Ibn Khaldun och gruppsolidariteten

Sehname-i Selim Han
68a.jpg
"Sehname-i Selim Han 68a" by Nakkas Osman - Bilkent University{.external .text}. Licensed under Public domain via Wikimedia Commons.

Första gången jag snubblade över Ibn Khaldūn var när jag läste kapitlet Nomadologin i Tusen platåer för många år sedan. Men på den tiden var jag fortfarande itutad den västerländska myten om Moderniteten, så jag avfärdade snabbt tanken på att läsa ett "sociologiskt verk" publicerat före typ 1830. Något senare började jag tvivla på min "postmodernistiska dogmatism" (tanken om de uppstyckade epokernas totala inkommensurabilitet) och skrev bland annat i förordet till "Tre klassiker" att sociologins kanon borde flytta sina gränser bakåt i i historien. Kanske till och med utanför Europa. Men, det är ju lätt att metakommentera kanonkonturernas former, istället för att ta tag i innehållet.

Men under sommaren skärpte jag mig och började läsa Muqaddimah, eller Prolegomena : en introduktion till världshistorien som den heter i svensk översättning av Ingvar Rydberg. Här kommer således några anteckningar från min läsning. Men först åter till Tusen platåer och citatet som fångade min uppmärksamhet från första början:

Ibn Khaldūn defines the nomad war machine by: families or lineages PLUS esprit de corps. The war machine entertains a relation to families that is very different from its relation to the State. In the war machine, the familiy is a band vector instead of a fundamental cell; a genealogy is transferred from one family to another according to the aptitude of a given family at a given time to realize the maximum of "agnatic solidarity". Here it is not the public eminence of a family that determines its place in a State organism but the reverse: it is the secret power (puissance), or strength of solidarity, and the corresponding genealogical mobility that determine its eminence in a war body.[ref] /.../ This has to do neither with the monopoly of an organic power (pouvoir) nor with local representation, but is related to the potential (puissance) of a vortical body in a nomad space. [/ref]

Deleuze och Guattari använder Ibn Khaldūn på ett ganska avancerat sätt. Genom att stoppa in (eller kanske "dra ut") sitt eget krigsmaskinbegrepp ur hans Muqaddimah har de så att säga fått syn på en "krigsmaskin" i Ibn Khaldūns arbete; om man kombinerar "släktlinjer" med "esprit de corps", som syftar till begreppet asabiyyah, som i sin tur kan översättas med "gruppsolidaritet", får man en öknens krigsmaskin. Men Deleuze och Guattari ser även en social organisering som skiljer ut sig från Statsapparatens fundamentala celler. Gruppsolidariteten föregår de traditionella moderna organisationsformerna, där social status uppnås genom att man intar "offentliga" positioner i en på förhand given samhällshierarki (det som den europeiska sociologin var så förtjust i). Istället är gruppsolidariteten en primär och "hemlig" kraft, en virvelvind i öknen, en slags konspiration mot allt offentligt, ett heligt och obrytbart band.

Deleuze och Guattari är givetvis inte ahistoriska i sin läsning, utan ger istället följande kryptiska uppslag till hur man kan använda sig av Ibn Khaldūns begrepp idag:

Of course, the great bodies of a modern State can hardly be thought of as Arab tribes. What we wish to say, rather, is that collective bodies always have fringes or minorities that reconstitute equivalents of the war machine - in sometimes quite unforeseen forms - in specific assemblages such as building bridges or cathedrals or rendering judgements or making music or instituting a science, a technology ... (p. 404)

Den väg som stakas ut i Tusen platåer är dock djupare influerad av Ibn Khaldūn än vad som medges i Nomadologi-kapitlet. Deleuze och Guattari är besatta av "minoriteter" i alla dess former (inte bara mänskliga); vad det innebär att verka från en utsida, en periferi eller från underjorden. Detta hänger samman med betoningen på tillblivelser (becomings), eller vad Tarde kallade "innovationer". Alltså, Deleuze och Guattari är intresserade av de kreativa och destruktiva utkanterna av alla aktiviteter, de händelser (events) som innebär ett kvalitativt genombrott eller förändring, snarare än den stora massans numeriska produktion av "sammahet". Det är här som Ibn Khaldūn blir en mycket intressantare sociolog än Durkheim.

