Klassisk vetenskapsteori - del VI - Positivismstriden

Popper

Adorno

Snabblänkar till del del 1 2 3 4 5

***

***

1961 - Popper vs. Adorno. Är det verkligen en strid vi har framför oss, och måste alla filosofiska kontroverser beskrivas i militära termer? Åtminstone är det så som denna debatt, som pågick mellan -61 och -69 har beskrivits i efterhand, men efterhandskonstruktioner ger vi dock inget för, utan vi vågar oss nog på att titta på argumenten utan att på förhand ge dem dramaturgi, ty i god Kantsk anda lyssnar vi ej på auktoriteten utan för vårt myndiga förnuft framåt likt en isbrytare genom fördomshavet. Två texter är oss för handen, och vi börjar med Popper:

Poppers 27 teser om samhällsvetenskaperna
Vad Popper säger om samhällsvetenskaperna i The Logic of the Social Sciences är inte helt olikt det han säger om naturvetenskaperna i övriga texter. Men det finns vissa delar som skiljer sig åt och i och med att han tvingas tala samhällsvetenskap så dyker det även upp intressanta problem. Dessutom är det väl främst samhällsvetare och humanister som överhuvudtaget läser Popper. Denna text är även, skulle jag vilja påstå, en av de tydligaste texterna någonsin skrivna inom vetenskapsfilosofin. Låt oss vandra igenom de 27 teserna i sammanfattande form:

Utgångspunkten för kunskap är okunskap (ignorance), vilket innebär att vårt ständiga "vet inte" hela tiden genererar problem. Problem är startpunkten för all kunskap, och inte positiva fakta som hos Wienkretsen eller Wittgenstein. I Poppers värld så börjar vi alltså som frågetecken och formulerar därefter problem efter problem, och varje nytt problem som dyker upp genererar i sig ny kunskap. Kriteriet för vad som är vetenskap och icke-vetenskap går vid huruvida en föreslagen lösning på problemen är öppen för kritik eller inte. Vi kan dra till med den tokigaste av lösningar så länge de är kritiserbara och möjliga att falsifiera eftersom all kritik i grund och botten en strävan efter att falsifiera.

Ur detta grundresonemang argumenterar Popper för att den vetenskapliga metoden är objektiv. Det objektiva ligger i att alla påståenden är kritiserbara och vid insikten att allt man rör sig med endast är tentativa lösningar. Eftersom allt är falsifierbart finns inget fast, förutom själva formen för ett rationellt och objektivt samtal. Det finns ingen positiv väg ur denna regress, inget empiriskt faktum som kan få oss att säga "men detta är ju trots allt Sant". Vetenskapens objektivitet är inte heller resultatet utav en enskild forskare, utan är det sammanlagda sociala resultatet av ständig kritik som skapar denna objektivitet. Vi är beroende av ett kritiskt samtal där andra attackerar våra påståenden och försöker falsifiera dem för att vetenskaperna ska kunna vara på rätt köl.

Detta kritiska samtal kanske låter fluffigt, men där har Popper givetvis en lösning. För att strukturera detta samtal, för att undvika struntprat och metafysik, så har vi som tur är deduktiv logik. Detta organon är vårt hjälpmedel i all objektivitetssträvan. Från påståenden som visar sig vara sanna, så kan vi nå en konklusion som är sann. Om vi vänder på processen kan vi använda samma metod för att visa att en slutsats är falsk om vi kan falsifiera ett påstående. Varför är detta viktigt? Jo, Popper anser att teorier är inget annat än deduktiva system, som vi kan härleda till påståenden. I den rationella kritiken så är den deduktiva logiken därmed verktyget som tar oss från det partikulära till det generella.

Detta summerar egentligen Poppers totala filosofi ganska väl, men låt oss nu gå in på samhällsvetenskaperna specifikt. Poppers projekt är att hitta samhällsvetenskapernas grundvetenskap, nämligen sociologin. Psykologin är en samhällsvetenskap men den är snett ute när den ska förklara människans beteende. Eftersom människan alltid befinner sig i ett sammanhang står inte förklaringarna att reducera till psykologins nivå (ex psykoanalys), utan faller alltid tillbaka på social miljö (social environment) (spännande paralleller kan här dras till Anti-Oedipusoch samspelet mellan social produktion och begärsproduktion). Därmed är sociologin i viss mån autonom. Men Popper är ute på hal is när han formulerar sociologins väg till objektivitet. Den sociologiska analysen bör bestå av en analys av situationen för varje social händelse. "Objective understanding consists in realizing that the action was objectively appropriate to the situation". Människan har alltså objektiva mål som hon strävar efter, och beroende på den specifika situationen av sociala institutioner så kan vi förstå hennes handlande. Nu får man en ganska stark eftersmak av metodologisk individualism kombinerat med rational choice, men det intressanta är hur Popper går vidare. Varför denna scientism? Svaret finns i den sista tesen, och är konsistent med ett standardhumanistiskt argument. I en tid av religiöst och filosofiskt förfall, där allt håller på att rasa i dogmatism och metafysik, nihilism och intellektualism, så är den rationella kritiken den enda utvägen, och då gäller det att inte flumma till det i samhällsvetenskaperna.

