Imperieimplosionstesen

Att förutsäga imperiers uppgång och fall är en minerad mark där man lätt kan ta fel. Johan Galtung lyckades en gång att förutsäga Sovjetuninonens upplösning med endast tre månaders marginal, men han har dock haft fel på en del andra punkter.

Gårdagens seminarium med Jörgen Johansen gick i samma anda, fast nu handlade det om USA. Det är givetvis en nästan omöjlig uppgift att försöka lägga samman alla de variabler som gör att ett land bryter samman. Men om man studerar historien så finns det några gemensamma nämnare:

Denna typ av faktorer känns väl inte helt orimliga (jag är dock inte någon expert på internationella relationer, så brasklapp!). Utöver detta kan man lägga till lite Deleuzeoguattarianska teorier om cancerogena makroassemblages och hur Statsapparater deterritorialiseras av krigsmaskiner (av olika slag). Först Roman Empire:

The migrant barbarians are indeed between the two: they come and go, cross and recross frontiers, pillage and ransom, but also integrate themselves and reterritorialize. At times they will subside into the empire, assigning themselves a segment of it, becoming mercenaries or confederates, settling down, occupying land or carving out their own State (the wise Visigoths) (ATP 221).

Således, det romerska imperiet föll inte på grund av ett rent och skärt militärt nederlag, utan befolkades sakta och i pulser av de heterogena folkslag som vandrade in. Ibland opponerade de sig, men ibland så integrerade de sig i imperiet. Ibland utropade de till och med mindre stater. Till slut föll Rom samman.

På ett abstrakt plan kan man se att detta händer även i landet i väst. Människor som inte talar engelska, inte har green card eller som inte räknas som fullvärdiga medborgare (på grund av hudfärg, sexuell läggning, osv.) befolkar territoriet. Även om de ibland lyder lagen och ibland bryter mot den så krävs det allt mer våldsmakt för att upprätthålla social ordning. Detta kan likaväl vara "helamerikanska" subkulturer som lever i obskyra kristna sekter eller i skyskrapor och gated communities. Poängen är att heterogenitet i en statsapparat som inte ger sjukvård eller tar konventionell biopolitik på allvar riskerar att subgrupperingar snart kommer att kräva territorium och då har imperiet fallit.

En annan möjlig utväg kommer ovanifrån. Den är som tydligast bland det republikanska partiet, men loppet är kanske lika kört för ett demokrateras styre. Poängen är i alla fall att när en liten elit tvingas representera ett stort folk skapas ett glapp som gör eliten 'frikopplad'. Med toppstyrning (vare sig den är liberal, auktoritär eller totalitär) så finns nackdelen att besluten saknar fäste i folket och en rad överordnade principer börjar diktera politiken. Man kan då få för sig dumheter som "rasens renhet", "Gud säger att vi ska kriga", eller "alla kapitalistiska länder är emot oss, nu bygger vi kärnvapen". En Statsapparat har krig som objekt i bemärkelsen att den hela tiden förhåller sig strategiskt till sina grannar och där öppet krig alltid en form av intensitet bortom diplomatin. Men det kan hända olyckliga saker vid demokratiskt underskott. Dags för ett citat som jag har upprepat förr och diskuterat med Rasmus här och här:

Totalitarianism is quintessentially conservative. Fascism, on the other hand, involves a war machine. When fascism builds itself a totalitarian State, it is not in the sense of a State army taking power, but of a war machine taking over the State. A bizarre remark by Virilio puts us on the trail: in fascism, the State is far less totalitarian than it is suicidal. There is in fascism a realized nihilism. Unlike the totalitarian State, which does its utmost to seal all possible lines of flight, fascism is constructed on an intense line of flight, which it transforms into a line of pure destruction and abolition.

Detta är en implosion av en helt annan karaktär. Det handlar om att när en elit, som är organiserad på ett icke-transparent sätt och som har helt andra planer än folket, får makten inträffar en 'realiserad nihilism'. Om man låter befolkningen svälta, dö i krig eller på andra sätt lida så kommer ett imperium förr eller senare att dö ut. På så sätt kan en stat vara suicidal. Motsatsen till detta är den biopolitiska modellen som försöker integrera och stänga inne social oro och där med vara livgivande snarare än tagande. Men när en allt större del av statsbudgeten går åt till att föda krig i andra länder på bekostnad av befolkningen, börjar man röra sig mot fascismens svarta hål och vid en viss tidpunkt passerar man händelsehorisonten. När detta händer, om det händer, är det inte speciellt roligt att veta att det är världens största kärnvapenmakt som imploderar. Not very safe.

Jag kan givetvis inte göra någon prediktion. Men man kan ändå säga att läget är ganska instabilt just nu. Om den amerikanska ekonomin faller och man börjar med ytterligare aggressioner utomlands finns det risk att vi måste förbereda oss. Jag sitter dock inte och viker en foliehatt nu...

Men om vi tänker oss att den krympande amerikanska ekonomin blir allt mindre viktig i framtiden så måste vi ta itu med det faktum att det fortfarande rör sig om världens största militärmakt. Denna obalans är inte helt safe.

Jörgen avslutade sin presentation med att vi måste tänka framåt. Istället för att bedriva evig "kritik av den amerikanska imperialismen" så kanske vi måste fundera framåt och se vilka sociala konstellationer som är robusta nog att skapa en fredlig världsordning bortom the downfall.