Under loppet av två dagar har jag erfarit två radikalt skilda fenomen. De båda sammanstrålar i den mycket allmänna frågan om makt och motstånd.

Vi börjar i underjorden, närmare bestämt på Aeroseum som är ett museum i en underjordisk flyghangar vid Säve flygplats, Göteborg. Den byggdes 1955 och är typexemplet på en kallakrigetkonstruktion. Hangaren, som var superhemlig, innehöll startklara jetplan som skulle försvara Svea rike i fall av att vi blev anfallna. Den klarar de flesta typer av attacker, och har till och med en "gardin" mot radioaktivt stoff. I slutet av nittiotalet ville man fylla hela bunkern med grus och avskaffa den, men istället har det nu blivit ett flygmuseum. Oscar Swartz skriveri inledningskapitlet till sin nya bok Alternativ till Bodströmsamhället om ett annat sätt att använda dessa katakomber där FRA har en spännande roll (har bara hunnit med inledningskapitlet, skriften förtjänar ett längre inlägg i framtiden).

Min kollega Karl påpekar många intressanta saker om hur denna absurda bunker kan förstås i ekonomiska såväl som militärstrategiska synvinklar. Som vetenskapsteoretiker inom Science and Technology Studies kan jag konstatera en del intressanta saker direkt ur denna erfarenhet.

Ett allmänt antagande inom teknikstudier är att varje teknologisk innovation omges av ett nätverk av allianser och infrastruktur. Ett Viggenplan uppstår inte av sig självt, utan det krävs ett enormt distributions- och förhandlingssystem för att en sådan artefakt ska bli till. Tänk nu att lilla Sverige har lyckats producera jetfighters som mätte sig hyfsat mot supermakterna under kalla kriget. Näringslivet är ju en given aktör i detta nätverk: Saab, Ericsson, Volvo... you name it, men även lokala entreprenörer inom byggbranschen krävdes för att bygga denna bunker. Dessa i sin tur fungerade inte bara tekniskt. Man var även tvungen att bygga upp en social teknologi av kontrakt och tillit eftersom "ryssen" inte fick veta ett knyst om vad som hände i underjorden. Hur fick man alla att hålla tyst? Det räckte ju med att en enda person pekade på en karta och hela det dolda momentet skulle vara förlorat. Alltså, det sociala diagram som var nödvändigt för tillblivelsen av denna bunker måste förstås som djuplodande, men historiskt betingat. Detta intresserar mig speciellt, men givetvis finns det en mängd andra faktorer att diskutera: Neutralitetspolitik, geopolitik... osv.

Kontrasten från detta till seminariet på Världskulturmuseet idag är ganska enorm. Här talade min andra kollega Stellan Vinthagen om hur terroristbegreppet har förändrats i samtiden. Det kalla kriget, som Aeroseum så tydligt visar på, hade just "terrorbalansen" som centralt begrepp. Genom kapprustning och kärnvapen upprätthölls ett fredstillstånd, som dock inte var helt stabilt ibland. Men under nittiotalet, och främst efter 9/11 så har detta begrepp förknippats med allt annat än staters terrorism. Istället används det, givetvis, som beteckning för Al-qaeda och den typ av terrorism som använder "våld och död för att nå politiska mål". Men begreppet har vidgats avsevärt. Bland annat finns det en amerikansk lag som handlar om "animal terrorism", och avser den typ av aktivism som brukar rikta sig mot köttfabriker och pälsindustrin. Därmed innefattar även terrorismbegreppet ickevåldshandlingar, såsom sabotage men även bojkott, eftersom "att åsamka profitförlust" även kan räknas som terrorism. Ja, det är absurt, men tyvärr en realitet.

Således. Medan vi fyller våra bunkrar med grus eller gör om dem till museer, så pågår det en process för att skapa ett nytt hot. Detta ser vi i den ökade övervakningen, glidningen av terroristbegreppet och säkerhetsbolagens expansion. Vi behöver en kritisk debatt om alla dessa saker, och kanske kan vi lära oss något om relationen, eller avsaknaden av relationer, mellan ett Viggen-plan och FRA:s superdator.

Update: Även Johan har skrivit om händelsen.

Skriven av admin den 13 februari 2008