Internets. År 2003 skrev jag en C-uppsats om internetcommunities i medie-och kommunikationsvetenskap. Den fick bra betyg, men egentligen var den värdelös, eftersom den utgick från den gamla sociologins ontologi och därmed dess positiviteter, något som samtida forskning verkar fortsätta med i ett evigt tjat om äkthetsdiskurser.

Facebook. Det talas mycket om detta fenomen, och även om det mesta är dravel i debatten så har en del vettiga och viktiga ord yttrats.

Det talas å ena sidan om hur oäkta de sociala relationerna är på olika communities är, och å andra sidan hävdas motsatsen, alltså att tekniken endast är ett instrument för att underhålla ett redan existerande nätverk. Så hur ska vi ha det egentligen? Är vi bara kringflackande avatarer utan egentlig social tillit, eller är vi instrumentellt rationella och äkta i våra kontaktknopar.

Svaret är både och. Facebook innehåller ett system för förtroendeaccellerering. I och med att man godkänner sina existerande vänner genom att identifiera dem, skapar man samma typ av stängsel för främlingar som ett gated community. Du är bara min vän om jag vet vem du är. Samma sak gäller då du träffar "nya" människor. Genom att man känner någon, som känner någon, kan man upprätt ett socialt system av tillit där människor man redan litar på är en garant för att den nya människan är pålitlig.

Nu tjafsar jag en massa om tillit... men min poäng är bara att vi inte kan reducera facebookandet till det "vanliga" livet och inte heller till något anarkistiskt nätfenomen som härbärgerar pedofiler. Istället måste vi se hur systemet som sådant innehåller komplexitetsreducerande förtroendemekanismer, och att jag i förhållande till mitt IRL-nätverk kan skapa nya kvalitativa kontakter, även om de flesta inte gör det iallafall.

Det finns så mycket intressant att säga om facebook, så det är läge att återkomma till detta ämne snart igen.

Skriven av admin den 11 september 2007