Internet hate machine

{.aligncenter width="347" height="285"}

Den lulzologiska forskningen fortsätter. Det är dags att ta itu med det tragiska fallet av sorgetroll som invaderar och som gör skada.

Isabelle Ståhl var med i TV4, och lyckades dra på sig en skock sorgetroll som går loss i hennes kommentarsfält. Jag måste erkänna att jag personligen blir helt rasande över detta påhopp... så möjligtvis skrivs detta i affekt. Att händelsen är medieöverskridande är helt avgörande; TV, ett enkelriktat medium för massorna, har fått sina sekundärreaktioner att blomstra på internet. Och när de kommer ut i det vilda, går de genom Internet Hate Machine™. Om man stoppar in sorg i Internet Hate Machine™, kommer sorgen att accellerera, och det blir riktigt nasty.

Enligt tidigare betraktelse definieras det kvinnohatande sorgetrollet som:

Kvinnohatande sorgetroll - förekommer nästan endast hos kvinnnliga bloggare. Präglas av ett starkt hat mot feminism, som inte bara har karaktären av “kritik”, utan tycks bottna i en nästan outsläcklig törst att bevisa att trollet har rätt och att alla andra är feminister, inklusive “media” och “vänsterpolitiken”. De är tyvärr väldigt vanliga, och drar sig inte för grova förolämpningar för att få fram sina poänger.

Men i fallet med Isabelles bloggkommentarer ser vi något annat än bara en ren form av kvinnohatande sorgetroll. Följer vi händelseförloppet noga ser vi hur det redan efter en halvtimme har genererats ett tjugotal riktigt hatiska kommentarer, som tveklöst är kopplade till själva TV-sändningen. Att de som kommenterar varandra kan läsa vad tidigare personer har skrivit, ger oss vid handen ett kollektivt fenomen, även om en grå vampyr lätt kan operera ensam. En massa, eller, en pöbel står för upptrappningen. Låt oss vända bladet till 1912 och Bror Gadelius:

Hava vi sålunda ringa anledning att berömma massornas intelligens, så hava vi ännu mindre skäl att högakta massornas moral. Ingenting försvinner så lätt i massan som den enskildes ansvarskänsla (Le Bon). Vad individen förbryter under inflytande av de känslor, som utvecklas i en pöbelhop, är ju ock till stor del massans förbrytelse.

"Massans förbrytelse", utan att moralisera över detta begrepp, är en central komponent i Internet Hate Machine™. Frågan är då hur vi ska förstå vad som händer. Vad som orsaker det individuella hatet som riktar sig utåt mot någon annan lämnar jag till psykologin. Istället är jag intresserad av vad som händer i den kollektiva situationen. Vad är det som stämmer bloggtillvaron i en ton av kollektivt hat, eller en hop av hat? Vi vänder oss till Deleuze och Guattari:

Even when it falls into the void of too-sudden destratification, or into the proliferation of a cancerous stratum, it is still desire. Desire stretches that far: desiring one's own annihilation, or desiring the power to annihilate (165).

Till skillnad från TV-soffan är bloggkommentarstrådar ett slätt rum. Eller, inte helt slätt, men relativt sett en "all too-sudden" destratifiering. Ett tomrum uppstår i glappet mellan medier. Dessa glapp är för det mesta något vi hyllar. Alla kan komma till tals, konsumenter blir producenter, [insert valfri Web 2.0-klyscha]...

Men detta glapp ger även upphov till Internet Hate Machine™, som då och då skenar iväg på en destruktionslinje som kollapsar kring 11:56 i sin egen implosion, när de trollhämmande kommentarerna tar överhanden och hatet blockeras. Gustaf, Hjalde Non och Lisa bloggar vidare i ämnet.

Men hur ska man då stoppa denna cancerogena destruktionslinje, som inte skapar lulz utan endast sorg? Den tidigare betraktelsen föreslog tre möjliga strategier; 1) Trolla tillbaka ännu hårdare tills trollet chockas bort från internet. 2) Ignorera. 3) Nyttja trollet.

Man skulle kunna säga att alla tre strategier finns representerade längre ned i kommentarstråden. Trollen bemöts med mottroll, som är överlägset verbala. De initiala trollen försvinner snabbt. Trollen ignoreras genom att ingen tar dem på allvar. Och i ett tredje skede nyttjas trollen till att fungera som avstamp för en vidare diskussion om genus, hat och TV-publik.

För vad är televisionen i en maskinisk era av internetteknologier? Vi skruvar tillbaka klockan till före internet och betraktar det maskiniska förslavandet, som kanske nu har kommit till sin fulländning:

For example, one is subjected to TV insofar as one uses and consumes it, in the very particular situation of a subject of the statement that more or less mistakes itself for a subject of enunciation ("you, dear television viewers, who make TV what it is . . ."); the technical machine is the medium between two subjects.

But one is enslaved by TV as a human machine insofar as the television viewers are no longer consumers or users, nor even subjects who supposedly "make" it, but intrinsic component pieces, "input" and "output," feedback or recurrences that are no longer connected to the machine in such a way as to produce or use it. (D&G 458)

Feedbacklooparna från televisionen var före internet endast hypotetiska. En reklamfilm skulle ge ett förväntat konsumtionsmönster, en ideologi skulle ge en förväntad subjektivering etc. Med internet har vi den direkta feedbacken överallt, i kommentarstrådarna. Internet befriar oss inte från televisionens maskiniska förslavande. Tvärtom verkar det som det ger upphov till ännu mera bränsle för Internet Hate Machine™.

Och Isabelle, lyssna inte på sorgetrollen, även om det de säger är horribelt. Dina texter är så svindlande bra att jag häpnar varje gång de dimper ned i min reader!