Jag måste nu återgå till min forskning som har hamnat sjukt mycket efter under de här FRA-dagarna. På onsdag ska jag till Zürich där jag är invited speaker på workshopen "Ironists, Reformers or Rebels? The Role of the Social Sciences in Participatory Decision-Making". Det är ironiskt, men absolut ingen slump, att jag under dessa dagar har funderat på just vilken roll samhällsvetenskaperna har i frågor som FRA-lagen. Ska vi likt traditionell statsvetenskap bara på avstånd mäta opinioner och åsikter, eller ska vi själva delta och ta ställning i debatter? Vad tycker ni?

På workshopen tänker jag tala om att det finns två huvudsakliga filosofiska inriktningar som modellerar offentlighete(rna) på olika sätt. Dels den Durkheimianska-Parsonianska-kvant.metodologiska mätningen av en opinion som alltid finns där. Dels den Deweyanska-Tardeianska-Latourianska som tänker sig att offentligheter alltid uppstår kring vissa specifika frågor, och som mobiliseras som flöden i tid/rummet.

FRA-frågan har kanske en statisk sida hos sig. Det är det liberala argumentet kombinerat med ett demokratiskt om att folket skall komma före staten. Camilla Lindberg tog detta på allvar, hon var den enda, även om socialdemokraterna passade på att förneka bodströmsamhället. Men den mobilisering vi nu har sett, där moderater och vänsterpartister har stått sida vid sida i bloggosfären, är i huvudsak centrerad kring en sakfråga. En viktig sådan.

Vi som behöver ett öppet samhälle för att göra våra jobb: akademiker, journalister, fackförbund, föreningar, näringsliv - ja till och med poliser och militärer som tror att era arbetsplatser mår bättre av kritisk granskning; FRA-lagen markerar början på att denna diskussion förs högljutt och med ordentlig genomlysning.

Ständigt faller vi tillbaka till de kloka orden av Deleuze:

Kontrollsamhällena håller på att ersätta de disciplinära samhällena. ”Kontroll” är det ord som Burroughs använder för att beteckna detta nya monster, och som Foucault utpekade som vår nära framtid. Även Paul Virilio har under lång tid analyserat de ultra-snabba formerna for kontroll i det fria, vilka ersätter de gamla disciplinerna som opererar inom det slutna systemets tid. Vi behöver inte åberopa de extraordinära nya farmaceutiska produkterna, de nukleära teknologierna eller de genetiska manipulationerna, även om också de kommer att intervenera i denna nya process. Inte heller finns det anledning att fråga vilken regim som är hårdast eller mest uthärdlig, ty i båda två finns en motsats mellan frihet och underkastelse. Till exempel vad gäller sjukhusets kris som inspärrningsmiljö, där sektoriseringen, dagvården och hemvården först har inneburit nya friheter, även om de också är del av kontrollmekanismer som inte står de allra brutalaste inspärrningarna efter. Det finns varken skäl att frukta eller att hoppas, utan att söka nya vapen.

Skriven av admin den 19 juni 2008