Filosofers produktion

I mitt djupa avhandlingstunnlande slog mig en metafilosofisk tanke: Man ska bara läsa första hälften av filosofers produktion, för sen blir de "kloka" och relativt ointressanta.

Vet inte om min tes håller för mer än bara lite filosofisk kuriosa, men följande observationer har jag gjort:

Heidegger är arg som ett bi i Sein und Zeit och lanserar här en radikal existens- och teknikfilosofi som bland annat Harman har uppmärksammat. Den sene Heidegger skriver därefter rätt menlösa filologiska essäer kantade av en konstig uppgivenhet.

Deleuze & Guattari anfaller skoningslöst all statsfilosofi, all oreflekterad Lacanism och all auktoritär enhetssocialism i Anti-Oedipus och A Thousand Plateaus. Senare verk som What is Philosophy? och de trista utvikningarna i estetik, saknar med några få undantag den skärpa som finns i de tidiga verken.

Wittgenstein har jag stor respekt för i Tractatus Logico-Philosophicus. Här finner vi positivism när den är som mest militant. I Filosofiska undersökningar däremot, bygger han mot språklig vändning och sociologism. Trist.

Latour skrev banbrytande texter fram till 1991. Den filosofiska Irreductions, den punkiga Science in Action och den genompolemiska We Have Never Been Modern är redan klassiker, men efter det började han skriva om demokrati, parlament, juridik etc. Boring.

Den tidige Marx jobbade med roliga saker som alienation och dialektik, men sedan med urtrist ekonomi. Finns det fler exempel som styrker eller försvagar min tes?

/mvh akademiker med skrivångest som snabbt behövde få ur sig tvåhundrafemtio ord oavsett vad de handlade om