Vad det är som föregår den ordning som sedan kommer att nedtecknas, göras officiell, bli "symbolisk"? Vad konstituerar "barbariet" som föregår all "civilisation", och hur kan detta tänkas som processer snarare än som exteroriteter? För att svara på den frågan måste man gå till Muqaddimah och begreppet gruppsolidaritet (asabiyyah).

Mosaic
Tribes.jpg
"Mosaic Tribes" by Ori229 - Own work. Licensed under Public domain via Wikimedia Commons.

Gruppsolidariteten

Det första man måste ha i åtanke när man läser Muqaddimah är att den är skriven i en tid av kris och förfall. I slutet av trettonhundratalet, från Andalusien till Nordafrika - Ibn Khaldūns primära verksamhetsområde - föll kungadömena isär. De "civilisationer" som hade förvaltat och utvecklat vetenskaperna, filosofin och medicinen "gick förlorade" (tolkningsflexibilitet råder beroende på vilken sida om Gibraltar sund man står på kring 1492). Ibn Khaldūn såg sig primärt som en historiker och en av hans ambitioner var att hitta en förklaring till varför civilisationer uppstår och försvinner. För att förstå denna process kontrasteras först och främst öknen mot staden - ingen sociologi utan ett territorium[ref] "Varje dynasti har ett bestämt territorium" (161)[/ref] - och sedan (åter)uppfinner han begreppet asabiyyah[ref] Ordet "asabiya" användes enligt Rydbergs förord (s. 13) på ett annat sätt i tidigare litteratur och språkbruk. Då betydde det snarare "klanmentalitet" i negativ mening, en hednisk och blind tro på den egna gruppens överlägsenhet. Ibn Khaldūn vänder asabiya till något positivt i Muqaddimah.[/ref], gruppsolidariteten, för att beskriva den sammanhållande kraften i en grupp.

Ibn Khaldūns gruppsolidaritet ser till en början ut som ett Aristotelisk-teleologiskt begrepp. Det ursprungliga läget är beduinstammens (bland kallar Ibn Khaldūn dem för "araberna", vilket naturligtvis inte är i närheten av den moderna betydelsen) känsla av "rasmässig[ref] Även här en har vi en historisk förvirring. Givetvis menas med "ras" inte den moderna biologins eller den europeiska rasismens innebörder. Snarare skulle man kunna säga "klanism" eller "tribalism" här.[/ref] överlägsenhet" (s. 134) i öknen. Denna laglösa[ref] "Under arabernas herravälde lever människor utan lagar, i ett tillstånd av anarki" (151)[/ref] men strukturerade sammanhållning har härdats genom det enkla och karga livet i öknen och är en nödvändighet för överlevnad. För att livnära sig under de svåraste omständigheterna krävs en blind tillit och en direkt och kompromisslös solidaritet mellan stammens medlemmar. Beduinerna är i sitt ursprungsläge "goda" och "modiga", men de är även krigiska och strävar efter att erövra och härska[ref] "När en given gruppsolidaritet har omfattats av ett visst folk kommer detta av naturen att söka dominans över folk med andra gruppkänslor än den egna" (141)[/ref].

Alla arabernas [beduinernas] aktiviteter leder till förflyttningar och rörelse. Det är motsatsen till bofasthet som frambringar civilisation" /.../ "Deras [beduinernas] själva existens är motsatsen till byggande som är civilisationens grundval (150).

