Intermezzo i politisk filosofi: "kritik" av Piratpartiet, del 1 - ostensiva variabler; program.

I en kommentar blev jag uppmanad av Kalle Vedlund att kritisera Piratpartiet. Tja, varför inte? Det kan ju inte bli värre än Smålandstidningen i alla fall. De verkar nämligen har missförstått vad Demker och Bjereld menar med "individualism". Det står i bokens övergripande kapitel, men jag kan ju ändå ge en hint om att det inte handlar om någon "ideologi" utan är en teoretisk abstraktion för att förstå politikens förutsättningar. Nog om detta!

Först ett par ord om "kritik". Efter att Kant utropade kritiken som en metod, livsestetik och tecken i tiden har vi institutionaliserat denna i samtliga samhällsinstitutioner. I skolan lär man sig att man ska "tänka kritiskt", i vetenskaperna är det ett ideal för att upprätta sanningar, inom konsten vet jag inte vad det är, och för journalistiken är det ett sätt att spotta ur sig texter, som är menade som uppbyggliga för ett offentligt samtal, men som ofta blir ett sensationens tyckande, snarare än en substantiell bearbetning av ett problem. Som livsestetiskt ideal finner vi kritikens urartade former i jantelag, härskartekniker och andra socialt nedrivande aktiviteter. Detta till trots har ingen levt upp till de kritiska idealen, just för att de är ideal. Kanske är det här vi finner den moderna ångesten. Helst ska man vara så kritisk att man skriker sig hes, eller så ska man vara "objektiv". Då kan man vara lite mera lågmäld, men i varje sådan situation upprättas de moderna hierarkierna och tolkningsföreträdena... och så var vi tillbaks på ruta ett.

Men jag tar mina uppdrag på allvar. Jag ska göra ett hederligt försök att genomlysa de faktiska politiska förändringar som PP föreslår, väga dessa argument mot en rad konsekvenser, värden och logiska variabler, samt ta emot alla invändningar (kommentera!) och falsifiera mina påståenden om motsats bevisas. Även om jag normalt sett inte jobbar så, är det basic enlightenment. Lets go!

1. Delad kultur (upphovsrätt), Citat:

Ett samhälle där kultur och kunskap är fri och åtkomlig för alla på lika villkor gynnar hela samhället. Vi hävdar att ett utbrett och systematiskt missbruk av dagens upphovsrätt aktivt motverkar dessa syften genom att det begränsar både utbudet av kultur och tillgången till kultur.

Det här med "fildelning" var visst lite mer än att tanka fett! Tesen är mycket djärv, att den fria tillgängligheten av kultur och kunskap, för alla, gynnar samhället som helhet. Begreppet "frihet" är troligtvis menad i vid bemärkelse, alltså att kulturen och kunskapen inte ska begränsas av företags rättigheter att ensamma bestämma om dem (immaterial rights), lika villkor måste innebära att det inte får finnas några diskriminerande variabler för att ta till sig av kulturen (ålder, kön, utbildning, inkomst, nationalitet). Men i slutändan bör det ändå kunna sammanstråla i frågan om vem som bestämmer om denna frihet. Vem ska villkora den? Staten (genom lagen), företagen (via lagen, genom (anti-)marknader) eller människor (genom delning, mellanmänsklig distribution, osv.).

Vad kan man då invända mot detta? Vi börjar med att negera påståendet. Kan det vara så att ofria och begränsade villkor av kultur och kunskap gynnar samhället? Att legala variabler, så som patent, DRM och immateriella rättigheter gör det omöjligt att dela den samt att tillgången är strypt av ekonomiska, sociala, geografiska eller symboliska resurser? (detta måste vara motsatsen). Hur skulle detta gynna samhället? Detta kräver att vi definierar "samhället". Vi hinner bara med några snabba vedertagna definitioner:

  1. Samhället som commonsense; Sverige och dess medborgare.
  2. Samhällen som post-containerteoretiska sociologiska definitioner; samhällen uppstår kring vissa gemensamma angelägenheter (en stadsdel, en musikstil, en filosofisk bok).
  3. Samhället som resultatet av gemensamma normer och värderingar.
  4. Samhället som resultatet av dess centrala institutioner (skolan, vården, kyrkan, fängelserna).
  5. Samhället som Statsapparaten, alltså en juridisk, geometrisk, territoriell abstraktion.

