Gubbslemsprojektet. Karls senaste mappning har framkallat en spännande debatt om hur manliga sociala nätverk är uppbyggda. I en anda av Tarde-sociologi/materiell-antropologi/99-tänk-om politisk-handling så handlar den filosofiska frågan om vad gubbslemmet egentligen gör. Detta är en mycket komplex fråga... men världen är komplicerad, och filosofin kommer alltid i andra instans (som Deleuze och Guattari säger i introkapitlet till Tusen Platåer: "Thought lags behind nature"). En komponent där slemmets abstrakta maskin manifesterar sig i ett språkligt assemblage är den interna jargongen, som sociologiskt fungerar så att den definierar en "utsida" och en "fiende" som samtidigt markerar insidan. George Bush säger att han är emot bin Laden, och sen säger han att han är för the american way of life. Vi säger ibland att vi är emot textism men för en emergent värld. Men vad menas egentligen med detta argument, som verkligen liknar en straw-man? Handlar det bara om ett socialt spel, eller finns det ett faktiskt innehåll? Jag tänker argumentera för det senare, både för att det är ett offentligt och demokratiskt förhållningssätt till jargong, som bör vara öppen, men för att det ger mig ett ypperligt tillfälle att kritisera textismen.

Textismen är ett samlingsbegrepp för de filosofiska inriktningar som ibland förknippas med den så kallade postmodernismen. En ordentlig karikatyr av denna tankeströmning gjordes av Alan Sokal i artikeln Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity, som kom att bli en viktig utgångspunkt i Science Wars. Problemet med Sokals kritik var att den just riktade sig mot en straw man, som visserligen utmanade den modernistiska vetenskapliga världsbilden som har lagts ned till den västerländska civilisationen sedan Kant, men som på ett egentligt plan inte hade något emot vetenskapens materialiteter (ex. atomer, datorer, människor).

Jag tror, utan att ha gjort en ordentlig idéhistorisk analys, att textismen uppstod när fransk post-68-filosofi mötte den analytiska filosofins 1700-talsuppdelning mellan språk och värld. Brittiska och amerikanska universitet började läsa Derrida, Foucault, Althusser, Lyotard osv. men transponerade på ett olyckligt sätt dessa filosofer till ett tänk som bygger på det mänskliga subjektet, representation och ideologikritik. 68-generationen av franska filosofer brydde sig inte om att bemöta detta, utan istället fick exempelvis Bruno Latour och Manuel DeLanda ta debatten trettio år senare.

Textismen har sin kärna i två poänger. Dels att objektivitet är omöjligt eftersom våra representationer alltid är beroende av ett tolkande subjekt, och dels att dessa representationer är invävda i ett kulturellt/ideologiskt spel. Dessa två missuppfattningar är helt onödiga, eftersom ingen tänker så egentligen, och för att de dessutom är totalt passiviserande och främjar elfenbenstornsfilosofi.

Textismen ska inte förväxlas med poststrukturalism. Tvärtom var det just med kritiken mot strukturalismen som man kunde göra sig av med det tolkande subjektet (Freud, Marx, Marcuse, fenomenologi, hermeneutik), glappet mellan språk-verklighet, och det totaliserande ideologibegreppet. Nu öppnade sig helt nya möjligheter att förstå hur rasism, sexism, uteslutning och marginalisering funkade utanför tankens och subjektens begränsade domäner. Patriarkatet berodde inte längre på att män hade en tankestruktur i huvudet, utan var istället ett fenomen som var distribuerat längs samhälleliga institutioner, formationer av grupper, invävt i materiella praktiker, och så vidare. Poststrukturalismen upptäckte att man kunde gå utanför texter, utanför det tolkande subjektet och utanför ett symboliskt universum. Michel Foucaults Vetandets arkeologi handlar just om detta; texter har ingen självständig ontologisk status utan måste förstås i ett sociohistoriskt sammanhang. I Sexualitetens historia - viljan att veta formulerar han detta som immanensregeln (s. 108), alltså att diskurser skapas i lokala härdar av praktiker, som enast sekundärt har något med språket att göra. Många har trott att diskurser handlar om språk, men tyvärr är inte fallet sådant (säg för guds skull inte att det beror på hur "man definierar begreppet" - då är vi tillbaks på ruta ett). Det handlar istället om att se vad som gör ett visst tal om könet, sexualiten eller brottet möjligt. Vi förklarar inget med text eller språk, det är dessa som behöver förklaras. Därför gör textismen fel när den vulgärontologiserar i stil med "världen är (alt. "kan betraktas som") text". Som tur är så är åttio- och nittiotalet över nu, men det händer ibland att man läser liknande påståenden.

