Den kanske mest intressanta speakern påPhysique of the Public var Jane Bennet som talade om "Green materialism" ur ett vitalistiskt perspektiv.

Denna vitalism har sina idéhistoriska rötter i Spinoza, Lucretius, D&G och Bataille. Därmed skiljer den sig från den vanliga definitionen som istället vill upprätta en gräns mellan det levande och icke-levande. Bennet argumenterade istället att materialitet i grund och botten är vital, och att vi inte kan dra upp en gräns mellan det humana, det vegetala och det minerala. Biosfären, mekanosfären och mänskligt medvetande är samtida och immanenta processer, och i alla dessa lager sker konstanta serier av tillblivelse, därav det vitala. Be-coming, inter-being, multiplicitet...

Okej, det låter ju väldigt bra, men en snygg monism kan ju nästan vem som helst knåda ihop eftersom vi lever i det Deleuzianska århundradet (Foucault hade fel, han gissade på 1900-talet, men det allt mer visar sig att det var 2000-talet). Med aktör-nätverksteorier, återvändandet till det förmoderna för att förstå det moderna och Foucaultska maktanalyser så är det nästan svårare att argumentera för subjekt-objekt-intentionalitetsparadigmet. Men, Bennet gör många spännande saker eftersom hon sedan siktar på politisk filosofi och möjligheten till att forma en grön politik som går bortom "environmentalism".

För en deleuzeoguattariansk ontologi får ganska djuplodande konsekvenser för etik, politik och kärlek. Bennet argumenterade via modern molekylärbiologi hur inte bara vårt medvetande är allt för komplext för att modelleras efter ett modernt liberalt subjekt (det har ju redan textig cultural theory visat), utan även våra kroppar. De består nämligen av en hel del icke-mänsklig materialitet. Virus lever genom våra kroppar, bakterier frodas i tusental, och kemikalier, droger och kolhydrater pumpar genom våra system. Men inte ens vårt DNA är i huvudsak "mänskligt". Horisontell gen-transfer, a-parallell evolution och vårt ständiga formande-assemblages med andra livsformer ger oss istället en naturlig historia som är icke-linjär och processuell, snarare än genealogisk eller progressiv (tack till biolog-Adam som reder ut begreppen för oss humsamfilosofer).

Men vad händer då med begreppet självintresse (self-interest) när det inte längre finns ett naturligt stabilt själv? En grön politik i environmentalism-paradigmet lever lite på att vi kan tänka oss att go green eftersom det ligger i våra egna intressen. Vi vill inte att jorden ska översvämmas, orkaner ska drabba oss och att luften vi andas är ren. Självintresse är inte snyggt, men det kanske funkar.

Lösningen är ekosofi, men i Guattaris tappning snarare än Arne Naess mera kända program. Bennet tog avstamp i Guattaris bok The Three Ecologies, vars huvudargument är att environment inte bara är miljön i naturen, utan att denna är sammankopplad med den sociala sfären, den mentala... mekanosfären, socius och det undermedvetna måste förstås samtidigt. Det "gröna" ligger alltså lika mycket i hur våra samhällen är organiserade. Global kapitalism sätter samman sociala relationer på vissa sätt, och den sätter samman naturen som ett parallellt spår. Integrated World Capitialism (IWC) skapar allt fler katedraler, homogenitet och begärsmässig likriktning samtidigt som den sabbar naturen genom global uppvärmning och utsläpp. Vad vi behöver för att vända denna cancerogena BwO är en ny mikropolitik, ett nytt motstånd. Det är här, tror jag, som Bennet vill göra något nytt och spännande, men det nådde inte riktigt ända fram. Men det kom aldrig några normativa förslag. Det finns dock vissa riktningar som man kan extrahera ur hennes resonemang. Man kanske ska jobba bazaarer, självorganisering och mikrosociala relationer. Men det tar oss bara halva vägen. Atmosfären bryr sig inte om vi organiserar oss i katedraler eller bazaarer så länge vi kör bensindrivna bilar. Och hur decentraliserad vår produktion än är, så släpper den ut så länge vi matar den med kass energi. Vad vi måste göra är mycket större än så. Vi måste hacka den energibaserade abstrakta maskin som håller IWC i sin nuvarande form och spyr ut gift (olja, kol, fabrik). Istället ska vi jobba matter-energy: Solen skiner, vinden blåser, en surfingbräda planar, och solpanelsfarmer, vindkraftverk och vågkraft lyfter upp oss till ett grönt immanensplan där vi kan undvika de humanitära och miljömässiga katastrofer som väntar efter trehundra års överaffirmerande industrikapitalism, driven av nationalstater i makroassemblages av militärindustri, krig och konsumtion. Energi kommer, och vi viker in den i en solpanel, och den kommer igen och igen... precis som när vi kastade ut Oedipus ur kärleken och slapp jobbiga borgerliga komplex, så kan vi kasta ut cancerogena maskiner och ersätta dem med gröna... More love to the mechanosphere! Lättare sagt än gjort dock...

Skriven av admin den 07 juni 2008