver.

Därför känns det befriande att forska om medborgarforskning där man i stora delar inte behöver bekymra sig om humanistiska återvändsgränder.

Luftdata fick sin inspiration från det tyska initiativet Luftdaten. Istället för att gnälla om "Machenschaft" kavlade tyskarna upp ärmarna och började bygga sensorer som mäter partiklar i luften i storlekarna PM2.5 och PM10. Dessa partiklar har negativa effekter på vår hälsa och i olika länder har man gränsvärden för hur många mikrogram partiklar per kubikmeter luft som får finnas. I EU ligger gränsvärdena på 40 µg/m3 för PM10 25 µg/m3 för PM2.5 (årsmedelvärde). När man kollar på tyska Luftdatens karta över sensorer ser man tydligt att dessa värden regelbundet överskrids.

Jag har själv satt upp en sensor på mitt kontor på Humanisten i Göteborg (De flesta av mina kolleger känner sig dock inte utsatta för Machenschaft utan är intresserade). Man kan följa min sensor i realtid på denna länk och man kan se de andra svenska sensorerna på en fin karta här.

Här uppstår många intressanta vetenskapsteoretiska problem. Sensorerna kostar några hundralappar att bygga (beroende på varifrån man beställer delarna). De är givetvis inte lika exakta eller lika kalibrerade som vetenskapliga mätinstrument, men den stora fördelen är att de kan placeras där folk andas. Exempelvis har Göteborg bara tre stationära mätstationer och en handfull mobila stationer. Tyska Luftdaten har tre tusen sensorer! Eftersom luft rör sig på svårberäkneliga sätt och varierar oerhört på lokal nivå kan billiga sensorer skapa data på helt nya sätt. Sätt som givetvis inte ersätter de konventionella metoderna för mätning, utan snarare kan komplettera dem.

Detta leder in på de spännande områdena "mätpolitik" och "datamedborgarskap". Tillgång till data och skapandet av data är i ett vetenskapligt och högteknologiskt samhälle en förutsättning för att fatta bra beslut. Samtidigt är data ojämlikt distribuerat om instrument, laboratorier och kunskapen är dyr och svårtillgänglig.

Den konventionella modellen för politisk förändring på gräsrotsnivå har ofta tagit formen av demonstrationer på gator och torg och namnunderskrifter som fungerar som den demokratiska medborgarens "röst". Medborgarforskning tar en helt annan väg, via data. Medborgarens signatur är inte längre en underskrift som ska representera hennes vilja, utan en uppsättning datapunkter som beskriver världen med referens till osynliga partiklar (eller vad man nu vill mäta).