Höstvitalism

När det börjar mörkna ute och när löven faller, när regnet fuktar våra kläder och när vinden får trädkronorna att susa dovt, då infinner sig allt som oftast en vacker känslostorm. Det är lätt att gripas av Nordtyskt mörker, Skandinaviskt vemod och tågens stå(h)lkroppar.

Hos evighetsåtta/Anders läser jag dock något som jag skulle vilja konfrontera:

Dialektik bygger på just obalans och imperfektion. Ett ständigt förfinande, ständigt sökande, ständigt pendlande. Aldrig vila, aldrig finna helt rätt. Det är de små sprickorna i tillvaron som fortskridandet hakar sig fast i, drar sig framåt med. Ena gången är det för mycket, andra gången är det för lite, aldrig är det perfekt. Och ur denna pendlande process, som en slaggprodukt: livet.

Innan dialektiken konfronteras, låt mig först bara säga att hösten endast är ett veck efter sommaren. Det är inte så att något dör på hösten, det bara laddar om inför sommarens eviga tillblivelse. Och så länge vi inte får en tyst vår av fossilapokalypsen återvänder även de territoriella fåglarnas kvitter. Nu över till mina reflektioner:

Låt mig argumentera rakt i motsats. Livet är inte en produkt av någon process, det är snarare grunden för livet självt, en produktion av sig själv som aldrig stannar av. Ett liv, i begreppets breda bemärkelse, konstituerar livskraften som sådan, och imperfektion har ingen faktisk mening annat som en tanke om perfektion (dialektikens fälla).

Spillror och slaggprodukter i våra gener skapar nya arter genom horizontal gene transfer (aparallell evolution), fragment av våra kulturella uttryck skapar memer, och till och med den mänskliga ångesten ger visar livet i sin fulla uppenbarelse, nämligen genom att vi kan se bortom den. Låt mig citera en oväntad vitalist:

När ångesten lagt sig, då brukar det alldagliga talet säga: >>Det var egentligen ingenting.>> Detta tal träffar i själva verket just det som var. /…/ Det som ångesten ängslas inför är ingenting av det som är till hands inom världen. (Heidegger, §40 i Sein und Zeit)

Således, det finns ingen perfektion att sträva efter. Vi kan inbilla oss detta genom olika tankar om det ena eller det andras ideala tillstånd, även när det kommer till självet. Moderniteten är ju, som många sociologier har påpekat, reflexiv. Det vill säga att vi förstår vårt liv i förhållande till vår omgivning, och tillskriver oss själva en slags agens där vi kan göra livsval. Detta skapar den moderna ångesten, och allt vore kanske väl med det, om det inte vore så att det likaväl går att leva och tänka efter andra premisser.

Det första steget att tänka bort att imperfektion skulle vara brist eller avsaknad, och istället tänka dess kreativa processer, är att underkänna den enhetstanke som  ligger bakom den reflexiva och moderna ångesten. Självet som utgångspunkt skapar en figur om att självet har en mening, men eftersom denna mening aldrig kan fulländas måste vi vända helt på resonemanget. Det finns ingen enhet, allt som finns är multipliciteter*, även i kärlek och i ångest:

Heavenly nuptials, multiplicities of multiplicities. Every love is an exercise in depersonalization on a body without organs yet to be formed, and it is at the highest point of this depersonalization that someone can be named, receives his or her family name or first name, acquires the most intense discernibility in the instantaneous apprehension of the multiplicities belonging to him or her, and to which he or she belongs.

Det är just spillrorna, fragmenten, de ofärdiga tillstånden och de halvfärdiga tillblivelserna som är grunden för en de-individualsierad och ständigt ofärdig resa. Det ofärdiga är inte i obalans, utan när vi istället accepterar att även de mest kaosartade tillstånden, som vid första anblick ter sig obegripliga och meningslösa, ändå hänger samman som en ständigt perfekt värld, kan vi ta oss bortom balans, perfektion och räta linjer och istället tänka immanens. Det som är ready made är passivt snarare än det ofärdigas konstanta spänningar.