Adornos svar
Adorno mjukar upp med att hålla med Popper om att samhällsvetenskaperna inte har kunnat skapa en ackumulerad kunskapskropp på samma sätt som naturvetenskaperna. Men sedan lägger Adorno fram sin mera empiriskt betonade sociologi, genom att betona att logiska påståenden inte kan läggas rent och snyggt på världen, eftersom verkligheten själv gör motstånd mot sådana förenklingar. Samhället är motsägelsefullt snarare än konsistent, och därmed är det ohållbart att börja i okunskap, fortsätta med problem, och sedan göra allt för att falsifiera genom deduktion. Vidare argumenterar Adorno emot den metodologiska individualism som Popper skulle kunna beskyllas för. Individ och samhälle samverkar, och kan inte isoleras från varandra. Sociologin ska studera denna samverkan, och sociologen måste utgå från denna empiriska verklighet, snarare än i problem och djärva gissningar. Så på ett sätt är det Adorno som intar positionen av att vara positivist mot Poppers rationalism. För Adorno är samhället ett vara i sig själv som man måste stiga ned i för att förstå det:

"For the object of sociology itself, society, which keeps itself and its members alive but simultaneously threatens them with ruin, is a problem in an emphatic sense(108)" 

Adorno instämmer dock i det rationella samtalet, "Sociological knowledge is, indeed, criticism", och i framläggandet av djärva hypoteser och lösningsförslag i allmänhet. Men det finns en annan viktig skillnad. För Popper är teorier bestående av deduktiva kluster som ger oss förklaringar för fenomen i världen. Men för Adorno är sociologiska teorier mycket mer: "theory is the telos, not the vehicle of sociology". Målet för sociologin är teorin som sådan, och den kritiska traditionen, från Kant och framåt, får inte blunda för verkligheten genom en besatthet av logik och falsifikation:

"Critical philosophy was militant enlightenment. The critical impulse, however, which halts before reality and is satisfied with work in itself, would, in comparison, hardly be an advanced form of enlightenment.(114)" 

Så hur vi än gör kommer vi tillbaka till Kant, och jag måste erkänna att jag nu inte har något annat val än att läsa alla de tre kritikerna eftersom jag annars mest låter som en präst som vevar i luften i upplysningens anda!

Några slutsatser eller positionsbestämningar av Popper och Adorno finns ingen mening med att göra. Beteckningar är i filosofihistorien det som höljer vår sanna filosofiska kunskap i det största mörker, då det enda det gör med oss är att ge oss en anledning till att förslappas. "Är det positivism/postmodernism... men då vill jag inte läsa!". Hur många gånger har jag ej hör dessa ord. Men den som sätter gränser i filosofin gör sig själv den största otjänsten!

Det finns nämligen en punkt där Popper och Adorno är skrämmande överens, och som bryggar över till nästa tema i denna följetong. Den så kallande "sociology of knowledge", alltså vetskapssociologin, har vuxit fram som en besvärande fluga i soppan och hotar med relativism och externalistiska förklaringar, och här är de båda tyska filosoferna på krigsstigen. Kan det verkligen vara så att rationalitet, förnuft och logik "bara" är sociala konstruktioner? I skottgluggen för Popper och Adorno så ligger Pareto, Karl Mannheim, Edgar Zilsel och Robert Merton. Därför blir det nog att i nästa del av detta drama ta oss an dessa sociologer. Vi avslutar med ett tänkvärt citat där Adorno ter sig helt inkompatibel med Neurath när det gäller vad sociologin och vetenskapen har för roll i samhällsplaneringen:

"Comte's hope that sociology might guide social force reveals itself as naive except when it provides plans for totalitarian rulers" 

Snabblänkar till del del 1 2 3 4 5

Skriven av admin den 12 september 2007