Det nätpolitiska manifestet - stundande referenser

Redan i våras skickade jag ett tidigt utkast av Det Nätpolitiska Manifestet till Pelle Snickars som tillsammans med Jonas Andersson är redaktörer för den högintressanta boken Efter the Pirate Bay.

Jag läser boken med stor spänning. Ett kapitel åt gången. Sakta men säkert. Troligtvis kommer jag återkomma till den flera gånger här på bloggen, och den utgör verkligen ett intressant historiskt avtryck för den som om låt säga tio år vill återgå till de debatter som förs idag.

Trots att jag inte kommit så långt i läsningen kunde jag inte låta bli att söka på mitt eget namn i den pdf-fil som nådde mig på ett hotellrum i Tokyo.

Versionen av manifestet som jag skickade till Pelle Snickars är nämligen ganska olik slutresultatet som nu är i tryck. Men det huvudcitat som ges i inledningskapitlet är (troligtvis) ganska intakt:

Det ”innebär att varje sökande efter politiska strategier måste relateras till de konkreta situationer och sammanhang som har gjorts möjliga genom Internet, snarare än i de transcendenta och ideala principer som karaktäriserar den lagstiftande politiken. Möjligheten att skicka paket av data [det vill säga, fildelning] mellan ett obegränsat antal människor med ljusets hastighet fanns inte före Internet. Alltså fanns inte heller de sammanhang som nu existerar innan vi gick till näts.” (s. 27, text i hakparenteser tillagda)

Vidare diskuteras begreppet nätvaro på ett mycket bra sätt. Den andra referensen till boken står Rasmus Fleischer för, och den handlar om det kapitel som i manifestet heter "Från Cyberrymden till Spectrial":

Christopher Kullenberg skriveri Det nätpolitiska manifestet om hur den erfarenheten fick aktivismen att formera om sig som mer praktiskt inriktad hacktivism. Därur kristalliserade sig både informella kluster som Telecomix och en formell organisation som Juliagruppen. Utan att någon riktigt märkte det föll piratsymboliken bort på vägen och ingen såg längre något behov av någon sjöfarkost som samlande symbol. (s. 259)

Rasmus kapitel är evigt intressant (i Spinozistisk mening) och visar i 13 postulat hur nätpolitiken har transformerats de senaste tio åren (och lite till). Det avslutas med ekologisk tankeställare om nätpolitikens immanens, i ett stycke som ligger nära begreppet nätvaro i manifestet:

Nätpolitiken är också främmande för idén om en ’tredje man’, för nätet är den ekologi där vi alla redan lever. All form av kritisk distans är därför omöjlig. Att hålla huvudet kallt innebär i stället att tänka långsiktigt, i andra och tredje gradens konsekvenser, vilket är svårt men kan underlättas genom att hacking betraktas som en resurs och inte som ett hot.

***

Mina sökningar i pdf-filen gav även några oväntade resultat. Andreas Ekström hänvisar till detta blogginlägg där jag kritiserar (Piratpartiet) hur man kan ha som "värdering" att man vill ha "hårda fakta".

I en fotnot i kalleps kapitel finner jag dessutom en kul referens till en text jag skrev i Gläntas framtidsencyklopedi anno 2008. Jag hittar inte texten på interweb, ej heller i min stökiga lägenhet. Men vad jag minns går den i vitalismens tecken och diskuterar begreppen fröa och igla, de två organiska primärfunktionerna i bittorrent.

Det här blogginlägget blev visst obehagligt egocentrerat under författarfunktionens tunga ok. Det nätpolitiska manifestet innehåller inga referenser till externa texter, inga acknowledgements till andra personer, inga fotnoter. Tanken att skriva så är att tvinga fram en associativ kosmologi snarare än ett akademiskt rotsystem av referenser, som möjliggör att boken kastas iväg i en flyktlinje som kan landa lite varsomhelst. Så även om inspirationen givetvis är hämtad från mina vänner i tunnlarna, tänker jag att boken måste kastas in i nya tunnlar för att få mening. Och därmed leda till oväntade handlingar.