Kränkta poeter och kärlekskopiering

Mats Söderlunds mänskliga rättigheter är kränkta. Men inte bara som en magkänsla, utan på ett djupt och allmänmänskligt plan:

Den upphovsrätt som nu valsar i debatten som om den vore en aktie på väg upp eller ner, något som man kan berövas, eller sälja eller ge bort, är en omistlig del av varje människas väsen. Det är inte kunskap eller idéer eller innehåll som skyddas av de mänskliga rättigheterna, det är det mänskliga, personliga, konstnärliga uttrycket. Själva formen. Poetens förhållande till sitt verk är personligt på ett djupt och orubbligt sätt, poeten och verket är i själva verket oskiljaktiga.

/.../ Enligt FN:s stadga om de mänskliga rättigheterna har jag rätt att få mina dikter skyddade, oavsett vilket medium de för tillfället befinner sig i.

Söderlund är trött på alla som diskuterar upphovsrätt och därmed tar sig i anspråk att definiera vad upphovsrätten ska vara för diktare och poeter. Jag är trött på att upphovsmän, författarförbund och förläggareföreningar gör anspråk på att driva igenom lagar som IPRED! Speciellt när de hävdar en allmänmänsklig rätt till sina verk!

Jag gillar inte att tala om för andra vad en mänsklig rättighet är. Men detta begär till kontroll som vissa författare, upphovsmän och artister lidaer av, leder till allvarliga konsekvenser när vi realiserar dem i repressiva lagar. Vad som behövs är en rejäl dos kopimistisk schizoanalys! Låt mig dra fram ett gammalt citat av Gabriel de Tarde, ur min och Kalles artikel i Glänta/Eurozine:

There is nothing more natural than that those who love each other should copy each other, or, rather, as this phenomenon always begins by being one-sided, that the lover should copy the beloved. (Tarde 1903:215)

Med en sådan grundinställning släpper paranoian inför att man ska tappa kontrollen över "verket". Vi behöver inga hyrsnutar som jagar rätt på folk som kopierar oss, vi behöver inga "original" att falla tillbaka på. Vi kan istället bejaka vår ständiga sammankoppling med andra människor, som vi imiterar och blir imiterade av, och se att vi inte längre är ensamma och ledsna upphovsmän, utan delar av ett ständigt flöde av kopior och förflyttningar.

Varför inte, om vi nu inte begränsar oss till franska tänkare, fundera på dessa kloka ord av Thomas Jefferson:

He who receives an idea from me, receives instruction himself without lessening mine; as he [sic] who lights his taper at mine, receives light without darkening me. That ideas should freely spread from one to another over the globe, for the moral and mutual instruction of man [sic], and improvement of his condition, seems to have been peculiarly and benevolently designed by nature, when she [sic] made them, like fire, expansible over all space, without lessening their density in any point, and like the air in which we breathe, move, and have our physical being, incapable of confinement or exclusive appropriation. Inventions then cannot, in nature, be a subject of property.”

När tankar, idéer och ord smittar förlorar man inget. Det finns ingen sådan brist. Tvärtom lyser världen upp! Bristen uppstår först när vi primitivt approprierar, och säger "min, inte din".

Uppdatering: Först när jag sneglar i prasselversionen av DN-kommuniké i fikarummet ser jag att Mats Söderlund visst är ordförande i Sveriges Författarförbund... jag som trodde att det kom från hjärtat... :(