I-världen-varons ångest, del 1; Facebook vs. Twitter

Som empirisk filosof har jag funderat mycket över sociala medier den senaste tiden. Dessa skänker mig mycket glädje i livet, men ibland ångest. En av Heideggers metodregler för att se tillvarons egentliga struktur går genom ångest. Dags för ett långt, men centralt stycke, ur Sein und Zeit, §40:

Ångestens 'inför vad?'  är världen som sådan. Den fullständiga betydelselöshet som ger sig till känna i 'ingenting och ingestans' betyder inte att världen skulle vara frånvarande, utan istället att det inomvärldsligt varande i sig självt är så komplett och ovidkommande, att – på grundval av denna det inomvärldsligas betydelselöshet – världen i sin världslighet är det enda som fortfarande tränger sig på. /../ När ångesten lagt sig, då brukar det alldagliga talet säga: >>Det var egentligen ingenting.>> Detta tal träffar i själva verket just det som var. /.../ Det som ångesten ängslas inför är ingenting av det som är till hands inom världen.

Poängen är, som i så mycket annan existensfilosofi, att vi inte ängslas inför något externt objekt utan ångesten är inneboende i världen. För att förstå facebookångesten, som delvis har lett till att jag slutat uppdatera min status och migrerat till en trevlig twitterfeed, skall vi alltså inte leta efter en extern förklaring, utan istället analysera vår ångest – det är ju som Heidegger säger, just så som det var.

Under vanliga omständigheter är facebook oproblematiskt. Vi är bara där utan att tänka på det särskilt mycket. Vi är i världen och uppgår i das Man. Men ibland blir det kusligt. Det tar emot att göra status update, kanske blir det lite väl påträngande att de där jobbiga gymnasiepolarna har addat dig som friend, kanske inser du meningslösheten med att kasta dig ut i den kollektiva jag-ser-dig-varon. När tillvaron är stämd i existentiell ångest inträffar dock något intressant. "Ångesten invidualiserar (vereinzelt) tillvaron och hänvisar den till dess innerligast egna-i-världen-varo, vilken i egenskap av förstående, väsensenligt utkastar sig mot möjligheter" (ej felstavade ord, Heidegger uppfinner egna). Alltså, symptomatiskt för vår i-världen-varo är att den ständigt är en kollektiv erfarenhet. Vi gör som "man" brukar, en oreflekterad och i grund och botten o-egen (uneigentlich) erfarenhet. Din facebook tillhör inte dig utan das Man. Men i moment av ångest individualiseras tillvaron som en singularitet. Den fryses i en kort sekund och blir din egen (eigentlich). Ångestens grund är erfarenheten att träda ur världen som kollektiv erfarenhet. "Kusligheten innebär emellertid härvid tillika icke-hemma-varo". Man måste jobba bort från världen för att se hur den bygger.

När denna egentliga ångest drabbar oss framträder världen som en slags existentiell solipsism. För Heidegger är detta en positiv grej eftersom det hjälper oss att förstå världen på ett annat sätt än den kollektiva erfarenhet som präglar den vardagliga tillvarons oegentlighet.

Men twitter då? Hur kommer det sig att jag har kastat mig över dit för att undvika det be-tryckande som tar andan ur mig på facesbooks? Det får bli min del 2 i denna miniserie om i-världen-varo och nätcommunities.