Framtiden


Nätet och pyramiden, aldrig långt från varandra. Är det en konspiration, eller är det den abstrakta formen på internäten?

Jag fick ett exemplar av Boken Framtiden i brevlådan, och jag satte mig genast och sträckläste den från pärm till pärm. Som läsning betraktad är den mycket angenäm. Det tjocka och skrovligt sega omslagspappret ligger fint i handen, och när man har passerat förordet fastnar man lätt i en sekvens av tre nivåer, kanske fler. Efterordet består av en utförlig samling referenser som är väl kommenterade. Men jag läste som sagt från A till O, och det ger effekten av att man känner sig hemma i argumentationslinjerna (givet att man har ett hum om medieteori och civilisationskritisk litteratur, detta är dock verkligen inget måste).

Förordet postulerar att boken är skriven i en slags omvändelse, eller kanske insikt om att utgångspunkten var fel från första början. Från att ha börjat som ett digitaliseringspositivt projekt, får man intrycket av att en bismak, en hård och kall existentiell kris har inträffat. Den allt snabbare digitaliseringen av världen har börjat skena - accelerationism - och konturerna av en framtid präglad av ensamhet, tomhet och ekorrhjulsliknande bekräftelsemekanismer sveper in, som ett stilla vemod.

Boken inleds med en scen som lätt för tankarna till filmen Koyaanisqatsi, där naturen överkodas av maskiner, som exploaterar energin, och sakta förvandlar människan till en komponent i ett större maskineri. En yttersta punkt definieras:

De kilowattimmar som skärmen och datorn förbrukar är bara toppen av en pyramid av energi. Knapptryckningen är den sista utposten i ett världsompännande nät av brummande fläktar, flimrande skärmar, brusande serverhallar och translatlantiska kablar. Kopplingpunkterna och de fjärran lagringsplatserna är otaliga: internet är ett vibrerande spänningsfält. (21)

Filosofiskt ropar min hjärna FEL. Det här är ju antropocentrism! Varför skulle fingret mot knappen vara en sista utpost, varför skilja människa från maskin? Flöden som flöden! Osv. (you know the drill). Men, det kritiska tänkandet är grovt överskattat, så jag ska inte vara filosofiskt kritisk här. Istället finns här en oväntad parallell: Detta är ju cyberpunk! Precis som Koyaanisqatsi är en 80-talsrulle, är köttet och tekniken en neuromancig 80-talskritik. Parallellerna är dock många fler.

Genom boken figurerar en geometrisk figur: Pyramiden. Denna spatiala figur för att beskriva internet har jag inte sett sedan William Gibsons romaner om Matrisen. När Bobby Quine och Automatic Jack sänder ett ryskt virus in i bankernas säkerhetssystem är geometriska tredimensionella figurer det sätt som intrånget beskrivs på. Och där utanför, i köttvärlden, råder en kall och dystopisk tillvaro, långt ifrån de perfekta matematiska konturerna. Sen kom nittiotalet och allt blev "kod" igen. Kod som skulle avslöjas. Kod som skulle hackas.

Man kan säkert läsa "Framtiden" som en civilisations- och digitaliseringskritik. Själv nickar jag instämmande till alla (nästan ironiska) kängor som delas ut till de naiva teknikoptimisterna. "Allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras! Så löd er övertygelse" (54). "Till slut glömdes även piratflaggan bort - den hörde inte längre till framtiden". Det är en helt korrekt iakttagelse att nätaktivister gärna lånar sig till denna form av strategisk teknikdeterminism. "Filer vill bli kopierade, information vill vara fri, censur är bara ett routingproblem" etc. Men det är kanske inte naiviteten som står i skottgluggen, snarare den potentiella medskyldigheten till undergången. Detta gillar jag verkligen med boken, undergången. Det svårt att undvika att tänka på George Orwells begrepp Newspeak. För Framtiden! och Snabbare! är slagord, bedrägliga sådana, som "Framtiden" hela tiden återvänder till.

Vissa passager närmar sig primitivism:

Den verkliga bilden av hur en intelligens växer fram är inte en svart låda som programmeras av ingenjörer. Det är inte heller ett nätverk av brummande servrar som får eget liv. Den korrekta bilden är ett spädbarn som rotar runt på marken och stoppar sand och grus i munnen för att smaka. (106)

Återigen drabbas jag av NEJ-tankar. Vad hände med den fina posthumanismen, om distribuerad intelligens? Utan artefakter kan vi inget veta, utöver grottmänniskans primitiva drifter och krälande livsform. Upplysning är det tillstånd då människa och maskin blir ett! Det är logiskt omöjligt att förkasta teknikdeterminismens optimistiska sidor, och sedan mura in människan i en lika deterministisk stålbur (i formen av en informationspyramid). Men när jag skriver så, placerar jag in mig precis i den position som "Framtiden" beskriver som översteprästerna i Babylons torn (pyramid).

Men, även om jag nu är starkt kritisk till de filosofiska implikationerna, så är jag än mer fascinerad av hur positionen utanför pyramiden görs möjlig i "Framtiden".

I en tid där sociala medier görs till var människan högsta självförverkligande, ett måste för att vara någon i världen, den enda möjligheten för en "vanlig människa" att få femton kilobytes of fame, så är denna andra position helt nödvändig i debatten (även om jag inte håller med om den).

Friedrich Kittler sade nånstans att det var först med televisionen som vi såg texten (boken). Där av framväxten av "poststrukturalismen" som idehistorisk inriktning. Jag är skeptisk. Men "Framtiden" återkommer ständigt till en bild av nakna fötter i gräs, som sakta hårdnar, blir till jord och kall asfalt. Jag tror förvisso att detta bara är en av tusen bilder som internet frammanar. Men det är en uppfriskande bild, långt från alla positivt-tänkandeklyschor i mitt twitterflöde eller bloggreader.

Således. Läs den, även om du är skeptisk. Det är en mycket viktig bok som tar sig an nätet på ett mycket intressant sätt!

Uppdatering: Fick syn på ytterligare en recension av Jens Liljestrand i SvD. Hade även missat att läsa Andreas Ekströms recension i Sydsvenskan samt Leo Lagercrantz i Expressenz.