Hatebook

{.aligncenter width="260" height="195"}

Internet är fantastiskt på det sättet att man för det mesta inte bara kan välja mellan en massa saker, utan lika mycket för att man kan välja bort, alltså skapa urval. Till denna regel finns ett undantag som jag hatar.

Jag hatar Facebook.

Inte på grund av dess politiska ekonomi. Att människor investerar sin fria tid i att arbeta för Facebook, genom att fylla deras databanker med personliga uppggifter, där varje statusrad är profit, varje variabel ytterligare ett segment, detta stör mig inte alls. Jag har absolut inget emot att människor arbetar gratis på sin fritid, eller på sin arbetstid. Att Kommunistiska Partiet har en grupp med 372 medlemmar är troligtvis ett skämt, for the lulz.

Jag hatar inte heller Facebook för att det skulle "bryta mot integriteten". Visst är det så att det på amerikanska servrar finns fler detaljer om mig själv än vad FRA troligtvis någonsin kommer lyckas samla in. Visst är det så att dessa uppgifter luktar Guantanamo Bay och NSA, och troligtvis säljs vidare till högstbjudande. Men det stör mig knappt alls.

Nej, anledningen av att jag hatar Facebook är dess existentiella karaktär av Hatebook. Dess hatproduktion har fått mig att hata, och det är dags att göra slut på detta en gång för alla för att inte orsakar mera sorg än vad som redan är fallet.

Det finns ingen mellanmänsklig kärlek i detta monstruösa community. Istället produceras småaktig nyfikenhet, nätverkskåta karriärister och en och annan misslyckad kulturförening som varvar medlemmar till ytterligare en meningslös fan page.

Inte nog med detta är Facebook drabbat av en demokratisk nihilism där man förväntas ta ansvar för att samhället hänger samman på något skumt jävla sosseintegrationssätt. Varje gång jag har yttrat kritik i statusraden mot Hatebook, även de som konstruktivt har föreslagit andra former av socialt umgänge, så har snabbt folk flockats och skrivit "elitist" eller "vad är det nu för fel på något som alla har", eller "vi som inte är så bra på data tycker faktiskt att fejsbook är bra"...

Felet med Facebook är just att alla har det, och att människor förvandlas till hatiska småstadsmänniskor på grund av den panspektriska maskintriumf som detta community har lyckats rulla ut över miljoner användare. Trots att vi alla sysslar med socialt urval i vår vardag, genom att vi går på vissa gator, restauranger, arbetsplatser, föreningar etc. är det inte tillåtet att tala om detta på the facebook hate machine. Facebook är alldeles för realistiskt för att sociala gemenskaper ska kunna formeras.

I denna sörja av total överkodning av det sociala uppstår de mest perversa former av nätnihilism. Så kallade "causes" samlar massorna i hundratusental trots att massamhället har borde ha upphört i och med internets mångfald. När man vaknar på morgonen handlar det om gatuvåldet, lagom till lunch om sälarna och vid kvällskvisten har ett antal grymma diktaturer bockats för. Inte för att någon har en chans att tänka mer än fem minuter på varje grymhet som man nu snabbt kan peka-och-klicka sig fram till, utan i huvudsak för att den sociala pressen och den mellanmänskliga övervakningen gör att någon vet om jag klickar nej tack. Någon kan kontrollera så att jag verkligen bryr mig om den klubbade sälen, och i sann moralistisk anda gäller det att snabbt klicka så att ingen märker något.

Jag har aldrig sett detta drag hos människor utanför Facebook. Hatebook multiplicerar det småaktiga fördömandet, ibland bara genom den blick som apparaten producerar.

För det andra motverkar Facebook den så behövliga varaglömskan. Människor från högstadiet blir snabbt tiotals i friendslistan. Inte för att man har något att säga varandra, utan för att Facebook sakta skördar ytterligare offer i telefonbokskatalogen internet. Med människor från gymnasiet kanske man till och med har en eller annan krystad minnesepisod att snacka om, men när den obligatoriska wall-postningen "vad gör du nuförtiden?" kommer, finns det ingen återvändo längre. Det som av funktionella orsaker glömts någonstans i hjärnans lägre delar av minnet väcks åter till liv, som forcerade mardrömmar en regnig novembernatt

När jag tidigare har skrivit om Facebook här har det varit i termer av ångest, tillvaro, och facebookianism. Missförstå mig rätt - Facebook som fenomen har tvingat oss att tänka rätt i första led om internet. Det har på ett brutalt sätt uppenbarats för oss alla att det som händer på nätet inte är mindre verkligt än det som händer i köttvärlden. Så långt är allt väl. Men det är inget värdigt real life att leva på Facebook.

Mitt finaste och samtidigt mest skrämmande minne från Facebook inträffade i december 2008 när Rasmus skapade gruppen Petition to make "becomes" the new mandatory verb in the Facebook status.

As you may know, some users put pressure on Facebook to remove the mandatory "is" from the Facebook status, and at December 13th they succeeded.

What these people didn't get was that the whole point of the "is" was how it forced people to circumvent it in creative ways. A fully "free" status field is a less meaningful status field. Mandatory verbs rule, OK?

However, we're bored of being. Let's try another verb than "is". Let's try BECOMING!

Uppropet, som skapades for the lulz och som ett nätforskningsexperiment, genererade 34 medlemmar. Ingen verkade sympatisera ens med en räffling på två bokstäver, än mindre än med verbet "blivande". Kanske har det med att göra att Facebook i huvudsak är konservativt. Det skapar inget, det bara bevarar och memorerar det som redan finns.

Jag sympatiserar fortfarande med det strikt instrumentella användandet av hatebook. Att medelst mikrotaktik och hacking skills nyttja Facebooks databaser i strategiska syften är helt okej. Jag kan väl till och med sympatisera med Facebook som reklamplats för den individbaserade marketingekonomin, där uppvisandet av ett socialt nätverk ger cash i fickan. Även om det finns ett äcklande förnedringsmoment i att bli utsatt för det själv.

Man skulle kunna tänka sig att internet för det mesta påverkar oss på så sätt att vi blir mera decentraliserade, kan ingå i allt fler sammanhang och gemenskaper, och får allt fler möjligheter. Så är inte fallet med Hatebook. Hatebook är en despotisk regim som bygger på alla de makthierarkier som vi så länge har velat krossa eller lämna bakom oss. Facebook upprättar en trädstruktur i det sociala, en hierarkisk ordning där ANSIKTET står i fokus. Ditt ansikte! Din inidivid! Din inordning under Fadern, Mästaren och den Heliga ande - Din tillhörighet till en jävla grupp där du har givit upp ditt deltagande, din agens, till förmån för the master signifier och en multi-million d(h)atabase. Kopplingen mellan denna form av samvaro teckas redan före internet av Deleuze & Guattari:

This excessively hasty overview is applicable not only to the imperial despotic regime but to all subjected, arborescent, hierarchical, centered groups: political parties, literary movements, psychoanalytic associations, families, conjugal units, etc. The photo, faciality, redundancy, signifiance, and interpretation are at work everywhere (ATP 118).

Jag älskar mina vänner. Facebook producerar hat. Jag lämnar det sjunkande skeppet innan det är för sent.

(Encyclopedia Dramatica har en artikel om Facebook som är intressant, men kan anses stötande för många. Varning utfärdad.)