De traditionella mediernas oförmåga att tänka framåt.

Peter Sunde och Kalle skriver båda mycket läsvärt om debatten kring Arbogabildernas totala upplösning i något som inte kan kallas annat än medienihilism.

Igår sändes Svt Debatt (får ingen länk) som bevisade att televisionen är oförmögen att ställa frågor, kanske inte som medium, utan snarare som ekologi, vilket Kalle påpekar.

Det stora problemet handlar om skuldtänkandet, som inte funkar om vi ska förstå vad som händer med offentligheten i ett paradigmatiskt tekniksskifte. Copyriot har redan skrivit klokt om detta. Det går nämligen inte att varken försvara eller anklaga Pirate Bay, eftersom den typen av infrastruktur endast är sekundär till Internet som sådan. Detta är en skillnad från de traditionella medierna där redaktionen (tillsammans med ex. tryckpressen) är mediet som helhet. Men Pirate Bay kommer kanske i sinom tid att försvinna eller bli utkonkurrerade, dock kvarstår problemet precis lika mycket. Pdf-dokumentet kan spridas via andra bittorrrentrackers, via MSN-messenger eller läggas upp på en hemsida. Endast paketswitchningen sätter gränserna.

Utmaningen ligger istället på en fylogenetisk nivå: Hur utmanas sjuttonhundratalslagar av decentraliserad universell modulering?  Bara för någon månad sedan var detta lika aktuellt i och med att HAX gjorde tillgängligt (han publicerade inte) ett hemligstämplat dokument. Även om han hade tagit bort det på grund av en kritisk opinionsstorm, hade det inte försvunnit från Internets.

Förr var det enkelt. En ansvarig utgivare på en tidning kunde ställas till svars och för att undvika att staten skulle tumma på offentlighetsprincipen satte man till och med upp etiska riktlinjer för en hel kår av journalister och publicister. Dessa utgjorde en profession, en kultur; En homogen och överskådlig mängd producenter som levererade till konsumenterna, eller det vi ibland kallar för allmänheten. Därav begreppet allmänintresse. Hela denna tanke bygger på enkelriktadhet och är bara möjlig genom en medieteknologisk grundräffling. Om televisionen misskötte sig kunde man veva med näven mot den tjocka skärmen och anmäla inslaget till granskningsnämnden. Det är ingen demokratisk modell och den tillämpas inte särskilt väl av sensationsjournalistiken heller. Men den är det normala. Vi har haft pressetiska diskussioner in absurdum och det mem som triggar oss, eller diskursen om man nu så vill, är nedlagt i ett kollektivt medvetande som en maskin.

Problemet är att maskinen går igång även för TBP, trots att den har evolverat i en ekologi med helt andra förutsättningar. Detta blockerar rent fysiskt, som både Kalle och Peter påpekar, möjligheten att skapa en produktiv reflektion. Text-pomo-intellektuella tror ibland att detta har med orden och diskursen att göra, men till dessa ges härmed bakläxa i Foucaults arkeologiska metod. Det plötsliga brott, som har skänkt oss en ny mediekologisk abstrakt maskin (som både är ett diagram och ett fylum), omkullkastar de praktiker kring offentliga handlingar, publicister, författare, text och medier i allmänhet, som gör en vettig debatt outsäglig i det medium som Svt i huvudsak jobbar i.

Det är kanske den enda utvägen, att som TBP säger, välja bort enkelriktade medier helt och hållet som forum för en mycket viktig debatt. Även om Svt skulle arrangera ett timslångt debattprogram med vettiga programledare och fördjupad debatt, hamnar det ändå i de traditionella mediernas periferi och påverkar därmed inte ett dugg den blodtörstiga sensationsjournalistiken, som snart har hittat ett nytt offer att slänga fram i offentligheten med allmänintresset som ursäkt.

Det intressanta är att dessa fall kommer att explodera i antal. HAX är ett fall där man kan (som en av flera möjligheter) argumentera för att någons privatliv hade kränkts. Att bara lägga skulden på FRA, läckan, HAX eller alla de tusentals besökare som kopierade filen till sin egen hårddisk/RAM endast genom att besöka bloggen, reducerar komplexiteten i frågan på ett olyckligt sätt.

Att lägga skulden enbart på TBP är hursomhelst en återvändsgränd. Att begränsa vår trehundraåriga offentlighetsprincip på grund av en bittorrentracker skulle vara något i stil med Patriot Act. Här behöver vi alltså backa tillbaks från plötsliga populistiska infall. Att tillåta polisiära medel för att spåra upp de ansvariga, om dessa nu går att finna ute "på nätet" är direkt livsfarligt. FRA, loggningslagen, och andra yttrandefrihetsvåldtäkter spär på en framtida användning av otäcka militärindustriella assemblages. Kalle FRApporterar om dem här. Att kunna se till att denna information "stoppas" innebär i princip ett kontrollerat panspektriskt rum som använder sig av realtidsövervakning och direkt blockering. Det innebär ett kontrollsamhälle som en vacker dag kan bestämma att vissa saker aldrig ska komma upp till ytan; Och med eller utan offentlighetsprincip riskerar vi då att en central makt kan kontrollera de imitativa rays som gör oss till människor (dividueller). Då är vi tillbaka till en form av disciplin som är mycket värre en de disciplinära samhällenas lydnad och visibilitet. Det får effekten av att ett samhälle formas som en kontrollerad bakteriekultur under ett förstoringsglas, där man med pipetter och injektioner kan styra vilka virus som ska smitta oss och vilka som ska lämnas därhän.

Reflektioner av detta slag och vad som har framkommit på många bloggar, bör finnas där nästa gång något liknande händer. Att modellera analysen på tresekunders soundbytes, 4000 tecken i en tidning, eller en klippt telefonintervju i radion, gör att frågan kommer att misshandlas i gammelmediernas manglar och möjligheten för oövertänkt populism kommer att dominera.

Vid en rubbning i samhällsekologin måste de kringliggande institutionerna välja om de har tänkt att anpassa sig eller inte.

Några fler bloggar: Blogge, Kamferdroppar,

Uppdatering: Svts "behind the scenes" kommer äntligen till en relevant diskussion. Tyvärr försent. De ber dock om ursäkt här.