Den västerländska kulturen har varit mycket otacksam mot tanken om imperfektionen och smutsen, ens som tänkbara utvägar. Samhällsinstitutionerna kräver betyg, färdigheter, dokumentation, certifikat. Våra kollektiva fantasier kräver ideala livsnarrativ mot vilka vi kan bedöma våra kvalitéer och frossa i misslyckanden. Vetenskaperna kräver sanning i tanken, psykoanalysen sanning inför sig själv.

Språket tillåter inte sär_skrivningen, annat än som kulturell distinktion. Förhållanden kräver tillbedjelse till den rätta -ismen, alternativt ett tillbakafallande i de nedsänkta traditionerna. Dessutom finns det flera proto-fascistiska drag i partipolitik som kräver den rätta principen, den allmänmänskliga och matematiskt demokratiska linjen, och därmed sanningen inför den fördefinierade massa som då och då får namnen proletariat, "verklighetens folk", arbetarna, familjerna, etc.

Att hantera imperfektion är en sak. Våra gener är redundanta, så vi har ganska goda chanser som art. Men att frodas i imperfektion är svårare. Därför återkommer vi ständigt till att vi måste tänka bort brist, eller åtminstone förstå att brist alltid kan förändras. Från schizoanalysens manual, Anti-Oedipus:

The true visionary is a Spinoza in the garb of a Neapolitan** revolutionary. We know very well where lack - and its subjective correlative – come from. Lack (manque) is created, planned, and organized in and through social production (23).

Den spinozistiska staten är inte samma stat som Platons. Staten kommer inte före människorna som bor i den, utan bärs upp endast genom att de multipla och aldrig sinande mikrohändelser, som vi alla utför varje dag, faller samman i en viss ordning. Denna ordning är producerad, precis som varje sekund är producerad och realiserad verklighet. Produktion av produktion. Det finns inget värdeomdöme eller några felaktigheter. Snarare är det så att vi bygger bristen in i system, oavsett om de är antimarknader på ett större plan, eller ideala familjer, vänskapsband eller relationer - Eller självet.

Endast om vi tänker oss det perfekta tillståndet kan denna imperfekta brist skapas. Men det är inte vi själva som kommer på den. Det är snarare så att denna process sker mot konkreta såväl som abstrakta konfigurationer. Jag ska skriva det perfekta blogginlägget i ögonen på de andra (eller den Andre), och jag vill att de ska bekräfta detta genom att säga det till mig -> social produktion som aldrig avstannar, inte har något slutmål. Det rör sig alltså om en råplatoniserad teleologi (där snackar vi motsats) för praktiska bristen, och därmed för dess ångest.

Men i det abstrakta är det ännu mera bedrägligt. När vi tänker oss livet som sådant, och hur det kan figurera som perfekt eller imperfekt, ger vi oss in i de existentiella domänerna. Men om vi återvänder till Heideggers citat ovan, inser vi att det inte finns något där. Sociala eliter, perfekta ideal, det som är på tal - är alla socialt producerade brister mot vilka endast ångest står att återfinna. Imitationer, vare sig de handlar om bristfälliga efterlevnader av perfektion, eller konkreta efterlikningar, tenderar dessa bara att reproducera bristen så länge de riktas uppåt. Men de är egentligen totalt passiva, eftersom de inget förändrar, utan bara reproducerar en given ordning.

Imitationer som sker horisontellt däremot, har potentialen att fälla de skenbara perfektionerna. Oheliga allianser, aparallell evolution, mikrotaktik, små slembildningar i det fördolda. Imperfekta konstellationer som blickar åt sidan och skapar sina egna begrepp, lösningar och meningsfyllda ritualer. Smutsen, det stökiga och det kaosartade som skapande. Konstant work-in-progress, tillblivelse av något annat än sig själv så som jaget. Pluralism.

*Let us return to the story of multiplicity, for the creation of this substantive marks a very important moment. It was created precisely in order to escape the abstract opposition between the multiple and the one, to escape dialectics, to succeed in conceiving the multiple in the pure state, to cease treating it as a numerical fragment of a lost Unity or Totality or as the organic element of a Unity or Totality yet to come, and instead distinguish between different types of multiplicity.

** Denna observation sammanfaller med en IRC-konversation i #telekompaketet tidigare idag (runt 19:50 om ni har backlog) om varför Spinoza egentligen var Italienare. Hans musikaliska filosofi hör snarare hemma i Italien än i Holland.