Men förr eller senare kommer beduinerna att anfalla städerna. För på samma sätt som det finns en slags "ren" gruppsolidaritet, innehåller den samtidigt ett frö till civilisation[ref]"Det är således uppenbart att kunglig myndighet är gruppsolidaritetens mål" (142)[/ref]. Och civilisation, enligt Ibn Khaldūn, innebär monarki som erövras genom strid; "det är således uppenbart att kunglig myndighet är gruppsolidaritetens mål" (142). Beduinismen, detta primära stadium av nomadism i öknen, innehåller ett telos - "den kungliga myndigheten" - som den strävar efter tills den kollapsar. Deleuze och Guattaris begreppspar krigsmaskin/Statsapparat ekar dovt i ökensanden.

När beduinerna har intagit staden och etablerat sin kungamakt inleds en civilisationsprocess. Livet i staden är specialiserat och bekvämt. Här uppstår arbetsdelning till flera olika yrken och administrationen får det allt bättre. Genom beskattning kan härskarna leva ett liv i lyx eftersom "att vanor bestämmer den mänskliga naturen och karaktären" (140). "De [beduinerna] antar kungliga vanor i fråga om bostad och klädsel, något som de betonar och blir alltmer stolta över ju mer lyx och myckenhet de skaffar sig" (142). Men, i staden avtar samtidigt gruppsolidariteten. Lyxlivet och arbetsdelningen, den självgående civilisationen, gör den absoluta tilliten och solidariteten överflödig. I stadens lyx kan man vara självisk och vända sig bort från andra. Men när gruppsolidariteten urvattnas påbörjas samtidigt sammanbrottet: "Lyx förverkligar monarkin och eliminerar den" (148). Istället för Aristotelisk teleologi (som säkert influerade Ibn Khaldūn, han citerar Filosofen redan in introduktionen) är gruppsolidariteten i det närmsta ett cykliskt begrepp, även om det är oklart huruvida det automatiskt påbörjas en ny cykel efter sammanbrottet.

Ibn Khaldūn ger en rad historiska exempel på hur denna process mellan beduinism och bofast civilisation har sett ut.

Särskilt invånarna i Spanien har glömt bort blodsbanden och deras betydelse, därför att så lång tid har gått och därför att de som regel inte behöver gruppsolidariten då deras land har förintats och tömts på sina stamgrupper. (155)

Camel Rider 1413 Mecia Viladestes
map.jpg
"Camel Rider 1413 Mecia Viladestes map" by Mecia de Viladestes - Mecia_de_Viladestes._Carte_marine_de_l'océan_Atlantique_Nord-Est,_de_la_mer_Méditerranée,_de_la_mer_Noire,_de_la_mer_Rouge._1413.jpg. Derivative work: Walrasiad (talk). Licensed under Public domain via Wikimedia Commons.

Ett annat exempel är israeliternas uttåg ur Egypten. När de kom till öknen i Sinai saknade de gruppsolidaritet eftersom de hade varit slavar; "Undergivenhet och foglighet bryter upp gruppsolidaritetens kraft och styrka" (143). Men när de under ledning av Moses hade tillbringat 40 år i öknen hade gruppsolidariteten väckts till liv inom dem. Den steniga och karga öknen hade fogat israeliterna samman, och gruppsolidariteten "frambringa[de] förmågan att försvara sig, erbjuda motstånd, skydda sig och hävda sina rättigheter". Först efter de 40 åren kunde de dra vidare och vinna det Heliga Landet. Men när de slog sig ned och formade en civilisationsprocess såddes samtidigt fröet till den egna undergången.

Beduinernas gruppsolidaritet är alltså det primära stadiet, medan bofastheten och civilisationen är sekundära. Man kan tänka "beduinism" eller "nomadism som processer. Ibn Khaldūns begrepp är inte kategorier, inte heller är de egentligen teleologier, utan istället riktningar. Kvalitativa förändringar mot ett mål (civilisation/kungamakt) som samtidigt innehåller sin egen upplösning.

Jag inser att detta nu blev lite långt. Jag får eventuellt fortsätta i nya inlägg. Om någon vågar sig utanför twitter och facebook, går det bra att kommentera.