Textismen går ibland hand i hand med överdeterminerade Freud/Marx/Lacan/Durkheim-modeller. I sista kapitlet av The Order of Things (klicka här för att läsa en sammanfattning av boken som jag har skrivit) lägger Foucault fram kritiken med ett historiskt argument. Vetenskapshistoriskt sett har här textismen ett nära släktskap med den antropologiska lingvistik och grammatik som blev framgångsrik under artonhundratalet, exempelvis genom Bopp. Men de moderna lingvisterna hade ändå det talade språket som utgångspunkt, medan de strukturalistiska modellerna i och med Saussure och framåt gjorde språket till en skum metafysisk logik vars struktur var så stark att den predeterminerade varje text. I kombination med psykoanalys och neo-marxism fick detta konsekvensen att nya begrepp började användas flitigt; alienation, ideologi, symbol, metafor, myt, signifier-signified, som i princip låste alla händelser inom ett och samma tolkninschema.

Den kanske hårdaste kritiken mot textism och strukturalism går via Deleuze och Guattari. I tusen platåer skriver de följande:

"We are no more familiar with scientificity than we are with ideology; all we know are assemblages. And the only assemblages are machinic assemblages of desire and collective assemblages of enunciation. No significance, no subjectivation: writing to the nth power /.../ An assemblage, in its multiplicity, necessarily acts on semiotic flows, material flows, and social flows simultaneously (independently of any recapitulation that be made of it in a scientific or theoretical corpus)." (s. 25).

Våra representationer är inte ideologigenomsyrade förståelser av världen som är mer eller mindre falska eller sanna. Vår tolkning av världen är inte heller särskilt totaliserande, världen bryr sig inte om våra teoretiska rekapituleringar utan jobbar med flöden iallafall. Människans medvetande är inte centrum i universum, no matter what Descartes, Kant eller Hume trodde. Immanens är motsatsen till textism. Text existerar inte i en ontologisk container frikopplad från världen utan flödar alltid sida vid sida med materiella och sociala flöden. Semiotik handlar inte om något som representerar något annat - det är studiet av immanenta transformationer varpå endast en del är vad vi kallar språklig.

Textism är inte ett pejorativt ord som används för att avfärda jobbiga litteraturvetare, journalister och konstnärer. Det är istället beteckningen på ett djupgående filosofiskt misstag som har paralyserat den filosofiska kritiken till att bara handla om representationer. Det är först när vi slänger våra nittiotalsböcker i textanalytiska metoder, kritisk diskursanalys, Freudian media studies, och börjar analysera världen ordentligt som vi kan få politik igen. Donna Haraway skrev inte om cyborgenmetaforen för att det var trendigt med cyberpunklitteratur på åttiotalet utan för att komma bort från de stora berättelserna och determineringarna som det innebar att man tillskrev kvinnor en gemensam identitet. När man tar sig ur textens sköna klarhet så blir man kanske till en början lite skraj eftersom det maskineri där det sociala hela tiden skapas är mångtydigt och går i flera riktningar. Helt plötsligt blir det svårt att förklara vad som händer, men vi behöver inte tolka för att hitta sanningen om patriarkatet. Vi behöver inte välja rätt begrepp och ord, utan istället dyker vi ned det socialas konstitutiva nivå och mappar komplixiteten. Först då kan vi göra om verkligheten - vi kan hacka den, styra den i nya riktningar, surfa på den intensiva energin istället för att skriva om den på avstånd, extensivt.

Att anfalla textismen, så ofta som möjligt, har två syften. Det första är den kritiska uppgiften - den stämmer inte. Det andra är den positiva - vi måste hitta nya sätt att bygga på, nya sätt att skapa agency. Det gör vi inte med överdeterminerade läsningar.

Vilket blir nästa ord som jag ska förklara? Kommentera och jag formerar ett nytt assemblage of enunciation!

Skriven av admin den 13 april 2008