Oavsett vilken av dessa vi väljer (vissa av dem är uppåt väggarna) så säger oss antitesen att ofri och begränsad tillgång kommer att gynna någon av dessa fem entiteter. Den första skippar vi eftersom den knappast har stöd. Men i det andra fallet skulle man kunna tänka sig att en distributionsmässig och legal snedfördelning skulle tillåta ett visst samhälle, låt säga punkare i Skövde, att fånga in sin kultur och kunskap och göra den exklusiv. Då skulle de gynnas, speciellt om de satte crustpunkarna i Vara i beroendeställning. Men det kan inte duga som kritik. Den tredje variabeln skulle kanske fungera. Om samhället hålls samman genom att vi konserverar vissa värderingar och normer borde väl en hårdinlåsning av kultur och kunskap vara bra. Ungdomar skulle kanske inte ligga så mycket om det var svårt att få tag på rockmusik, konsumtionsmönster skulle inte förändras snabbare än marknaden, och om alla kollade på samma teve skulle vi ha ett stabilt och fungerande samhälle. Punkt fyra faller bort i alla bemärkelser utom en: om man räknar företag som en generell samhällsinstitution. Här finns det goda möjligheter att just dessa skulle kunna tjäna ordentligt på ett patent, en upphovsrättstvist eller ett varumärke. Punkt fem är jag tveksam till. Statsapparaten behöver inga rättigheter, bryr sig inte om vad den tjänar på. Allt som betyder något är att hålla territoriet (detta är mer relevant i frågan FRA).

Konklusion: Att samhället skulle tjäna i allmänhet på att kultur och kunskap delades fritt negeras av undantaget de privata företagen. Eftersom det inte råder några absolut tydliga definitioner om vad samhället är, vore det tydligare att säga att Piratpartiet vänder sig mot att kommersiella aktörer tillåts, via lagar och våldsutövning, att begränsa kulturen och kunskapens spridning. Deras samhällsdefinition är troligtvis en annan än Margaret Thatchers, och radikalt annorlunda än Ny Demokratis. Jag tror, även om detta är en reflexion från min sida, att Piratpartiets samhällsdefinition innefattar just delning av kultur och kunskap, och att deras starka fokus tanke om just friheten i dessa frågor, gör att friheten inte kan finnas utan dessa.

2. Fri kunskap. Denna fråga återkommer jag till i framtiden. Måste se över litteraturen till en doktorandkurs i forskningspolitik först... men... kritik får ju inte bedrivas utan tillräckliga kunskaper, så jag viker inte från mitt löfte!

3. Integritet.

Värnet om den enskildes privatliv är lagfäst i Sveriges grundlag. Ur denna grundläggande rätt springer flera andra viktiga mänskliga rättigheter såsom yttrande- och åsiktsfrihet, informationsfrihet, rätten till kultur och rätten till personlig utveckling. Alla försök från den offentliga maktens sida att inskränka dessa rättigheter måste ifrågasättas och mötas av ett kraftfullt motstånd.

Till en början ter sig detta påstående som en vanlig liberal ståndpunkt, men vid närmare granskning ser vi något avvikande. Alla försök från den offentliga maktens sida att inskränka dessa rättigheter måste ifrågasättas och mötas av ett kraftfullt motstånd. Först måste jag dock påpeka en inkonsekvens. Det talas till en början om det "offentliga" och "Staten", därefter glider det över till "arbetsgivare". Dags att uppdatera formuleringarna! Tänk bara på Ipreds hyrsnutar! De är inte big brother!

Men, denna detalj till trots, låt oss fundera över vad alla försök egentligen innebär. I vanliga fall brukar man ju reservera principen om att ett fåtal och fruktansvärda saker ändå kan göra så att man accepterar lite övervakning, typ terrorism, spionage och naturkatastrofer. Att dessa ska ifrågasättas faller innanför det kritiska paradigmet, men att de ska mötas av motstånd brukar räknas till aktivismens domäner. Men vad innefattar dessa egentligen?

Jag inser att detta med nödvändighet måste bli en serie. Jag har varit oförmögen att fatta mig kort redan. I nästa post ska jag ta en titt på vad PP egentligen har gjort det senaste året. Jag tar fram min Kantska blåslampa och hoppas att oljan räcker för ytterligare en runda med detta parti. Denna första kritik bemöter ju bara vad PP säger. Jag har till nyår på mig.