Hyrsnutar, formatnihilism och integriteten

Jag skriver idag i Sydsvenskan om IPRED och försöker där ta ett djupare grepp om frågan än vad som är fallet när den reduceras till så kallad fildelning.

Låt mig förklara några av de tankar som ligger bakom:

För det första handlar det om att korporativism i någon mån står i motsättning mot en liberal rättsstat. Därav det kanske lite dramatiska begreppet "hyrsnutar".

Därefter en kulturpolitisk betraktelse. Jag citerar mig själv:


Att ge dessa aktörer större befogenheter och bättre tillgång till internetoperatörernas kundregister är en kulturpolitisk kapitulation. Den vittnar inte bara om en oförmåga att skapa progressiva lösningar på fildelningens möjligheter, utan också om ett slags formatnihilism där digital musik och video reduceras till en immateriell rättighet som ska skyddas i termer av monetära vinster, snarare än utforskas eller experimenteras med.

När jag googlar på begreppet "formatnihilism" får jag inte några träffar förutom min egen artikel, men tanken är långt ifrån ny. Den bygger ungefär på vad McLuhan och Kittler har jobbat fram sedan sextiotalet, alltså tanken om att innehåll är underställd, dock ej oväsentligt i förhållande till, den ekologi av format och medier med vilka de kan kommuniceras.

Men det kanske viktigaste jag vill säga är att IPRED inte bör behandlas som en fildelningsfråga utan som en generell trend mot ett totalt kontrollsamhälle. Återigen ett autocitat:

De övervakningsrelaterade lagarna står just nu som spön i backen och i bloggvärlden har förkortningen FRA ackompanjerats med tonerna av den något längre bokstavskombinationen Ipred. Stämningen är dock densamma: nya och fantastiska möjligheter för att dela kultur och att kommunicera med varandra går hand i hand med övervakningsteknologiska revolutioner som möjliggör ultrasnabb kontroll. Det som oroar kanske mest är att de hela tiden tycks hamna i händerna på aktörer vars verksamhet vi har liten insyn i: privata ”piratjägare” och hemlig signalspaning.

Begreppet "ultrasnabb kontroll" kommer från Paul Virilio, och har plockats upp bland annat av Gilles Deleuze. Internets är revolutionärt, men det är inte bara positivt. Det är en potentiell katastrof för integriteten om vi överlämnar IP-ontologin tillbig brother eller little sisters. Authoritarianism eller korporativism. Jag vill säga att vi kan välja bort dessa till förmån för delad kultur och fri kunskap.

När "kulturarbetarna" går samman i en vulgär primitiv ackumulation kan jag inte annat än äcklas över att de har mage att säga att "kulturen blöder". Dessa former av antiintellektualism och patetisk katedralelitism bör förpassas till trettiotalet!

Uppdatering: Oscar Swartz skriver tänkvärtom kulturarbetare och Opassande efterlyser en högre nivå från "kulturarbetarnas" sida. Den är nämligenpinsamt låg.